|
Den stora förståelsen
På Lasaroslördagen hörde vi Jesus säga till sina lärjungar:
”Lasaros är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag
glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom” (Joh 11:14).
Vi hörde också Tomas, som kallades Tvillingen, säga till de andra lärjungarna:
”Låt oss gå med för att dö med honom.” Vem tänker Tomas dö med?
Lasaros eller med Jesus?
Stämningen inför
Lasaros uppväckelse är hätsk. Jesus har strax innan varit omringad av
sina fiender och de religiösa ledarna har manipulerat en grupp människor
att plocka upp stenar. Lärjungarna känner sig också hotade. Jesus har
dessutom förklarat för dem att även de skall dricka den kalk han själv
skall tömma. ”Min bägare skall ni få dricka” (Matt 20:23).
Om Tomas verkligen är
beredd att dö med Jesus vet vi inte. Han liksom de övriga med Petrus i
spetsen har tendenser att överdriva sitt mod. Men: får han sina vänner med
sig så låt det ske! Låt oss gå med för att dö med honom. Hans
frimodighet har sina orsaker. Hans fötter var tvättade, han liksom de
andra var förklarade rena och de hade firat dem himmelska måltiden, ätit
av brödet som ”alltid ätes och dock icke förtäres men som helgar dem
som bliva delaktiga därav” (Hl Johannes Chrysostomos). Tomas hade
druckit av den himmelska kalken och trons värme var kvar i honom. Därför
var han modig, trots att han ännu inte var vare sig noetiskt upplyst av den Uppståndnes
ande eller andligt förenad med Gud i gudomliggörelsen på den första påskdagen,
då Jesus andades gudomlig natur i sina lärjungar.
Tomas tillhörde inte den inre lärjungakretsen, de några
som inte skulle ”möta döden förrän de har sett Människosonen komma
med sitt rike.”(Matt 16:28). Men
han hade varit vid Jordan, han hade hört Faderns röst och sett duvan.
Han liksom de andra hade fått en personlig fostran alltefter deras
andliga mognad. Petrus, Jakob och Johannes hade sett Guds rike komma på Förklaringens
berg och de hade anat priset för dess förverkligande när de var med Frälsaren
i Getsemane.
Lärjungarna var olika,
men ett hade de gemensamt: De var alla rena. De hade alla att gå samma väg
med lika rentvättade fötter, delaktiga av samma bröd och samma kalk.
Jesus sade till Petrus: "Den som har badat behöver bara
få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena…"
(Joh. 13:10)
Men att vara ren är
inte detsamma som att vara upplyst, och att vara upplyst är inte detsamma
som att vara gudomliggjord.
Lärjungarnas kallelse
var hög och målet hisnande: ”Platserna till höger och till vänster
om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill av min fader”
(Matt 20:23). De och deras efterföljare skulle också som biskopar vara
Kristi ikoner i församlingen. Och ändå mer: ”Sannerligen, vid världens
återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron,
skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels
tolv stammar” (Matt 19:28).
Men ingen får dessa
platser gratis. ”Gud
gör inte skillnad på människor” (Rom 2:10). Hela mänskligheten står
i skuld till Gud. Ingen rättfärdig finns, ingen enda (Rom 3:10). Den som
har brutit mot lagen - och det har alla - behöver bada i Jordans, i bättringens
kalla vatten för att höra Faderns stora bekännelse att Jesus, den döpte,
är Hans utvalde. Den värme och hetta som följer på detta bad är
emellertid inte den helige Andes värme, utan en naturlig glädje över
att ha fått sina yttre synder förlåtna. Vid Jordan finns både Faderns
röst och Johannes vittnesbörd. "Han är min utvalde", säger
Fadern och "Se Guds lamm, som borttager världens synd", säger
Johannes Förelöparen. Även detta har Tomas erfarit. Att Jesus är Guds
son och Guds Lamm, har han förstått. Han bär på denna lilla förståelse
och i den lilla förståelsen finns en profetisk aning: "Låt oss gå
och dö med honom!" Låt oss fullborda reningen vid Golgata, där
Jesus överlåter sin ande i Faderns händer och där Han säger:
"Allt är fullbordat!" Lagen är fullgjord. Reningen är
fullbordad. Badet Jesus talar om är badet i Hans blod, delaktigheten i
Hans död. Men det är överord. Visst
vill han gå, men vägen känner han
inte. ”Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi
då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och
livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig
skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni
har sett honom.” Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för
oss.”
Men vart tog all
rening vägen när Jesus var i graven? Hur länge dröjde sig värmen i
kalken i hjärtan? Hur många timmar var fötterna rena?
Jesus, kristendomen,
har dött för Tomas och han är död för kristendomen. Han tror inte.
Det gör inte de andra heller. De hör rykten om att Jesus skulle ha
vandrat med lärjungarna längs vägen till Emmaus. Kvinnornas vittnesbörd
kan de inte riktigt ta på allvar. Herden är slagen och fåren skingrade.
Men de är alla rena. Synden mot lagen är försonad och Johannes har
ropat: det kom ut blod och vatten, den som såg det vittnar för att också
ni ska tro. Men varför tror de då inte? Nej, därför att den helige
Ande måste komma och avslöja deras djupaste synd: den noetiska synden,
som är mycket djupare än samvetssynderna mot lagen. Den helige Ande avslöjar
otron, det falska hoppet och kärleken till världen. Lärjungarna är
rena men de lever ännu i otro, deras hopp är jordiskt och de älskar världen,
vilket deras rädsla är bevis på. Den som älskar är inte rädd, säger
den gudomliggjorde Johannes i ett av sina brev.
”Och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet
och dom är. Synd:
de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre.
Dom:
denna världens härskare är dömd” (Joh 16: 8-11).
Tomas är inte värre än någon annan, men han får vara en typos,
en förebild för den stora förståelsen, på samma sätt som Lasaros
fick vara en typos för allas vår uppståndelse.
Jesus kommer till de renade och de rädda, till dem som dött
med Jesus och är döda för honom. Han kommer genom stängda dörrar, han
kommer in i låsta rum. Han säger: Frid vare med er! Och sedan blåser
Han helig Ande i dem. Han ger också anvisningar om hur vi ska gå från
tvivel till tro: stick fingret i såret, sätt handen i sidan. Lär känna
Jesu sår och stungna sida, inte på Golgata utan i den kropp som segrat
över synden och döden. Lär känna Jesu uppståndna kropp som finns på
jorden som Hans församling, hans marterade kropp: Ordet som bryts och
delas, ordet som blöder och renar, vattnet som dränker och dödar, och
Anden som blåses i evangeliet. Tomas hittade de andra. Han blev avslöjad
och bestraffad och han ropade: min Herre och min Gud! Han blev omvänd.
Han nådde den stora förståelsen. Han nådde den noetiska upplysningen
och hans ögon öppnades. Hans transitusdag var kommen. Min Herre. Min
Gud! Ingen kan säga Jesus är Herre utom i den helige Ande. Sann Gud av
sann Gud, född och icke skapad. Detta är den stora förståelsen.
Tvivlets psykologi intresserar inte den ortodoxa kyrkan. Det här handlar
om något mycket större: den andliga vägen, den noetiska erfarenheten. Låt
oss dö med honom! Nu kan Tomas uppstå med Honom genom tron och nu lyftes
han till en annan strävan än jord och värld, nämligen efter "det
som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på
det som finns däruppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött,
och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud." (Kol.
3:1-3)
Den Stora Fastans och Påskens resa är ännu inte slut. Vänta
här, säger Jesus. Ni skall gå vidare. Nu har ni blivit renade och
upplysta. Ni skall ännu bli klädda med kraft ifrån höjden, ni skall födas
till gudomliggjorda konungsliga präster genom att ni får del av Guds
natur. Ni skall bära frukt åt Herren som Kyrka och som mina barn.
Detta har vi nu sagt för
att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom
tron ska ha liv i hans namn. Amen.
f. Benedikt
|