|
Varje dag är en Theophani, en Gudsuppenbarelse. I varje morgongudstjänst
proklamerar Kyrkan: ”Gud är Herren och Han har uppenbarat sig för
oss.” (Psalt. 117:27). Varje dag är också en apokalyptisk händelse. Välsignad
vare Han som kommer i Herrens namn, sjunger vi i samma gudstjänst. Dit
Han kommer, där faller fjällen från människans ögon. Varje ny förundran,
varje ny insikt är därför en apokalyptisk händelse. Ordet betyder ju
att avtäcka. Göra den sanna verkligheten synlig.
Theophanin firar
den ortodoxa Kyrkan till minne av Kristi dop. Därför har vi också med
Kristi kors förrättat den stora vattenvälsignelsen på isen för någon
dag sedan då vi firade Theofanin, en kosmisk händelse som omfattar hela
skapelseordningen.
När Kristus blir döpt
är himmelen öppen, Guds Ande sänker sig över Jordan och Fadern avslöjar
vem Jesus är, Hans Son, den utvalde: Gud är Herren, som stiger ner i
botens vatten, inte för att Han behöver Johannesdopet, utan för att
vattnet behöver Honom. Allt detta sker för att all rättfärdighet skall
uppfyllas, såsom Jesus själv säger innan han stiger ner i vattnet. Om
fullbordan talar också dagens evangelietext. Det folk som vandrar i mörker
får se ett stort ljus, för dem som sitter i dödens ängd och skugga, går
ett ljus upp. Det vill säga för alla människor, både vi levande i mörkrets
land och de döda. Kristus har enligt ortodox tro, plundrat dödsriket på
dess skuggor. ”Du öppnade dödsrikets portar för de själar som från
tidsåldrarnas begynnelse vistats där, ty Du ensam är helig, o Du som älskar
oss människor”, står det i en kanon i Vigilian. I dagens episteltext säger
hl aposteln Paulus: han tog fångar och gav människorna gåvor. Han steg
ner, lyfte upp den fångna mänskligheten, for upp till Fadern och sände
Anden som på jorden skulle skapa samma enade mänsklighet som den som i
Kristus, den Nye Adam, redan är i himmelen. Samma ödmjukhet, saktmod, tålamod
och kärlek i enhet genom fridens band som finns i himmelen skall råda i
församlingen på jorden, eftersom vi har en Herre, en tro, ett dop, en
Gud som är allas Fader, Han som är över alla, genom alla och i alla.
Men det finns olikheter. Vi hörde i episteltexten att vi var och en har fått
nåden given alltefter som Kristus tillmätt var och en sin gåva.
Dessa gåvor är inte
givna efter våra naturliga anlag, som ofta är oss till hinder. Vi tror
att an naturlig fallenhet för sång eller tal ger oss en plats som
predikant eller sångare. Det är ofta tvärtom. På grund av vår vältalighet
är vi ett hinder för Herren. ”Vakta er för er egen ande!” står det
i Skriften. Mose hade talsvårigheter. Jag har för stel tunga, sade han när
kallade denne att gå till Farao och tala. Hl aposteln Paulus var troligen
ingen suverän talare.
Naturliga gåvor
skapar ofta oro och oreda. Om jag nu är en så god talare eller sångare,
administratör, teolog, själavårdare varför får jag ingen plats i församlingen?
Svaret finns i dagens
episteltext: Han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter,
somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare. Ibland
sammanfaller en naturlig gåva att undervisa med Kristi gåva till oss,
ibland inte. Men vi måste ta emot varandra som Kristi gåvor.
Hur är det då med
merit, kompetens, behörighet och legitimitet? Det är inte heller något
vi kan ta oss, men vi behöver vara öppna, ty Han vill göra de heliga
skickliga till att utföra sitt tjänarvärv. Vi kan ha meriter och
kompetens, men sakna behörighet och legitimitet, ordination. Det kan också
vara tvärtom: vi har ordination, men saknar meriter. Allt måste bli oss
givet.
Inga ämbeten eller tjänster
i församlingen är till för vår egen skull utan för Kristi kropps
skull. För att uppbygga den.
När allt fungerar i
en församling växer enheten i tron och vi mognar som enskilda och blir
fullvuxna intill Kristi fullhet. Vi blir mogna för skörd.
Amen.
F. Benedikt
|