|
Dagens evangelietext är utmanande och avslöjande. Utmanande därför att
ett före detta lik sitter vid en bjudning som den religiöst fanatiskt
aktiva Marta ställt till med. Avslöjande därför att den en aning
religiöst galna Maria ödslar dyrbar smörjelse på fötter och inte nog
med denna galenskap: hon torkar fötterna med sitt hår. En händelse för
Acta Diurna, Dagliga händelser - den tidens kvällspress. Den
startades av Iulius Caesar och bestod av handskrivna bulletiner som dagligen anslog på
torgen. Denna händelse
var ett klart fall för Acta Diurna, som senare kom
att skriva mycket om detta slödder som om nätterna samlades och hånade
allt som vanligt folk höll heligt. Indignationen var stor, förvåningen
tilltog och myndigheterna anklagades för flathet mot dessa tillhåll.
Men låt oss, i god
ortodox anda, inte fördjupa oss i kvällspressens journalistik: den är
politiskt korrekt sedan papyrus dagar utan låt oss i stället undra vad
Tomas Tvivlaren, med böjelse för den sadduceiska sekularismen, tänker när
han ser ett före detta lik sitta och sleva i sig av Martas goda mat.
Borde han inte redan nu ha ropat: Min herre och min Gud! Jag tror, hjälp
min otro!
Det är ju inte så
vanligt att före detta lik sitter vid middagar i ett fint borgerligt hem,
även om det bebos av ett par en aning galna systrar. Tomas kanske inte
var där! Den som tvivlar är inte angelägen om att gå på bjudningar, där
Jesus är hedersgäst. Eller också var Tomas där och tänkte att Lasaros
uppståndelse mer var ett uttryck för vår längtan än en verklig händelse.
Kanske Lasaros inte hade varit riktigt död. Man har ju både hört från
människor och läst i Acta Diurna om nära-döden-upplevelser.
Det är utmanande att
före detta lik sitter vid middagsbjudning. Och det är utmanande och stötande
att det fortfarande finns människor som tror att detta har hänt och att
det kommer att bli en ändå större bjudning i det himmelska Batania, där
kristna, före detta lik, från alla tider, alla stammar, folk och tungomål
skall sitta vid Abrahams stora middag, äta och fylla den stora salen, där
miljarder gäster sitter, med doft av nardus. Hur stort är köket? Kommer
maten verkligen att räcka, i all synnerhet som alla kristna inte är
intresserade av socialt arbete, utan sitter dygnet runt vid Jesu fötter
och njuter av himmelska dofter. Detta är utmanande och stötande för människan
som utsett sig själv till gud och skapat människoriket, som styrs av mänskogudens
hypostaser: de politiska eidoles, avgudarna, och mänskorikets heliga,
vars namn dagligen kungöres i Acta Diurna.
För oss ortodoxt
troende är middagen, där före detta lik sitter och äter och njuter av
både sällskap, goda samtal och god mat, ett härligt evangelium. Sällskapet
är himmelskt och samtalen handlar om mänsklighetens största fråga: döden,
katastrofen.
Döden var Martas och
Marias problem. De hade sänt bud: Herre, Lasaros är sjuk! Vi, som är här
i dag, har också sänt bud till Herren: Jag är sjuk. Och inte bara jag
utan även mina vänner. Herrens svar är vårt evangelium: Din sjukdom är
inte dödlig, utan den kommer att leda till Guds förhärligande. Är inte
det religiösa floskler? Människorna, som styrs av Acta Diurna, blir ju så
upprörda över dessa bisarra föreställningar. Ett lärarfack vill förbjuda
att sådant trams förkunnas i friskolor. Man får bara ha professionella
och akademiskt utbildade lärare vid våra skolorna. Ja, står det inte
till och med över porten till Uppsala universitet: Att tänka fritt är
stort, att tänka rätt är större. När vi nu fått en värdegrund som
utesluter, fördömer och utestänger sådana som inte tänker tillräckligt
rätt, möjligen fobiskt fritt, borde vi då inte se till att alla tänkte
rätt, eftersom det är större än att tänka fritt. Ty det fria tänkandet
kan vara mycket kontraproduktivt: folk kan ju börja tro att före detta
lik kommer att sitta vid en middag, dit alla möjliga inbjuds. Vad menar lärarfackets
ordförande med att bara professionella och akademiskt utbildade skall få
undervisa? Kommer troende att anses olämpliga för akademisk utbildning?
Kommer de att utestängas från professionen? Så var det i Sovjet. Där
var religionen en privat angelägenhet.
Denna nardusflaska!
Detta bröd som brytes och dock icke delas, som alltid ätes och dock icke
förtäres. Denna nardus! Mänskorikets katastrof!
Var inte orolig, min tvivlande själ,
ty brödet
skall räcka åt alla.
Låt
nardusen flöda, du vet det så väl:
de fattiga
hinner Han kalla,
dom har ni
ju alltid, du själv är bland dem,
som
bjudits till fest i den spetälskes hem,
där brödet
och nardusen doftar
Kvinnan
med nardusoljan är en av de stora förebilderna i evangelierna: enkel och
okomplicerad i sin kärlek till Herren. Hennes handling får kosmiska
dimensioner när hon bryter sönder en nardusflaska och smörjer Gud inför
Hans död för världen. Men också huset, där detta sker, blir smort av
doften, ja, för världens skull fastnar den i alla som är närvarande;
även Judas mantel av oskapat mörker bär den levande Gudskunskapens doft
genom världens natt till Jesu fiender.
Ӏn
sen? Falska eller hederliga syften – i vilket fall som helst blir
Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över”, utbrister Paulus i
sitt brev till filipperna.
Jesu
vision av denna enkla handling är ändå större. Han säger:
”Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man
också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
Hur skulle
man kunna dölja detta, ty det fastnar i alla trapphus och hallar!
När jag i slutet av 60-talet studerade teologi i Uppsala, fick jag vid
bisarra seminarier i etik veta att de ryska neomartyrerna – om sådana
nu råkade finnas – hade sig själva att skylla: ryska kyrkan hade vid
revolutionens utbrott diskuterat liturgiska färger och rökelsedofter i
stället för att sälja allt guld och ge åt det fattiga folket. Allt
detta var sedvanlig ortofobi. Ryska kyrkan har varit ovanligt intresserad
av liturgiska färger. Sanningen var den att man efter 300 år av förtryck
från svensktinspirerat protestantiskt statskyrkosystem äntligen fått
samlas för att välja en patriark i stället för att stå under
ecklesiastikdepartementet. Och bröd fanns det nog så länge rökelsen
doftade. Köerna skapades när man följde den socialt intresserade Judas
recept: plundra alla kyrkor och dela ut åt de fattiga.
Judas ömmade inte för
de fattiga, även om de också kunde få en allmosa om han själv fick
mest.
Låt oss gå till Judéen,
sade Jesus till sina lärjungar, enligt Johannesevangeliets 11 kapitel. Lärjungarna
blev en aning rädda och sade: De vill stena dig, låt oss hålla oss på
vår kant här. Utmana inte makten! Men Jesus säger: Jodå, dagen har
tolv timmar. Den som vandrar i ljuset, han stöter sig inte, han förargas
inte, för den är inte Jesus till en stötesten. Den som förargas över
att det sitter före detta lik vid bordet, den vandrar om natten. Det enda
möjliga ljuset han har är månskenet, som lånas från solen, det vill säga:
kristet slagg, sekularistiska världsförbättrare och mänskorikets
profeter, profetissor och gudar.
Ja, vad tänker du om
detta? Ska vi sticka ut hakan? Den som är utmattad av fastan kanske tänker
i ödmjukhet: låt oss först få äta vid rikets bord. Men den tvivlande
Tomas han utropar entusiastiskt: ”Låt oss gå med för att vi må dö
med honom!”
Men den som först
vill stärka sig vid rikets bord med en god måltid, med de goda samtalen
och med Uppståndelsen själv, säger klokt: Nej, käre Tomas, vi skall
inte gå mot döden, vi skall gå mot livet! Vi går ju med Uppståndelsen.
Och du Judas: Vi skall nog dela ut åt de fattiga, men just nu måste vi
njuta av den goda måltiden, av Livets bröd, av Uppståndelsens dryck!
Snart doften av brödet som frambärs av Dig
skall
fastna i trapphus och hallar,
och världen
skall bjudas att följa den stig,
som alla
till himmelen kallar,
där brödet
och nardusen doftar.
Kyrkan är
på resa hem till Rikets bord. Hon kallar alla att bryta upp och resa med,
hon gör det inte bara med ord, utan genom att bära Kristi dödsmärken på
sin kropp, genom att vara Hans kropp, hans smorda, men härliga kropp,
vars ljus inte kan döljas, ty det är tänt på Golgata, där lidandets
eld tänder korset till ett levande ljus. Evangeliet doftar och det lyser,
överallt. Guds oskapade ljus brinner på Sions heliga berg och kan inte döljas.
Ära vare
Ditt lidande, o Kristus! Ära vare Din uppståndelse, o Herre!
Hosianna Davids Son! Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn.
F. Benedikt
|