.predikningar
 

Söndagen efter Korsets upphöjelse

Mark 8:34-9:1


34Sedan kallade han till sig både lärjungarna och folket och sade: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. 35Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. 36Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? 37Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? 38Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, honom skall också Människosonen skämmas för när han kommer i sin faders härlighet med de heliga änglarna.” Och han sade:
Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de sett Guds rike komma med makt.”
Mark 8:34-9:1

Hl aposteln Johannes avslutar sitt evangelium med att avslöja att det finns mycket mer att berätta om vad Jesus gjorde, och om var sak skulle skildras för sig tror han inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas. Att det förhåller sig så förstår vi när vi läser evangelierna. Ibland talar Jesus i liknelser för att folk skall förstå, ibland för att de inte skall begripa. Ibland viskar han det som sedan skall utropas på taken. Vid andra tillfällen förbjuder han lärjungarna att avslöja vad han sagt, åtminstone tills han blivit förklarad. När han botar människor, förbjuder han strängeligen somliga att berätta hur det gått till, vid andra tillfällen ber han dem och visa sig för prästerna.
   Den Ortodoxa Kyrkan bär med sig mycket av det som inte finns i böcker. Detta viktlösa bagage kallas Traditionen och den är så rik att ingen människa under sin livstid hinner inhämta allt. Och allt skall inte förstås av alla. Också detta är en del av Traditionens principer.
   Dagens evangelietext angår dock varje kristen. Han kallade till sig både lärjungarna och folket. Han sammanfattar den kristna trons innehåll och angelägenhet i några ord: Korset, räddningen genom evangeliet, det glada budskapet om korset som lösepenning för mänskligheten och fullkomningen i Guds rike, när Människosonen kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna. Sedan ger han ett löfte som tycks gälla både den allra innersta kretsen av lärjungarna och tydligen den innersta kärnan av kristna i alla tider, eftersom han ger löftet till alla, bland vilka det alltid skall finnas sådana som inte skall möta döden förrän de sett Guds rike komma med makt. Sex dagar därefter tog han med sig Petrus, Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem och de såg Guds rike och dess oskapade vita ljus. Erfarenheten av Guds rikes närvaro har sedan dess getts vissa människor i alla släkten. Somliga tycks vara utvalda, som Petrus, Jakob och Johannes. Men det tycks också finnas möjligheter att välja den väg som leder till erfarenheten av Guds rike redan här i tiden: korsets väg, att gå den, att bekänna sig till den, att våga mista allt, ja sitt liv för att vinna livet genom att på korsets väg mista det.
   Detta Bibelord är ett av de mest missuppfattade och förvrängda. Det var det bibelordet som påven Urban II den 27 november år 1095 utgick ifrån när han med orden ”Deus vult!”, Gud vill det, uppmanade till korståg. Detta var också utgångspunkten för texterna i Thomas a Kempis De imitatione Christi (Om Kristi efterföljelse) som återfinns i den tunga lagiska pietismens självplågeri som medel och mål.
   Vad är då korset för oss ortodoxa kristna? Vad innebär det att bekänna det?
   Hl Kyrillos av Jerusalem proklamerar i sin katekes: ”Jag bekänner korset därför att jag känner uppståndelsen.” Vi bekänner korset, vi ärar korset, i dag på söndagen efter korsupphöjelsen, en stor högtid i Ortodoxa kyrkan.
   När Jesus hängde på korset var det ingen som såg någon ära i ett romerskt pinoredskap. Lärjungarna upplevde korset på samma sätt som många fortfarande gör: att Jesus helt enkelt var offer för romersk grymhet och religiöst hat. I dag ärar vi korset, därför att lovsjunger uppståndelsen, vi bekänner korset därför att vi bekänner uppståndelsen. Vi vet att Kristus frivilligt har stigit upp på korsets trä. I det frivilliga valet att välja korsets väg finns hemligheten med erfarenheten av Guds rike redan här i tiden.
    Kristus var inget passivt offer utan en erövrare, till och med i sin yttersta förnedring. Vi behöver inte vara passiva offer för våra lidelser och passioner.
   Korsets väg är härlighetens och segerns väg. Så har det varit från begynnelsen, innan världen blev till var Lammet slaktat (Upp 13:8). Han är Alpha och Omega (Upp 22:13) och Han är uppståndelsen och livet (Joh 11:25).
   Hela lidandeshistorien står högt över justitiemord och religiösa, moraliska tillkortakommanden. Från evigheten har Gud i treenigheten kommit överens om att den enfödde Sonen skulle dö på korset för att genom sin uppståndelse frälsa mänskligheten från synd och död. Det kan inte finnas något tvång i detta, inte heller någon nödvändighet. Det var varken judisk eller romersk lag som orsakade detta kosmiska drama, där frivilligheten och den rena heligheten inkarnerades i människans tragiska öde. 
  Inte bekänner vi ortodoxa ett romerskt pinoredskap när vi bekänner korset. I uppståndelsen får korset sin mening! I uppståndelsen har vårt liv sin mening! 
   Jesus bjuder oss att gå korsets väg. På denna inbjudan svarar Kyrkan med lovsång: ”Hell Dig, heliga trä, smyckat av Gud, hell Dig träd, som växte på jorden, men spred Dina armars rosor över de högsta himlarnas valv och sprack ut och bar frukt som icke kan vägas.”


f. Benedikt

Tillbaka till Predikningar