|
”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den
andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag
tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och
bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger
i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren
stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna
mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger
er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den
som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall
bli upphöjd.” Luk 18:10-14:
Ödmjukhet
Solen har signalerat: Fastans vår är på väg! Vigilian i går på
denna Publikanens och fariséens söndag innehåller för första gången
i år texter ur Triodion, fastans liturgiska bok. I dag når oss ett nytt
anrop: gör er resklara. Berättelsen om Sackeus ville förra söndagen väcka
en längtan i oss, en längtan att resa och lära känna oss själva och vår
Herre, Jesus Kristus. Dagens evangelietext vill ge oss ödmjukheten som
resgods:
”Bröder, låt oss inte bedja som fariséen,/ ty den som upphöjer sig
skall bli förringad./ Låt oss ödmjuka oss själva inför Gud såsom
publikanen!/ Låt oss fasta och ropa:/ Gud, var oss nådig!”
Efter den högtidliga läsningen av evangeliet i morgongudstjänsten, sjöng
vi för första gången i går kväll troparer som uppmanar oss till bot:
”Ångerns dörrar öppna för mig, o Livgivare, ty tidigt om morgonen
ilar min ande, som bär min kropps orena tempel, till Ditt heliga tempel.
Men rena Du det, o Nåderike, med Din barmhärtiga nåd.”
”Led mig in på frälsningens väg, o Gudaföderska, ty med skamliga
synder har jag orenat min själ och i sorglöshet har jag förslösat hela
mitt liv. Men befria mig du från all min orenhet genom dina förböner.”
”När jag tänker på mina synders myckenhet, darrar jag olyckliga av rädsla
för den förfärliga domens dag. Men i förlitan på Din barmhärtiga nåd,
ropar jag till Dig som David: Förbarma Dig över mig, o Gud, genom Din
stora nåd.”
Jag citerar dessa därför
att vi kommer att sjunga dem från Publikanens och fariséens söndag till
femte söndagen i fastan. De anger grundtonen för den tid som ligger
framför oss: Resan genom den stora och heliga fastan är lång. Den är
ett utdraget dop. En bitter och tung metanoia, omvändelse, omvärdering
och omprioritering. Samtidigt bär den visionens skönhet, vårens ljus
och väntans spänning.
I liturgisk noetisk tid
gör vi i presens åter resan genom fastans mörka vatten till påskens
ljus. Vi gör resan i presens, ty vi är alltid en dag gamla. Min andliga
hälsa är alltid dagsfärsk. Att jag andligt var frisk för tio år sedan
är ingen garanti för att jag är det i dag. Och den som för tio år
sedan var sjuk, kan i dag vara helt frisk.
Hur många gånger har
vi gjort den här långa resan över mörka vatten? Kronologiskt kanske
tiotals gånger, men liturgiskt ingen gång, ty där räknar vi inte i gånger
utan i dag.
I dag är temat ödmjukheten.
”Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig
barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod.” (Kol. 3:12)
Vi möter i dag
två män: en farisé som snabbt tänkte komma fram med moralens galavagn,
och en publikan som till fots springer om den förre, ty publikanen hade
knutit ödmjukheten till medkänslan, som det står i morgongudstjänstens
kanon, som uppmanar oss att följa fariséen i hans dygder och efterlikna
publikanen i hans ödmjukhet, och att avsky det som är orätt i var och
en av dem: dåraktigt högmod och överträdelsernas uselhet.
Fariséen är lik
människan: hon bär på en hunger och tröst, men hon bär en jurist som
fiende inom sig: egenrättfärdigheten. När den juristen får samvetet
till springpojke, då träder fariséen fram och ber, egentligen inte till
Gud, utan som det står i dagens text: för sig själv, pros eavton
tauta. Han gav sken av att tacka Gud men egentligen tackade han sig själv
för att han inte var tjuv, ingen bedragare, ingen horkarl och inte som
tullmannen.
Fariséen är den fallna människans avbild och likhet.
Publikanen är lik Gud
som är ödmjuk. ”Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är
saktmodig och ödmjuk i hjärtat; 'så
skolen I finna ro för edra själar'.” (Matt. 11:28)
Inför den stora och
heliga fastan behöver vi mer likna Gud, som är ödmjuk än den fallna människan
som styrs av egoism i hjärtat och högmod i nous.
Publikanen hade påbörjat
sin kenosis, sin utblottelse och han hade inte bara Kristi, vår Guds ödmjukhet
utan även Hans sinne. ”Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han
som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom
ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när
han kom i människogestalt. Så
befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig
och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset. Därför har
ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över
alla namn…” (Fil. 2:6-8).
Två män står i
templet och slår sig för bröstet: den ene i sin förtvivlan, den andre
i sin religiösa självgodhet, den farligaste formen av andlighet. Den
galaklädda fromheten i handsydda skor och i himlanasares limousine. Den
religiösa gräddan i landet.
Tullmannen står
avsides. Han vågar inte lyfta blicken. Han kan inte möta himlens klara
öga. Han slår sig för sitt bröst och hans bön är inte lång, men den
innehåller ett helt liv av bot och ånger. Han tilltalar Gud. Han ber
till Gud. Inte till sig själv. Han säger: Gud, var nådig mot mig
syndare.
Detta är evangeliets
stora tröst. Det är varken mina goda eller dåliga handlingar som för
mig till Gud och gör mig redo för rättfärdigheten utan min attityd.
Och det finns två attityder enligt dagens evangelium: Den som upphöjer
sig skall bli förringad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
Ödmjukheten har blivit
en person, en hypostas i Kristus. De första veckorna under fastan skall
vi lära känna oss själva. De sista veckorna skall vi gå mycket nära
Kristus, ty genom att känna Honom som är ödmjukheten, kan vi själva
bli delaktiga av den.
Amen.
F. Benedikt
|