.predikningar
 

Vid dagens slut

Radions Program 1

19 januari 2007


Aino
”De är människor de också.” Jag läste ett avsnitt ur min kommande självbiografiska roman, Smugglarkungens son, på en författarafton. Det handlade om de många flyktingar som kom över gränsen strax efter kriget. I salen satt en man som lyssnade med tårade ögon. Efteråt kom han fram till mig och sade: ”Det är jag som är Risto i din bok, fast det var ett falskt namn. Jag flydde för den Moskvastyrda finska statspolisen, STAPO, det var mitt i vintern, 35 grader kallt. Jag hade en enda tändsticka och illa klädd var jag. Jag hade av mina vänner fått veta att det i den svenska byn Kassa, vid finska gränsen, fanns ett hus, där man blev mottagen. Jag visste inte vilket hus det var, men med en tändsticka i asken var jag tvungen att ta en chans och riskera att bli angiven och skickad till Finland för vidarebefordran till Sibirien utan benprotes. Jag bultade på en dörr som öppnades och en liten kvinna sade: varför väcker du oss mitt i natten, dörren är ju olåst, det är bara att lägga sig på köksgolvet? Det var din mor!”
   Jag minns dem. Pappa, smugglarkungen sade till oss: Fråga aldrig vad de heter, varifrån de kommer eller vart de ska, de är människor de också.
   Aino mötte jag också på 80-talet. Hon hade flytt från inbördeskriget och sårad ramlat av hästen på Torneälvens is, mitt i kalla vintern. En ung tullman, min farfar, hittade henne, smugglade in henne i landet, gömde henne hos vänliga människor på bruket i Kengisfors. För farfar gick kärleken före lagen därför att han som gränsridare hade tre ögon: två till att se med och ett tredje till att överse med. Han tvingades därför lämna tullen.
   Kärleken går före lagen. Lagen är till för människan och inte människan för lagen. Gränsens två sidor är bara påhittade förvaltningsområden för tjänstemän på den tarvligaste nivån, som man sade i Tornedalen. Fast: de är människor de också. 


F. Benedikt

Tillbaka till Predikningar