Den rättfärdiges minne firas med lovsånger, men för Dig, o förelöpare,
är vittnesbördet om Herren nog, ty Du visade Dig i sanning vara den ädlaste
av alla profeter, i det att Du blev värdig att i floden döpa Honom, som
Du förkunnat. Efter att Du kämpat för sanningen ända till döden, förkunnade
Du därför med glädje även för dem i dödsriket om Gud som blivit kött,
och som borttager världens
synd och ger oss en stor nåd.
Denna
tropar till Johannes Döparen läses varje tisdag i den Ortodoxa Kyrkan.
Den läser också prästen före liturgin. Under kyrkoåret firar vi också
flera fester till Förelöparen och Döparen. Jesus sade om Johannes att
han var den störste som var född av kvinna. Han har alltså en särställning
bland de heliga från första början. Herrens ängel visade sig för hans
far, Sakarias, och meddelade att Elisabet skulle föda en son, vars namn
var bestämt i himmelen: Johannes.
Jesus och Johannes
hade mötts trettio år tidigare innan de började sin verksamhet. När
Maria besökte Elisabet spratt Johannes till i moderns liv när han hörde
Gudaföderskans hälsning.
Johannes är den siste
av det gamla förbundets profeter. Han är Elia, som skulle komma tillbaka
strax före Messias ankomst. Han var uppfyllelsen av Jesajas profetia om
”rösten av en som ropar i öknen: bered väg för Herren!” Samtliga
evangelister – även Johannes – vittnar om Johannes Döparen som den
ropande rösten som jämnar väg för Messias.
Strax innan Jesus började
sin verksamhet, gick Johannes ut i öknen för att förkunna att Guds rike
var på väg. Nu var det dags att omvända sig och ta emot dopet som bekräftelse
på ett nytt liv, ett liv vars frukter var rättfärdighet och ett
disciplinerat andligt liv i asketen och naziren Johannes fotspår. Han själv
levde änglaliv, som i den Ortodoxa kyrkan betyder askes och skådande.
Hans dop innebar rening och reningen ledde till upplysning: se Guds Lamm
som borttager världens synd. Så långt kunde han leda människan. Inte längre.
Han säger: ”Efter mig kommer den som är starkare än jag; jag är icke
värdig att böja mig ned för att upplösa hans skorem.” (Mark.1:7).
Johannes dop är ett
dop till rening av samvetet, till en ny viljeinriktning, till nya känslor
och till samma upplysning av förnuftet som den förlorade sonen erfor när
han insåg sin galenskap att leva skild från sin Fader.
I dag är söndagen före
Theofanin. I dag besöker vi Jordan, där evangelisterna samfällt vittnar
om Johannes. I dag går vi in i den stora Theofanin, Gudsuppenbarelsen, när
Gud själv stiger ned i Jordans vatten för att helga allt dopvatten
intill tidens slut.
I dag får vi också
veta att Johannesdopet måste kompletteras med ett annat dop. ”Han skall
döpa eder med helig Ande!”
Det betyder att
Kristus, Guds son, helt och fullt kan meddela oss Anden. För att få del
av Anden, måste vi alltså bli döpta i Kristus och adopterade som Guds
barn. ”Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus; ty I alla,
som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus.” (Gal.
3:27). Vid denna adoption, som Gud i sin kärlek förutbestämt, genom det
slaktade Lammet innan tiden började. Det blev beslutat i det interdivina
konciliet, som finns på Rublevs ikon. Det skedde, enligt efesierbrevet
”efter Guds viljas behag.” Så har vi blivit smorda en enda gång, som
en bekräftelse på adoptionen genom Andens sigill. Från den stunden gäller
Guds löfte och varning: ”Kommen icke vid mina smorda och gören ej mina
profeter något ont.” (Psalt. 105:15).
Flera av Jesu lärjungar
hade först levt med Johannes Döparen. När det uppstod en vakans efter
Judas Iskariots död, valde apostlarna en som varit med från begynnelsen,
vid Jordan, mest troligt en lärjunge till Johannes Döparen. Han hade gått
hela vägen och kunde därför som hl Lukas skriver i Apostlagärningarna
vittna om Herrens uppståndelse. Han hette Mattias.
Vi firar också
Serafim av Sarov i dag. Han levde varje dag i uppståndelsens glädje och
sina andliga barn kallade han ”Min glädje”.
Hans budskap var att
en kristens mål är att undfå den helige Ande.. Berättelsen om hans och
Motovilovs möte i skogen en snöig dag tillhör det vackraste och mest
bibliska i modern tid. De var döpta med helig Ande och eld. Snön tinade
runt omkring dem, där de stod.
Amen.
F. Benedikt
|