|
Helgande Maxmios (Mikhael Tivolis) föddes i en from och rik grekisk familj
i staden Arta i Epeiros (Ipiros) omkr. 1470. Han studerade i Frankrike,
Venedig och Firenze. Efter Konstantinopels fall (1453) kunde ingen
utbildning erbjudas en bildningstörstande ung man. Maximos studerade
teolog, filosofi, historia och litteratur. Han fick en god utbildning i
klassisk grekiska, latin, franska och italienska. Med denna grund hade han
kunnat göra karriär, men då hans lärare Johannes Laskaris berättade om
alla de fantastiska manuskript som fanns på berget Athos, bestämde han sig
för att resa dit (1507). Han kom till Vatopedi, där han också vigdes till
munk. Nu kunde han studera vetenskapernas vetenskap och konsternas konst.
Tio år senare skickades han ut i städerna för att samla in gåvor till
klostret samt bedriva undervisning.
Vid samma tidpunkt skrev storfursten Vasilij III (1505-1533) ett brev
till patriarken i Konstantinopel och till Simon, som var Protos
(ordförande) på Athosberget. Brevet var en anhållan om hjälp med
översättningar av grekiska texter i storfurstens bibliotek. Simon skickade
Maximos som 1518 anlände till Moskva. Han blev mäkta imponerad av
storfurstens bibliotek och satte genast igång med arbetet. Han gjorde upp
en förteckning på alla handskrifter som ännu inte översatts till slaviska.
Han översatte fädernas tolkningar av Psaltaren och av andra bibliska
böcker. Till sin hjälp hade han två slaviskspråkiga översättare.
De första översättningarna mottogs med entusiasm. Det ryska folkets
situation efter mongolväldet var utsatt. Kunskapsnivån var låg och den andliga
hungern stor. Maximos blev snabbt omtalad, vilket väckte avund hos några
ryska munkar.
Maximos var orolig för att olärda och i grekiska okunniga människor
skulle missuppfatta texterna som han översatt. I ett brev till storfursten
beklagar han svårigheterna och sina egna bristfälliga kunskaper i det
slaviska språket, men han ville göra så gott han kunde och han hade också
varit tvungen att rätta kopisternas många fel i de grekiska texterna.
Maximos var försiktig. Det var känsligt att göra ändringar i liturgiska
texter. Falska rykten och baktal om ”den grekiska nykomlingen” spreds, men
ingen vågade öppet gå emot honom.
Många välutbildade ryssar besökte honom. Han hade nu lärt känna Nil
Sorskijs lärjunge, munken Vassianij (furst Petrikejev) och var denne
behjälplig i översättandet av Nomokanon (Kormtshaja kniga) till slaviska.
Maximos hade samma inställning till klosterlivet som Nil Sorskijs
efterföljare, nämligen hesykhasmen. De öste ur samma källor.
1521 tvingades metropoliten Varlaam avgå och Daniel kom i hans ställe.
Han blev stött i kanten av Maximos lärdom och synpunkter. Dessutom var
metropoliten Daniel en anhängare av Volokolamskij-klostrets ideologi, som
inspirerats av jesuitismen. Maximos kritiserade munkarna i Volokolamskij
för att de mer brydde sig om jordegendomar än de löften om egendomslöshet,
kyskhet och lydnad de en gång avgett. Maximos kritiserade också orättvisor
och missförhållanden i samhället. Han ville att de andliga sanningarna och
kärleken till medmänniskan skulle ha den högsta auktoriteten i kyrka och
stat. När storfursten skilde sig från sin hustru Salomonia (senare den
helgande nunnan Sofia, vars minne firas den 16.12.), och gifte om sig, var
Maximos öppet kritisk och blev därför anklagad för att tillhöra ett
hemligt förbund som ville störta storfursten. Nu fick Maximos avundsmän en
möjlighet att anklaga denne för att ha förstört de liturgiska texterna.
Vid ett kyrkomöte dömdes han för heresi och stängdes in i Volokolamskij-klostret, där han i en kvav cell, fjättrad i bojor och skild
från omvärlden fick ta emot hugg och slag. Det värsta var att han inte
hade tillgång till heliga texter, men han bad och lyckades med kol på
väggen skriva en kanon till Tröstaren den helige Ande.
Fem år senare (1531) kallades Maximos inför rätta i Moskva, varifrån
han i bojor skickades till Orotsh-klostret i Tver, där han fick det lite
lättare. Biskopen i Tver, Akakij, såg till at Maximos fick fortsätta sitt
teologiska arbete och skriva brev.
Maximos vände sig till den nye metropoliten Josafij för att få
upprättelse, men han avvek aldrig från sin lidelse för det som är rätt,
inte heller hade alla dessa plågor släckt hans törst efter sanning. Han
smickrade ingen potentat. Efter tretton år i fängelse fick han ta emot den
heliga nattvarden.
Patriarkerna i Konstantinopel och Alexandria vände sig till
den ryske tsaren men förgäves. Tack vare Artemij, igumen för den helige
Sergejs treenighetskloster, släpptes till slut Maximos 1551 och hade då
tillbringat 25 år i fängelse, Några fromma bojarer medverkade också
till frigivningen honom.
Han togs emot under stora ärebetygelser hos igumen Artemij och
klostret. Försvagad av umbäranden levde han där de sista fem åren av sitt
liv. På tsarens begäran skrev han före sin död en skrift mot Calvins läror
som trängde in i Ryssland.
Helgande Maximos dog 1556. Folket började genast ära honom som en stor
lärare och upplysare. Han fick betala ett högt pris för sin
sanningslidelse och för sin kärlek till Gud. Den säd han sådde gav senare
en stor skörd. Han förmedlade nämligen bysantinsk litteratur och med den
bysantinsk ande till Ryssland.
Den ryska kyrkan kanoniserade Maximos Greken 1988.
|