|
"Han kom
in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios,
och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne
Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten.
Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se
honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han
upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa
ditt hem.” Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje.
Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en
syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften
av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat
ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade
till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus — han är också en
son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det
som var förlorat och rädda det.” Luk. 19:1-10
I går kväll firade vi aftongudstjänsten. Dess stämning växlar
mellan ånger och hopp, men framför allt går längtan som en röd tråd
genom den stillsamma gudstjänsten. I det stillsamma finns en väldig
kraft: en längtan: de fromma som bidat i längtan och hopp, att skåda
Guds märkliga under.
Man väntar på
Messias, Kristus, Guds Smorde. Kanske kan vi föreställa oss något av
den längtan när vi ser den gamle Simeon hålla Jesus i sin famn och
brista ut i lovsång. Likaså den gamla Hanna som levt som nunna i templet
och dag och natt bett att Kristus skall komma.
I dagens text möter vi
Honom. Han kom in i staden Jeriko. Mycket folk trängdes kring Honom.
Israels brinnande längtan har fått ett svar. Här går nu världshistoriens
viktigaste person ganska obemärkt omkring. Han är världshistoriens
centrum. Utanför Honom finns inte mycket. Genom Honom kom hela världen
att förändras. Hans rikes
budskap har nått alla länder. Han är också kosmos’ centrum. Allhärskaren.
Genom Honom, Logos, har allt blivit till.
Den här söndagen,
Sackeusdagen, är också en signal från den tredje personen i Gud, den
helige Ande: gör dig beredd för fastans vår! Gud vet att vi är
ombytliga, vi går lätt från ett sinnestillstånd till ett annat. Därför
behöver vi en lång tid av förberedelse inför den Stora och Heliga
Fastan.
För att alls
komma med på den långa resan över mörka vatten mot påskens ljus måste
vi bära på Sackaios’ intensiva längtan efter att få se världens
oskapade Ljus, Jesus Kristus. Utan denna längtan blir det svårt och
tungt, vilket inte är meningen vare sig med bot eller fasta. ”Kom till
mig, ty mitt ok är milt och min börda är lätt”, säger ju Herren.
Fastans ok och botens börda skall inte bestå av späkningar, inget självpåtaget
stoiskt självplågeri, utan en resa som vi ger oss ut på, av nyfikenhet
och av förundran över att detta liv är oss givet som ett erbjudande
till bot och en möjlighet till fasta. Sackaissöndagen påminner oss om
att inte slösa bort vårt liv till något annat än just bot. Utan bot
kan vi inte begripa detta livet överhuvudtaget. Boten är den stora förståelsen,
enligt Hermas Herden. Evangelium betyder glädjebudskap. Både Johannes Döparen
och Herren Jesus började sitt glädjebudskap med att uppmana till bot.
Herdarna uppfylldes av glädje, ja, vi sjunger i den ortodoxa morgongudstjänsten
att glädjen genom korset har kommit i världen. Och korset är botens
symbol. Korset är Guds vishet och boten är i den ortodoxa traditionen
den stora förståelsen och inte primärt någon emotionell kris. Boten öppnar
våra ögon för Guds underbara ljus. Boten är en skönhetens vision,
inte primärt en självömkans fulhet. ”Saliga är de sörjande, ty de
skall bli tröstade.” Botens högsta mål är tårarnas gåva. Kan vi
denna fasta sätta ribban så högt att vi ber om den?
Den är möjlig
att få om vi har Sackaios längtan efter att se Herren. Jag måste få
se. Men jag ser inget. Jag är så kort. Så liten. Omkring Jesus är en
miljard människor i dag. Miljoner och åter miljoner berättar hur han
ser ut, hur han är och var jag ska möta Honom. Men det räcker inte: min
längtan säger: jag måste få lära känna Honom.
Jag är begränsad av min litenhet. Jag är kortare än andra.
Dessutom skäms jag, därför att jag är moraliskt defekt. Jag är en
publikan. Jag har levt mitt liv för njutning, girighet, jag har lurat och
bedragit. Skammen är en stark drift. Egenrättfärdigheten är en oförklarligt
mäktig juridisk drift som säger: avslöja dig inte! Dölj dina misstag,
ditt misslyckande med goda handlingar. Det finns ännu tid för mig. Tid
att nå målet.
Och det är sant: tid finns och Guds kvarnar mal långsamt, men i
dag signalerar den helige Ande: gör dig beredd! Resan mot målet börjar
snart. Vi avgår om någon vecka. ”Idag om du får höra Herrens röst,
förhärda icke ditt hjärta!” Så länge det heter i dag! O, att du
hade insett vad din frid tillhör! Hur gärna hade jag inte velat ta dig i
min famn, gömma dig under mina vingar. Sackaios längtar efter Gud, men
Gud längtar oss också efter oss.
Kanske
är det en Guds ängel som viskar i örat på Sackaios: ”Klättra upp i
trädet!” Han gör det och
övervinner sin begränsning. Han blir en modig Jabes från den ändlösa
släktkrönikan i Krönikeboken, han som var en förlossningsskada, men
som bad att Gud skulle flytta hans gränser och se till att den Onde inte
skulle kunna utnyttja hans begränsning till att inte lära känna Gud och
leva ett fullödigt liv. Gud hörde Jabes. Gud hörde Sackaios. Gud hör
oss, ty Han längtar efter oss. ”Där
din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara”, sade Jesus.
Guds hjärta är hos oss, ty vi är Hans skatt. Guds längtan är så
stark att Han också övervinner sin ”begränsning”, nämligen att Han
är Gud och ingen människa, men Han blir människa för att kunna svara på
Sackaios längtan, där han siter i sitt mullbärsfikonträd. Längtan höjer
vår Gud över alla gudar, ty Han blir människa. Längtan höjer Sackeus
över andra människor, ty han möter Gud och blir förvandlad, blir
delaktig av Guds natur. Längtan river ner gränsen mellan Gud och människa.
Sackaios har gett boten ett ansikte. Han den fåfänge, syndfulle
och begränsade får Jesus till gäst genom att i boten övervinna sin
litenhet genom att tvinga Jesus att se honom. Han blir synlig. Och får
Honom som gäst.
I dag på
Sackaios söndag ställer vi förfastans frågor: Vad är det jag längtar
efter, vad vill jag djupast inom mig?
Det kanske jag inte vet, men under resan till den åttonde april
kommer jag att veta.
Resan börjar
och en föraning om vart vi ska får vi i dagens evangelium som är en
signal, ett rop: Sackaios, Sackaios,
skynda dig ner! I dag ska jag gästa ditt hem! Han
vill beröra ditt hjärta, besöka din vilja, röra vid din känsla, väcka
ditt samvete, besöka ditt hem och ditt land.
Han vill en förvandling.
Han vill ge dig Guds erkännande: du är en Abrahams son.
Och Människosonen har kommit för att söka just dig, Sackaios
F. Benedikt
|