.församlingen

Ärkestiftet
för de Ortodoxa Ryska Kyrkorna
i Västeuropa 1921-2001

Åttio år har nu gått sedan det Ortodoxa Ärkestiftet i Västeuropa grundades, det stift till vilket vår egen Kristi Förklarings Ortodoxa Församling hör. Åttio år - en mansålder - är i historien ingen lång tid, men denna period 1921-2001 omfattar hela 1900-talets tragedier, krig, omvälvningar och folkomflyttningar, men också de stora framsteg i människornas liv som gjorts inom forskning, medicin, strävan efter fred bland folken och kristenhetens uppriktiga önskan att söka försoning och enhet i tron. Det Ortodoxa Ryska Ärkestiftet i Västeuropa kan se tillbaka på en rik historia som skrivs av alla de ryska teologer, biskopar, präster, munkar och nunnor tillsammans med de hundratusentals ryska ortodoxa flyktingar och emigranter som så tragiskt och dramatiskt lämnade eller fördrevs från sitt fosterland men som genom Guds försyn kom att bli de som främst förde den ortodoxa kyrkan till Västeuropa. Nedan följer en kort historik över Ärkestiftets uppkomst.

Revolution och emigration

Mer än en miljon människor lämnade Ryssland under den första tiden efter revolutionen 1917. En stor del av dessa slog sig ner i de östeuropeiska länderna eller i Manchuriet. Fram till 1949 fanns det i Kina 300.000 ryssar. Den ryska emigrationen i Europa kom att stabiliseras omkring 1925 efter det tyska ekonomiska sammanbrottet och efter det att större grupper av emigranter som först flytt till Konstantinopel och Balkan, då fick en fristad i Frankrike och Belgien. Från huvudstaden S:t Petersburg flydde människor till Finland, där många hade sommarhus på Karelska näset, eller till de baltiska länderna. Till Stockholm kom under den första tiden bara ett litet antal emigranter, men den ryska kolonin i Sverige utökades senare efter andra världskriget med Flyktingar från Finland, Baltikum och Tyskland. Frankrike kom att bli den ryska emigrationens nya hemland framför andra och Paris dess oomtvistade huvudstad. Antalet ryska flyktingar i Frankrike låg under mellankrigstiden någonstans mellan 120.000 och 150.000. Denna första ryska emigration efter år 1917 kom att spela en stor roll - kulturellt, socialt och andligt - första hand i Europa. Tidigt grundades ryska universitetscentra i Prag, Paris, Harbin (Manchuriet), Belgrad, Berlin och Sofia. Skolor, gymnasier, olika tekniska och juridiska fakultet grundades och inrättades, antingen på privata eller statliga initiativ. På så sätt kom mer än 20.000 unga ryssar att gå igenom Europas bästa skolor, för att sedan verka i sina nya hemländer. Här bör man också nämna de ortodoxa teologiska institut på universitetsnivå som grundades av den ortodoxa kyrkan. De mest kända är Institut de théologie orthodoxe Saint-Serge i Paris och Saint Vladimirs' orthodox Seminary i New York. Tusentals böcker och mer än 300 tidningar har publicerats och utgetts i emigrationen; muséer, utställningar och teatrar grundades och organiserades, liksom sjukhus, barnhem, sanatorier och ålderdomshem - ibland knutna till nybildade kloster. Men det viktigaste för de ryska emigranterna var att upprätta församlingar, kyrkor och kapell, som ofta kunde vara mycket enkla och inrättade i baracker eller t.o.m. i garage, på alla de platser där flyktingarna kunde få arbete och bosätta sig. På så sätt uppstod en mängd nya kyrkor över hela den europeiska kontinenten och som tillsammans med de sedan tidigare existerande ryska kyrkorna, nu krävde en kraftfull kyrklig administrativ ledning. Omvälvningen 1917 medförde att Ryssland förlorade sin intellektuella elit. Vid sekelskiftet 1900 upplevde det Ryska imperiet en renässans på det kyrkliga och kulturella livets alla plan. Vid den tiden fann också den ryska intelligentian sin väg tillbaka till den ortodoxa kyrkan från olika politiska, filosofiska och andra teorier. Förnyelsen av ryska kyrkans liv - inom teologin, kyrkoarkitekturen och ikonmåleriet - förlorades för Ryssland men fortsatte att leva och blomstra i emigrationen, i synnerhet mellan de båda världskrigen. De ryska flyktingarna förde den ryska ortodoxa kyrkan till Europa för nu över åttio år sedan. Dessa små och ofta enkla ryska kyrkor i städer och på andra industriorter, bar med blotta sin existens vittnesbörd om den ortodoxa kyrkans eviga värden, skönhet och sanning.

Det Ryska Ortodoxa Ärkestiftet i Västeuropa bildas

År 1917 ägde det betydelsefulla Moskvakonciliet rum då det ryska patriarkatet återupprättades och hans helighet Tichon introniserades som patriark av hela Ryssland. Redan då var situationen spänd i landet och deltagarna på konciliet kunde höra skottlossning utanför på gatorna. På grund av oktoberrevolutionen rådde kaos och anarki, vilket också påverkade kyrkans liv. Det blev inte längre möjligt för kyrkan i stora delar av Ryssland att upprätthålla normala och reguljära förbindelser med Moskva som intagits av kommunisterna. Därför organiserades i olika delar av landet tillfälliga kyrkostyrelser med uppgift att leda kyrkans liv, bl.a. i Omsk i Sibirien och i södra Ryssland. Denna kyrkostyrelse i södra Ryssland utnämnde genom en ukas 1 oktober 1920 ärkebiskopen Evlogij (Georgievskij) av Volhynia till att leda de ryska utlandskyrkorna. Efter evakueringen av Krim den 1 november samma år organiserades i Konstantinopel en Rysk Överkyrkostyrelse Utomlands av bl.a. metropoliten av Kiev Antonij (Hrapovitskij), som i en ny ukas Nr 318 av den 2/15 april 1921 bekräftade ärkebiskop Evlogijs ställning som styrande alla västeuropeiska ryska kyrkor. Någon månad senare, då ärkebiskop Evlogij befann sig i Berlin för att börja organisera sitt stift, fick han en försändelse från metropoliten Venjamin av Petrograd (som strax därefter sköts av bolsjevikerna). Försändelsen innehöll ett mycket viktigt dokument, nämligen en ukas Nr 423 av den 26 mars/8 april 1921 i vilken patriark Tichon av Ryssland bekräftade ärkebiskop Evlogijs rätt att vara den styrande biskopen för de ryska ortodoxa kyrkorna i Västeuropa. Försändelsen innehöll även ett egenhändigt brev från metropoliten Venjamin - under vilken de ryska utlandskyrkorna tidigare lytt - till ärkebiskop Evlogij. Från min sida instämmer jag helt och fullt i att Ni under denna tid, då det knappast finns någon kontakt med utlandskyrkorna, skall styra dem…Min själ led för dessa kyrkor, men det var omöjligt att hjälpa dem, skrev den sedermera martyriserade metropoliten Venjamin av Petrograd. På grundval av dessa olika utnämningar och i synnerhet patriarkens ukas, var nu ärkebiskop Evlogijs ställning som den styrande biskopen för de ryska ortodoxa kyrkorna i Västeuropa klar och kanoniskt oantastlig. Detta är grunden och upphovet till vårt stift. 1922 upphöjde patriarken Tichon ärkebiskop Evlogij till metropolit (ukas Nr 64, 17/30 januari 1922) samt bekräftade hans ställning som den styrande biskopen för de ryska utlandskyrkorna (ukas Nr 349, 22april/5 maj 1922). I slutet av året flyttade metropolit Evlogij från Berlin till Paris för att därifrån styra stiftet som var utspritt över hela Europa. De gamla kyrkorna från tiden före revolutionen kunde inte rymma alla de nya emigranter som strömmade ut över Rysslands gränser och därför inrättades nya kyrkor och församlingar. I Paris fanns sedan gammalt den kända Alexander Nevskij - katedralen, som blev stiftets huvudkyrka. Snart inrättade metropolit Evlogij en andra kyrka i Paris i anslutning till det ortodoxa teologiska institutet St-Serge. Bara i Paris med omgivningar inrättades eller uppfördes under mellankrigstiden över 30 nya ortodoxa kyrkor.

Stiftet övergår till Konstantinopels patriarkat

Sedan patriark Tichon dött 1925 tillät inte sovjetmakten en ny patriark utan den Ryska kyrkan styrdes av metropoliten Sergeij (Stragorodskij). 1927 kom det till en konflikt mellan honom och metropoliten Evlogij. Sommaren det året anlände en ukas från Moskvapatriarkatet. Metropoliten Evlogij skrev i sina memoarer: Nya tunga prövningar…Ukasen beskyllde prästerskapet i emigrationen för at offentligen uppträda mot sovjetmakten och den beordrade mig, såsom varande den som styr de ryska kyrkorna i Västeuropa, och genom mig ävenså alla biskopar och präster utomlands, att avge en skriftlig "lojalitetsförklaring" (egenhändigt undertecknad) gentemot den sovjetiska regeringen." För metropolit Evlogij betydde bandet med den ryska moderkyrkan mycket, men att vara lojal med sovjetmakten var uteslutet. Vi är inte sovjetmedborgare, skriver han, och som sådana erkänner oss inte heller Sovjetunionen. Bandet med Moskvapatriarkatet försvagades men upprätthölls ännu en tid, men efter det att metropolit Evlogij på våren 1930 inbjudits till London av ärkebiskopen av Canterbury för att tillsammans bedja för det lidande Ryssland kom det en skarp protest från Moskva, från metropoliten Sergeij: På vilken grund tillät Ni Er att resa runt i England och uppmana till protest mot Sovjetunionen? Saken gick så långt att Moskva ville avsätta metropolit Evlogij och överföra styrandet av det västeuropeiska stiftet till metropoliten Jelevferij av Litauen. Men hela stiftsstyrelsen och allt prästerskap i Europa - utom fyra stycken - förblev metropoliten Evlogij trogna. Enligt Kyrkans kánons och enligt den kyrkliga praxisen såväl i gammal som i modern tid, skriver metropoliten Evlogij i sina memoarer, så har varje kyrka och varje biskop rätt att vända sig till den Ekumeniske Patriarken i Konstantinopel vid de tillfällen då de inte behandlas rättvist av sina kyrkliga myndigheter. Det finns en mängd tillfällen då detta skett. Jag rådgjorde med mina biskopar och vi kom enhälligt till beslutet att vända oss till Konstantinopel. Genom en ukas (tomos) av den 17 februari 1931 mottogs metropolit Evlogij, såsom styrande de Ryska ortodoxa kyrkorna i Västeuropa, i det Ekumeniska Patriarkatet. Det Ortodoxa Ärkestiftet omfattar idag kyrkor, församlingar och kloster i hela Västeuropa. Många finns i Frankrike och Paris är stiftets hjärta där vår Ärkebiskop Gabriel (vald av prästerskapet och lekmännen på det allmänna stiftsmötet den 1 maj 2003) och Ärkestiftets styrelse finns. Förutom den berömda Alexander Nevskij-katedrlaen och det teologiska Institut Saint-Serge finns där många kyrkor och församlingar. De allra flesta av våra ryska församlingar använder, som vi här i Stockholm, det kyrkoslaviska språket i gudstjänsterna, men genom det att flera kyrkor numera även helt eller delvis använder sig av respektive lands språk, kan den ortodoxa tron föras vidare till de generationer som inte längre talar emigranternas språk. Under senaste tio år har alla efter stor förväntan och med glädje sett till pånyttfödelsen av det kyrkliga livet i Ryssland. Den ortodoxa kyrkan i Ryssland, som varit så martyriserad och plågad under alla dessa år som vi levt åtskilda från varandra, har visat sig besitta enorm andlig kraft, som inspirerar hela den ortodoxa världen och överhuvudtaget alla kristna. Tack vare de stora förändringarna i Ryssland under senare år har också många människor sökt sig till Västeuropa för att leva och arbeta. Här finner de Ärkestiftets församlingar och som aktiva och medvetna ortodoxa kristna fyller de kyrkorna och tillför ofta nytt andligt liv. Så kan banden mellan det gamla och det nya Ryssland återknytas. De första ryska flyktingarna och emigranterna var de som genom Guds försyn förde ortodoxin till Västeuropa. De hade också förmågan, kulturellt och språkligt, att göra den ortodoxa kyrkan känd och förstådd i mötet med de andra kristna i Europa. Idag bär denna första sådd sin skörd. Många människor vänder sig till ortodoxin och finner sitt andliga hem i våra kyrkor. Det Ortodoxa Ärkestiftet är numera fast rotat i Västeuropa; det bevarar sina ryska ortodoxa liturgiska traditioner och det kyrkoslaviska språket. Stiftet är en levande kropp som utvecklas och har en stor roll och uppgift i byggandet av den framtida Ortodoxa Kyrkan i Västeuropa. Efter mer än 80 år sedan uppkomsten är nu, år 2004, Ärkestiftet ett mångnationellt stift som omfattar mer än sextio församlingar och fyra klosterbildningar. Dessa betjänas av 72 präster och 14 diakoner, i huvudsak i Frankrike men också i Belgien, Nederländerna, Tyskland, Norge, Sverige, Italien och i senaste tid även i Spanien. I Frankrike utgör Ärkestiftet den mest betydande ortodoxa kyrkobildningen. Genom sin sammansättning återspeglar stiftet både det heterogena och svårigheterna i den situation med vilken de ortodoxa i Väst brottas: de ryska immigranternas församlingar där man beder på modersmålet står sida vid sida med de församlingar som förenar troende av många olika nationaliteter, liksom helt västerländska församlingar där gudstjänsterna firas på det språk som talas i respektive land. Den överväldigande majoriteten av prästerna och församlingsborna är numera medborgare i dessa länder.