|
Denna långa fredag går mot sitt slut.
Dagarna här i norr
blir allt längre och kvällssolen allt rödare över den vita skaren som
omger den lilla rysk-ortodox kyrkan vid Kalixälven, där den röda
byggnaden ligger som en blodsdroppe i den hårda snön. Inne i kyrkan bor
en frid som besökare från när och fjärran upplever mycket starkt. I
dag, i kväll, är friden ytterligare fördjupad och tystnaden en
skapelsens tillbakahållna andning. Tidigare i kväll bar vi Kristi
gravbild över snön och in i kyrkan. Vi lade honom på ett bord i mitten,
dekorerade Honom med blommor, knäböjde, kysste honom och stänkte
rosenvatten under sorgerop.
Nu vilar Kristus på
gravikonen, han är iklädd ett höftkläde och stenen där Han vilar är
täckt med en linneduk. I ortodox tradition är Kristi ögon inte slutna på
korset, men på gravikonen vilar Han med slutna ögon i absolut frid. Hans
mor, Maria, knäböjer och kysser Hans ansikte. Den ärevördige Josef av
Arimatea, som lånade sin grav åt Kristus, står vi fotändan och kysser
den dödes fötter och Johannes, kärlekens apostel, kysser Hans hand.
Bakom en stege i fotändan står Nikodemos, Jesu lärjunge i hemlighet.
Han lutar sitt huvud mot höger hand och hans ansikte uttrycker djup förstämning.
Som ett tecken på sorg håller Maria Magdalena sina händer upplyfta och
bakom henne finns de andra kvinnorna med sina kryddor. Mellan Josef av
Arimatea och Nikodemos står ett kärl där spikarna från korset ligger.
I bakgrunden står korset på vilket törnekronan hänger, där står
spjutet och röret med ättiksvampen som räcktes till Kristus när han hängde
på korset. Änglar, sol och måne, hela kosmos deltar i skeendet. Hela
gravikonen andas frid och djup sorg.
Från denna frid, denna
oändligt vackra, rökelse- och rosendoftande ikon i Överkalix sänder
jag en nästan tvåtusen år gammal hälsning: ”Jag bekänner korset därför
att jag känner uppståndelsen!”
F. Benedikt
|