I dag
firar vi Treenighetens söndag, Pingsten. Den helige Andes dag infaller i
morgon.
I dag får den kristna tron dess krona: Treenigheten: Fadern, Sonen och
Anden. Det finns en mycket vacker ikon som vi idag kan vörda, nämligen den
ryske ikonmålaren Rublevs treenighetsikon, som är den kristna konstens
tiara (vacker liten krona) på Kyrkans, Kristi bruds, panna. Dess budskap
är evangeliet självt: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde
son för att var och som tror på honom icke skall förgås utan ha evigt liv”
(Joh. 3:16).
Rublev levde (1360-1430) i en mörk tid i Kyrkans historia, men han
förmådde ändå älska. Om han inte älskat hade han inte ha kunnat måla
bilden, ty ”Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är
kärleken” (1 Joh. 4:8).
Endast en treenig Gud kan vara kärleken. När två älskar känner de
genast närvaron av en tredje: själva kärleken, som genast blir inbjuden
till de två. Äkta kärlek utestänger inte, den öppnar, den inbjuder den
tredje. Att älska ensam är inte möjligt. Att stänga ute den tredje är inte
kärlekens innersta väsen. Kärleken är treenig. Gud är kärlek. Gud är
treenig: Fader och Son och helig Ande.
Bibeln berättar att Gud skapade ljuset, fästet och vattnet, jordens
grönska, örter, träd, stjärnor, sol och himlakroppar, fåglar, kräldjur och
däggdjur. Han skapade med det befallande ordet: Varde! Låt det bli till!
Och det blev så och det var gott.
Men när Han skall skapa människan slutar Han befalla. Han börjar i
stället resonera, inte befalla. Gud respekterar människan redan innan hon
har blivit till. För Gud lever alla, de som ännu inte kommit och de som
redan gått.
Detta återspeglas också i dagens evangelium när Jesus, den andra
gudomspersonen, i respekt för människans frihet säger: ”Är någon törstig
så kom till mig och drick” (Joh 7:37). Det är ingen befallning, inget
varde utan det är samma kärlek som en gång resonerade om människans
skapelse till Guds avbild och likhet, till kärlek och frihet. Denna
inbjudan finns i början av Skriften, den finns i Rublevs ikon, i öppningen
in i bilden och den ljuder i Bibelns sista bok: ”Se, jag står för dörren
och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall
jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (Upp.
3:20).
Fadern, Sonen och Anden uppenbarar sig i GT stundom som änglar, t ex
när Herren besöker Abraham och Sara enligt 1 Mos. 18.
På ikonen lyssnar de tre änglarna lyssnar på varandra. Tre gudomliga
ansikten är vända mot varandra, frågande, väntande och svarande. De
resonerar om att skapa människor till den treenige Guds avbild och likhet.
”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika” (1 Mos
1:26). Så står det i skapelseberättelsen.
Människans uppgift diskuteras också:Hon skall råda över fiskarna i
havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över
hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden. Hon skall
förvalta Guds skapelse.
Och sedan verkställs beslutet. ”Och Gud skapade människan till sin
avbild…till man och kvinna skapade han dem och han välsignade dem” (v.
27).
Han välsignade dem till frihet. Från Guds sida är respekten total.
Hellre står han som tiggare vid själens dörr och knackar än bryter sig in
och krossar människans frihet och integritet.
Det finns en sorg över samtalet på Rublevs ikon. Och en aning
förebråelse. Sorgen och förebråelsen är inbyggda i friheten, ty den kan ju
missbrukas och då gråter den som gett friheten och den som missbrukat den,
då finns förebråelsen hos den som gav friheten (vem har låtit dig förstå
att du är naken?) och den som missbrukade (kvinnan du gav mig).
Människan är fri att gömma sig för Gud och mänsklighetens historia är
historien om Guds sökande efter människan. Adam, var är du? Så älskade Gud
sin skapelse att Han blev människa i Kristus Jesus, vår Gud.
Någon större kärlek finns inte. ”Ingen har större kärlek, än att han
giver sitt liv för sina vänner” (Joh. 15:13). Den kärleken är alltid
offrande kärlek, genom sann kärlek lyser alltid korset, ty Fadern är den
korsfästande kärleken, Sonen är korsfäst kärlek och Anden är segrande
kärlek.”
Gud besökte Abraham i Mamres lund. De åt. I dag är den lunden här i
Övertorneå kyrka, här är Rikets bord. Ni som kommer fjärran från har gjort
en lång resa till Rikets bord, men i dag får ni delta i eucharistins
(tacksägelsens) måltid.
Abraham sade till dessa änglar: ”Herre, visa mig den hedern att du inte
går förbi din tjänare” (1 Mos 18:3). Nej, Han går inte förbi dig. Det
finns alltid en ledig plats vid bordet. Den platsen är vänd mot oss och
det finns en öppning till bordet, till Rikets måltid. Om någon törstar,
säger Jesus i dagens evangelietext och för att ingen skall tro att
inbjudan bara gällde den sista högtidsdagen en gång så upprepas inbjudan i
Uppenbarelseboken: ”Om någon lyssnar till min röst och öppnar dörren, så
skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig”
(Upp. 3:20).
Amen!
F. Benedikt
|