|
Vid dagens
slut, vid årets slut, vid tidens slut. Metaforer för vårt liv. Själv
är jag 63 och befinner mig vid aftonsången. Det vi fruktar vill vi inte
kalla vid dess rätta namn. Vi använder eufemismer, omskrivningar. Vargen
blir gråpäls och björnen nalle. Döden sömn och vila. Vi lämnar tiden
och tidens tvång. Kärt barn har många namn; det vi inte vill kännas
vid har ändå fler namn.
I Tornedalen, som är
mitt hem på jorden, har inställningen till döden varit både avspänd
och dramatisk. När en av mina morbröder dog, ringde min mor och sade:
”Jag ville bara säga att Kystä tog och dog.” Han hade levt färdigt,
fått tungt att andas och på något sätt bestämt sig för att ta och dö.
Det var inget mer med det. Det finns en början på dagen och ett slut.
När min farfar en dag
kom från lasarettet i Gällivare med diagnosen obotlig cancer vände han
sig till min pappa och frågade: ”Få jag komma hit och död?” Pappa
svarade: ”Det finns ju en säng i kammaren!” Fem månader senare, en
skärtorsdag, var det slut för hans del.
Hela närområdet
tystnade när någon gick bort. Det blev utsjungning och själaringning.
Allt skedde omsorgsfullt och noggrant. Allt skulle i minsta detalj förberedas
och göras rätt. Tystnaden och stillheten varade till den stund man tog
farväl och önskade att mullen skulle vila lätt på den döde till uppståndelsens
morgon. Sedan åkte de levande tillbaka till livet. Då upphörde
tystnaden. Man kappkörde hem till kaffet och kakan, buljongen och
fruktsoppan.
Den vackraste berättelsen
var den om Lars Levi Laestadius död. Han öppnade sina ögon och frågade:
”Vilken vacker kvinna har kommit till denna by?” När han fick veta
att ingen kvinna kommit till denna by, log han och hans ögon strålade av
glädje. Han sade: ”Frälsaren kommer med öppet bröst att hämta mig
hem.” Därefter talade han ej mer.
Vid dagens slut kommer
hon, kanske heter hon Sophia, Visheten, och hämtar mig hem. Se där ännu
en eufemism. Hem hem, ljuva hem.
F. Benedikt
|