|
En
evig stund
Det
var i slutet av 50-talet. Traktorn kom och hästarna skulle bort. Min
pappa, smugglarkungen, köpte 900 hästar i norra Finland och dessa fördes
på mer eller mindre mystiska vägar över gränsen. Jag följde ofta med
pappa när han transporterade hästar med sin Scania till Västerbotten.
Det var vid midsommartid. Vi hade lämnat sex hästar i Bastuträsk och i
Skellefteå somnade jag och vaknade senare av att pappa visslade på en
melodi som gick strax bredvid noterna till Tom Dooley. Jag frågade var vi
befann oss. Han tittade på mig, log, våra blickar möttes och jag kände
en sådan lycka att jag började förvandlas. Jag blev ett med hans
leende, med motorljudet och hela sommarnatten. Solen lyste mellan bergen
och älvarnas sammanflöde var som en stor sjö av blod i den röda
midnattssolen. En enorm stråle av ljus sköt upp från en plats västerut
och jag minns fortfarande vad jag tänkte i denna min eviga stund på
jorden: Här finns ingen död, hit ska jag flytta när jag blir stor.
Tjugo år senare hamnade jag här, gick vilse i Dostojevskijs värld, blev
ortodox kristen, byggde en kyrka i rysk stil, kanske på den plats där
ljuset den natten kom ifrån, kanske det som vi i den ortodoxa kyrkan
kallar det oskapade ljuset, som på ikonen avbildas som en svart cirkel,
vad vet jag, men ett vet jag: den som en gång har erfarit en evig stund
blir aldrig så olycklig att det inte går att leva vidare. Och jag är säker
på att varje människa har sin eviga stund, ty människan är Guds gräns
och Gud är människans gräns. I det gåtfulla gränsens tredje rum, där
vi möts, där finns den eviga stunden, i det som fanns innan tiden fick
sin början i Big Bang, där materien var samlad i en enda punkt, den som
på ikonen avbildas som mörker, det oskapade ljuset. Universums tredje
rum, den gåtfulla plats där liv och död möts, där tiden upphör, den
plats som mystikerna kallar icke-vetandets mörker, där Moses mötte Gud,
där jag en natt i Norrbotten blev ett med allt som är, var och kommer.
F. Benedikt
|