|
Gränsens
tredje rum
Vi
befinner oss vid dagens slut som snart går över till natt. För någon
dag sedan vakade vi in det nya året. Vakade, därför att gränsen, den
exakta tidpunkten, den skarpa linjen mellan det gamla året och det nya,
är magisk.
Trots allt tal om gränsöverskridande projekt tycks gränserna
bara bli fler och murarna allt högre, mellan människor, länder och
religioner.
Själv är jag född 160 steg från Torneälven, en gång gräns
mellan Ryssland och Sverige, tsarens röda streck och kungens svarta band
som älvens djupaste fåra också kallas.
Min pappa var smugglarkung och jag är barn av hans gränsfilosofi
och jag delar hans trosbekännelse av ”en enda mänsklighet, varors och
människors fria rörlighet över alla gränser”.
För mig som flerspråkig tornedaling är gränsen inte en
linje, utan ett rum för möte, där handslag blir till broar. I gränsens
tredje rum skriver man inga avtal. Man gör inga överenskommelser. Man
blir överens. Med ett handslag.
En flerspråkig gränsmänniska är sällan vare sig
individualist eller kollektivist, utan personalist, som aldrig ställer frågan
VAD man är överens om utan VEM man är överens med. Pronomen i gränsens
tredje rum är alltid personligt. Detta rum kallades sopimuskamari, försoningskammaren eller där man blev överens. I
den kammaren föddes jag, i dess anda är jag fostrad. Så heter också
min senaste samling av mina krönikor i ämnet: Gränsens tredje rum.
Även genom den bädd som livskamrater delar om natten kan gränser
dras. Men vår säng kan också vara ett rum, där händer möts. Så
brukade man avsluta dagen i många hem i Tornedalen. Den enkla frågan om
det har varit något under dagen, innesluter all kärlek och kärleken är
starkare än döden och den bär oss över dess strömmar, där inga broar
finns.
F. Benedikt
|