|
Duger jag?
En man i min hemby vid finska gränsen, blev kallad som vittne i en rättegång.
Han började vittna på sitt tornedalsfinska modersmål. Domaren avbröt
honom och påpekade att han måste tala svenska. Mannen sade: ”Men
slagsmålet har ju skett på finska!”
Mitt språk är min värld.
Såsom människan kallade varje varelse så skulle den heta, står det i
skapelseberättelsen.
Mitt språk är min värld,
heter det på filosofiskt språk. Utan språk, ingen värld, ingen
verklighet, ingen synlighet. I dag är jag trespråkig författare, men en
gång var jag utan språk och därför osynlig. Redan första året i
skolan fick jag bra betyg i modersmålet, men det var inte mitt modersmål
jag fick betyg i utan svenska som jag höll på att lära mig. Den 24
november firades hundraårsminnet av Nils Holgerssons resa, som fröken läste
för oss. Hon sade att Selma Lagerlöf gett en bild av Sverige, sådant
det i verkligheten var. Nu vet jag att det inte stämmer. Nils Holgersson
såg inte oss, trots att vi bott här långt innan svenskarna kom.
Då hade jag inga ord,
men jag var säker på att jag en dag skulle få många. Utan ord kan man
inte leva. Nu har jag ord, nu kan jag i min självbiografi, som kommer i höst,
berätta vilken extatisk upplevelse det var när jag skrev mina första
meningar på svenska. ”Min själ flammar inhöljd i ljus och jag
skriver: ’Vätebomben kommer att kunna ändra årstiderna. Vintrarna
blir längre och somrarna kortare. Hela året blir 5 dagar längre.’
Med mycket spretiga bokstäver, med tre skiljetecken ser jag undret
på det linjerade pappret. Jag visar texten över min högra axel för
Rosa som sitter bakom mig: ”Kelpaakos se?” Duger det här? ”Kyllä
se kelpaa!” Nog duger det! Viskar Rosa. Nog duger du! När tror jag
det? När tror du det? Är det därför jag än en gång skrivit en roman?
Är det därför du även i morgon skall göra ditt bästa? Duger jag?
Duger du? Alltid finns det någon Rosa som viskar: Du duger! Det räcker
ibland med en viskning. Du duger, sov gott!
F. Benedikt
|