.predikningar
 

Publikanens och fariséens söndag 

¹⁰Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. ¹¹Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. ¹²Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ ¹³Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ ¹⁴Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. (Luk 18:10-14)

Ödmjukhet

Den helige aposteln Paulus uppmanar de kristna i Kolossai att kläda sig ”såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod” (Kol. 3:12).
    Dagens tema är ödmjukhet. Vi möter två män: en farisé som snabbt tänkte komma fram med moralens galavagn, och en publikan som till fots springer om den förre, ty publikanen hade knutit ödmjukheten till medkänslan medan fariséen hade fäst sin dygd i högmodet. Om han kopplar bort dygden från självgodheten kan vi följa fariséen i hans dygder och efterlikna publikanen i hans ödmjukhet, och så kan vi avsky överträdelsernas uselhet hos publikanen och det dåraktiga högmodet hos fariséen.   
    Fariséen är lik människan: hon bär på en hunger och tröst, men hon bär en jurist som fiende inom sig: egenrättfärdigheten. När den juristen får samvetet till springpojke, då träder fariséen fram och ber, egentligen inte till Gud, utan som det står i dagens text: för sig själv, pros eavton tauta. Han gav sken av att tacka Gud men egentligen tackade han sig själv för att han inte var som tullmannen. Fariséen är den fallna människans avbild och likhet.
   Publikanen är lik Gud som är ödmjuk. ”Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; 'så skolen I finna ro för edra själar'” (Matt. 11:28).
   ”Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänareskepnad, när han kom i människogestalt.  Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset. Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över alla namn…” (Fil. 2:6-8).
   All godhet som är av Gud strävar efter att bli hypostaserad, bli person. Kärleken, visheten, skönheten, rättfärdigheten, ja allt, har i Kristus blivit person. Att efterlikna honom är att inbjuda Kristus att bo i våra hjärtan.  
   Även ödmjukheten har blivit en person, en hypostas i Kristus. I berättelsen om de två männen i templet får vi en bild av hur detta kan vara möjligt.
   Två män står i templet och slår sig för bröstet: den ene i sin förtvivlan, den andre i sin religiösa självgodhet.
    Tullmannen står avsides och han vågar inte lyfta blicken. Han kan inte möta himlens klara öga. Hans bön innehåller ett helt liv av bot och ånger: Gud, var nådig mot mig syndare. Han tilltalar Gud. Inte sig själv.
   Det är varken mina goda eller dåliga handlingar som för mig till Gud och gör mig redo för rättfärdighet utan min attityd. Den som upphöjer sig skall bli förringad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
   Dagens evangelietext är en signal: Fastans vår är på väg! Gör er resklara.  
   Berättelsen om Sackeus ville förra söndagen väcka en längtan i oss, en längtan att resa och lära känna oss själva och vår Herre, Jesus Kristus. 
   Dagens evangelietext vill ge oss ödmjukheten som resgods: ”Låt oss ödmjuka oss själva inför Gud såsom publikanen!/ Låt oss fasta och ropa:/ Gud, var oss nådig!” ropar jag till Dig som David: Förbarma Dig över mig, o Gud, genom Din stora nåd.”
   Ödmjukheten är grundtonen för den tid som ligger framför oss: Resan genom den stora och heliga fastan som är ett utdraget dop. En bitter och tung metanoia, omvändelse, omvärdering och omprioritering. Samtidigt bär den visionens skönhet, vårens ljus och väntans spänning.
   I liturgisk tid gör vi i presens åter resan genom fastan mörka vatten till påskens ljus. Vi gör resan i presens, ty vi är alltid en dag gamla. Min andliga hälsa är alltid dagsfärsk. Att jag andligt var frisk för tio år sedan är ingen garanti för att jag är det i dag. Och den som för tio år sedan var sjuk, kan i dag vara helt frisk.
   Hur många gånger har vi gjort den här långa resan över mörka vatten? Kronologiskt kanske tiotals gånger, men liturgiskt ingen gång, ty där räknar vi inte i gånger utan i dag.
Amen.

F. Benedikt