|
Kära Guds vänner!
I dag firar vi Pingstdagen som i Ortodoxa
Kyrkan också är treenighetens söndag, troitse, en mycket stor
helg i Ryssland. (I morgon, annandag Pingst är den helige Andes dag.) I
dag krönes den kristna teologin med dess krona: treenigheten. I dag
fästes också den kristna konstens tiara på Brudens panna: Rublevs
treenighetsikon. Låt oss betrakta den! Låt oss bli betraktade av den!
Och låt oss stiga in i den kärlek som är själva essensen i bilden:
"Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att
var och som tror på honom icke skall förgås utan ha evigt liv."
(Joh. 3:16)
Om Rublev själv inte älskat skulle han inte ha kunnat måla bilden, ty
"Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är
kärleken." (1 Joh. 4:8) En Gud som inte är treenig kan inte vara
kärlek, ty att inte ha någon att älska är helvetet. Och när två
älskar förnimmer de genast närvaron av en tredje: själva kärleken.
Som blir inbjuden till de två. Äkta kärlek utestänger inte, den
öppnar, den inbjuder den tredje. Att älska ensam är inte möjligt. Att
stänga ute den tredje är inte kärlekens innersta väsen. Kärleken är
trinitarisk. Gud är kärlek. Gud är därför trinitarisk. Men det
trinitariska uppenbaras i Skriften först när Gud har skapat ljuset,
fästet och vattnet, jordens grönska, örter, träd, stjärnor, sol och
himlakroppar, fåglar, kräldjur och däggdjur. Han uttalar sitt vrade och
det blir. Han ser och det är gott. Men det är inte förrän människan
skall skapas som Gud börjar resonera, inte befalla, inte tala. Detta
återspeglas i dagens evangelium också när Jesus, den andra
gudomspersonen, i respekt för människans frihet säger: Om någon
törstar så komme han till mig och dricke! Det är ingen befallning,
inget varde utan det är samma kärlek som en gång resonerade om
människans skapelse till Guds avbild och likhet, till kärlek och frihet.
Denna inbjudan till gemenskapens måltid i Terebintlunden hos Abraham,
finns i början av Skriften, den finns på Rublevs ikon, i öppningen in i
bilden och den ljuder i Bibelns sista bok: "Se, jag står för
dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter
dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och
han med mig." (Upp. 3:20)
De tre änglarna lyssnar på varandra. Tre gudomliga ansikten är vända
mot varandra, frågande, väntande och svarande. Händerna på ikonerna
är viktiga. Faderns säger att allt det som Han skapat är gott. Men han
verkar i vila. Min Fader verkar ännu så verkar också jag, säger Jesus
i evangelierna. De vilande händerna uttrycker den kreativa paus som
råder innan människan skapas. Människans gudomliggörelse är ännu
inte klar. Hon är inte fullkomlig, hon är ett barn som ska lära sig att
gå och tala, växa till och mogna. Avbilden är klar, men inte likheten.
Därför verkar Faderns händer i vila, ty enligt Irenaeus är Sonen och
Anden Faderns två händer. Dessa skall fullkomna människans, den
gudomliga avbildens likhet.
Fadern, Sonen och Anden uppenbarar sig i GT stundom som änglar. Det sker
när Herren besöker Abraham och Sara enligt 1 Mos. 18. Det sägs att
Herren uppenbarade sig för Abraham. När han lyfte upp sina ögon såg
han tre män, men han tilltalade dem som Herre. "Har jag funnit nåd
för dina ögon!" står det. De talar både i pluralis och
singularis. Men det är inte ett samtal mellan personerna utan med Abraham
och Sara.
Det är bara i 1 Mos 1:26 som vi är inbjudna till det allra första
konciliet, det interdivina konciliet, där Gud i tre hypostaser
presenterar sin ekonomiska teologi: människans skapelse till Guds avbild
och likhet, hennes återlösning genom Sonen och gudomliggörelse genom
Anden. Vad samtalar de om och vad är konciliebeslutet? Jo, "Låt oss
göra människor till vår avbild, till att vara oss lika." Det är
det första. Människans väsen och dynamiska potential. Uppgiften
diskuteras också: Att råda över fiskarna i havet och över fåglarna
under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över
alla kräldjur som rör sig på jorden.
Uppgiften är enorm. Samma som Guds. Och sedan verkställs
konciliebeslutet. "Och Gud skapade människan till sin avbild…till
man och kvinna skapade han dem och han välsignade dem."
Han välsignade dem till frihet. Från Guds sida är respekten total.
Hellre står han som tiggare vid själens dörr och knackar än bryter sig
in och krossar människans frihet och integritet.
Det finns en sorg över samtalet. Och en aning förebråelse. Sorgen och
förebråelsen är inbyggda i friheten, ty den kan ju missbrukas och då
gråter den som gett friheten och den som missbrukat den, då finns
förebråelsen hos den som gav friheten (vem har låtit dig förstå att
du är naken?) och den som missbrukade (kvinnan du gav mig).
Människan är fri att gömma sig för Gud och mänsklighetens historia
är historien om Guds sökande efter människan. Adam, var är du? Därav
den sorgsna stämningen i samtalet. Gud vet vägen från skapelsen av den
fria människan till återlösningen av henne till en ändå större
frihet, när valet av kärleken är självklart, därför att hon lärt
känna den trinitariska kärleken, när hon bebor den nya jorden, där
theanderkratin (gudamänniskans styre) råder och när hon i de nya
himlarna lovsjunger Fadern och Sonen och Anden i en aldrig upphörande
lovsång.
Pasternak har utryckt Guds kenotiska ekonomi med följande ord: "Utan
strid gav han upp alla under och allmakt, som om han bara haft dem till
låns och var likasom en dödlig, lik oss." Dessa ord kunde ensamma
tolka dagens tema som det gestaltas av hl Andrej Rublev.
I den kreativa pausen, vid det interdivina konciliet fattas beslutet att
skapa människan, men också att återlösa henne genom Sonens fria
lidande. Hans hand är aktiv på ikonen. Han pekar på kalken, den han i
frihet skall dricka, i frihet om ock i förebråelse när han gråter
över Jerusalem och i sorgen: Fader, om det är möjligt så gånge denna
kalk ifrån mig. Kalken är det slaktade Lammet. Redan vid konciliet är
Han slaktad, redan här är han i Getsemane. Han välsignar kalken: Låt
oss göra människor till vår avbild. Kalken i Getsemane, det slaktade
Lammet på Golgata är priset för människans resa till
gudomliggörelsen.
Denna dag är en dag för tro. Guds tro på oss, Hans respekt för vår
frihet och integritet, en dag när vi bör gå ut till hjärtats dörr och
fråga vem som så försiktigt och sorgset knackar på vår dörr, som om
det var en tiggare. Detta är den dag då Gud, Fadern, Gud, Sonen och Gud,
den helige Ande vill komma och äta den eviga förbundsmåltiden med oss.
Måltiden är evig, därför att den dukas i en kärlek som är prövad,
bevisad och utgjuten. Någon större kärlek finns inte. "Ingen har
större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner." (Joh.
15:13) Den kärleken är alltid offrande kärlek, genom sann kärlek lyser
alltid korset, ty Fadern är den korsfästande kärleken, Sonen är
korsfäst kärlek och Anden är segrande kärlek." Bör inte alla tre
ha korsmärkta glorior? Det lär vara så på vissa ikoner. Ty alla tre
är vår frälsnings tjänare, såsom hl Johannes Chrysostomos säger. Och
därför kan Jesus vidarebefordra samma till sina lärjungar: Var allas
tjänare.
I dag sitter treenighetens hypostaser vid Rikets bord och håller
eucharistins (tacksägelsens) måltid. Det finns en ledig plats vid
bordet. Den platsen är vänd mot oss och det finns en öppning till
bordet, till Rikets måltid. Om någon törstar, säger Jesus i dagens
evangelietext och för att ingen skall tro att inbjudan bara gällde den
sista högtidsdagen en gång så upprepas inbjudan i Uppenbarelseboken:
"om någon lyssnar till min röst och öppnar dörren, så skall jag
gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. (Upp.
3:20)
Amen!
F. Benedikt
|