Aino
”De är människor de också.” Jag läste ett avsnitt ur min
kommande självbiografiska roman, Smugglarkungens son, på en författarafton.
Det handlade om de många flyktingar som kom över gränsen strax efter
kriget. I salen satt en man som lyssnade med tårade ögon. Efteråt kom
han fram till mig och sade: ”Det är jag som är Risto i din bok, fast
det var ett falskt namn. Jag flydde för den Moskvastyrda finska
statspolisen, STAPO, det var mitt i vintern, 35 grader kallt. Jag hade en
enda tändsticka och illa klädd var jag. Jag hade av mina vänner fått
veta att det i den svenska byn Kassa, vid finska gränsen, fanns ett hus,
där man blev mottagen. Jag visste inte vilket hus det var, men med en tändsticka
i asken var jag tvungen att ta en chans och riskera att bli angiven och
skickad till Finland för vidarebefordran till Sibirien utan benprotes.
Jag bultade på en dörr som öppnades och en liten kvinna sade: varför väcker
du oss mitt i natten, dörren är ju olåst, det är bara att lägga sig på
köksgolvet? Det var din mor!”
Jag minns dem. Pappa, smugglarkungen sade till oss: Fråga aldrig
vad de heter, varifrån de kommer eller vart de ska, de är människor de
också.
Aino mötte jag också på 80-talet. Hon hade flytt från inbördeskriget
och sårad ramlat av hästen på Torneälvens is, mitt i kalla vintern. En
ung tullman, min farfar, hittade henne, smugglade in henne i landet, gömde
henne hos vänliga människor på bruket i Kengisfors. För farfar gick kärleken
före lagen därför att han som gränsridare hade tre ögon: två till
att se med och ett tredje till att överse med. Han tvingades därför lämna
tullen.
Kärleken går före lagen. Lagen är till för människan och inte
människan för lagen. Gränsens två sidor är bara påhittade förvaltningsområden
för tjänstemän på den tarvligaste nivån, som man sade i Tornedalen.
Fast: de är människor de också.
F. Benedikt
|