|
Solen har signalerat: Fastans vår är på väg! Aftongudstjänsten i
går till denna Publikanens
och fariséens söndag innehåller för första gången i år texter ur
Triodion, fastans liturgiska bok. I dag når oss ett nytt anrop: gör er
resklara. Berättelsen om Sackeus vill väcka en längtan i oss, en längtan
att resa och lära känna oss själva och vår Herre, Jesus Kristus.
Dagens evangelietext vill ge oss ödmjukheten som resgods:
Bröder, låt oss inte bedja som fariséen,/ ty den som upphöjer sig
skall bli förringad./ Låt oss ödmjuka oss själva inför Gud såsom
publikanen!/ Låt oss fasta och ropa:/ Gud, var oss nådig!
Efter den högtidliga läsningen av evangeliet med lovsången till Kristi
uppståndelse i morgongudstjänsten, sjunger vi för första gången i den
gudstjänsten troparer som vill göra oss redo för resan: ”Ångerns dörrar
öppna för mig, o Livgivare, tidigt om morgonen ilar min ande - som bär
min kropps orena tempel - till Ditt heliga tempel. Rena Du, o Nåderike, mitt
orena tempel med Din barmhärtiga nåd”
”Led mig in på frälsningens stig, o Gudaföderska, ty med skamliga
synder har jag orenat min själ och i sorglöshet har jag förslösat hela
mitt liv. Men befria mig du från all min orenhet genom dina förböner.”
”När jag tänker på mina synders myckenhet, darrar jag olycklig av rädsla
för den förfärliga domens dag. Men i förlitan på Din barmhärtiga nåd,
ropar jag till Dig som David: Förbarma Dig över mig, o Gud, genom Din
stora nåd.”
Dessa troparer sjunger man från Publikanens och fariséens söndag till
femte söndagen i fastan. De anger grundtonen: Resan genom den stora och
heliga fastan är lång. Den är ett utdraget dop. En bitter och tung metanoia,
omvändelse, omvärdering och omprioritering.
Vi som är döpta är
ju döpta till Kristi död. Och vi som dör med Kristus, uppstår också
med Honom. Målet för den stora och heliga fastan är uppståndelsen. I
liturgisk tid gör vi åter resan från Jordan till påsk, från påsk
till pingst. Varför? Nådens tid är inte kronologisk, besökelsen kan
vara det. I dag om du får höra Herren röst må du inte förhärda ditt
hjärta. När vi lyssnat till den kallelsen, stigit upp och gått till vår
Fader har vi flyttat till en liturgisk tid, där det hela tiden heter: i
dag. Vi är alltid en dag gamla.
Hur många gånger har
vi gjort den här långa resan över mörka vatten? Kronologiskt kanske
tiotals gånger, men liturgiskt ingen gång, ty där räknar vi inte i gånger
utan i dag.
För att klara resan
behöver vi en daglig förnyelse i helig Ande, en ständig förnyelse av
dopet genom boten och en rening i ångerns tårar. Vi är på väg mot ett
ständigt förnyat möte med den uppståndne. Intill den dag då Han
kommer åter. Vår resa förkunnar Hans död och uppståndelse intill den
dag då Han kommer åter i härlighet.
Inför resan behöver
vi många inre kvaliteter. Sackeussöndagen talar om längtan. Resan kan
genomföras bara om vi riktigt längtar efter att få göra den.
I dag, på fariséens
och publikanens söndag, ljuder signalen ånyo, en aning tydligare.
I dag får vi höra om ödmjukheten. ”Så kläden eder nu såsom
Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet,
godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod.” (Kol. 3:12)
Två män som
gick för att be: en fariséen, fångad av fåfäng ära, och publikanen böjd
av ånger. Den förre berömde sig av sin godhet och blev utan det goda,
den senare fick andliga gåvor med några få ord.
Kristus Gud, Du som älskar
oss människor, låt även mig sucka såsom publikanen: ”Jag kan icke
lyfta upp mina syndtyngda ögon, ej heller förmår jag betrakta himlens
ljusa höjd. Tag dock emot mig, Frälsare, i min ånger, såsom Du tog
emot publikanen, och förbarma Dig över mig. Fariséen var lik en människa:
hon bär på en hunger och törst, men hon vågar inte möta sin tomhet,
sin djupa längtan. När hon finner det andliga, missuppfattar hon det och
börjar göra sig till, bli duktig och präktig, i värsta fall politiskt
korrekt eller fanatiskt ”trogen” bokstav och bud. Människan bär en
fiende till jurist inom sig: egenrättfärdigheten. När den juristen får
samvetet till springpojke, då träder fariséen fram och ber, egentligen
inte till Gud, utan som det står i dagens text: för sig själv, pros
eavton tauta. Han gav sken av att tacka Gud men egentligen tackade han sig
själv för att han inte var tjuv, ingen bedragare, ingen horkarl och inte
som tullmannen. Alla dessa goda ting. Ändå bättre: han fastade två gånger
i veckan och gav bort en hel del slantar till goda ändamål. Fariséen är
den fallna människans avbild och likhet.
Publikanen var mer lik
Gud än fariséen, som berömde sig av sin religiositet. Publikanen,
tullmannen, var ödmjuk och Gud är ödmjuk. ”Tagen på eder mitt ok och
lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; 'så skolen I
finna ro för edra själar'.” (Matt. 11:28)
Inför den stora och
heliga fastan behöver vi mer likna Gud, som är ödmjuk än den fallna människan
som styrs av egoism i hjärtat och högmod i nous.
Publikanen hade påbörjat
sin kenosis, sin utblottelse och han hade Kristi sinne. ”Varen så till
sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade
jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det
han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt.
Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade
sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset. Därför
har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är
över alla namn…” (Fil. 2:6-8).
Fariséen går till
templet för att få sina religiösa behov tillfredsställda. Publikanen
står långt borta, han kan inte ens se på de heliga tingen i templet.
Han slår sig för sitt bröst. Det gör fariséen också. Men publikanen
gör det i ånger och bot, fariséen i religiös självgodhet, som är den
farligaste formen av andlighet. I dag är det inte trohet och fasta och
offervilja som gör fariséen, utan alla fingrar i luften för att känna
hur vindarna blåser.
Här möter vi Kristi
evangelium som en stor tröst och en varning.
Tullmannen
stod avsides. Han vågade inte lyfta blicken. Han ville inte möta himlens
klara öga. Han slog sig för bröstet. Hans bön var inte lång, men den
innehåller ett helt liv av bot och ånger. Gud. Han tilltalade Gud. Han
bad till Gud. Inte till sig själv, han grubblade inte. Han sade: Gud, var
nådig mot mig syndare.
Detta är evangeliets
stora tröst. Det är varken mina goda eller dåliga handlingar som för
mig till Gud och gör mig redo
för rättfärdigheten utan min attityd. Och det finns två
attityder enligt dagens evangelium: Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad,
men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
Ödmjukheten är en
person: Kristus. De första veckorna under fastan skall vi lära känna
oss själva, som tullman och farisé. De sista veckorna skall vi gå
mycket nära Kristus, ty genom att känna Honom som är ödmjukheten, kan
vi själva bli delaktiga av den.
Lär oss detta under vår
långa resa genom den Stora och heliga Fastan som snart börjar.
Amen.
F. Benedikt
|