43Nästa
dag tänkte Jesus bege sig därifrån till Galileen. Då träffade han
Filippos. Han sade till honom: ”Följ mig!”
44Filippos var
från Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus.
45Filippos
träffade Natanael och sade till honom: ”Vi har funnit honom som det står
om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.”
46Natanael
sade: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” Filippos svarade: ”Följ med
och se!” 47Jesus
såg Natanael komma och sade om honom: ”Där är en sann israelit, en som är
utan svek.” 48Natanael
frågade: ”Hur kan du känna mig?” Jesus svarade: ”Innan Filippos ropade på
dig såg jag dig under fikonträdet.”
49Natanael
svarade: ”Rabbi, du är Guds son, du är Israels konung.”
50Då sade Jesus
till honom: ”Du tror därför att jag sade att jag såg dig under
fikonträdet. Större ting skall du få se.”
51Och han sade:
”Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar
stiga upp och stiga ner över Människosonen.” Joh 1:43-51
”Den som flitigt söker skall finna”, står det i Ordspråksboken 14:23
(LXX).
I dagens evangelietext hittar Gud de kallade och de sökande hittar Gud.
”Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna,
Jesus, Josefs son, från Nasaret”, jublar Filippos, men innan dess har Gud
funnit Filippos, ty han får höra kallelsen från Herren själv. ”Följ mig!”
Filippos skyndar vidare med budskapet till Natanael: ”Den som Moses har
skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit,
Jesus, Josefs son, från Nasaret.”
Även Natanael är en som söker Herren. Filippos behöver därför inte
förklara. Med glädje och iver förmedlar han kallelsen: ”Nu har vi hittat!”
”Följ med och se!” Natanael gick, såg och bekände Läraren,
Människosonen, Gudasonen och Konungen. Redan i denna stund hör vi
preludiet till den stora bekännelsen till ikonen, den som senare fullödigt
skall eka i hela kristenheten: ”Jag såg Guds mänskliga ansikte och min
själ blev frälst!”
I dag firar vi ortodoxins seger. I dag bekänner vi
Herren med både Petri och Natanaels ord. Du är Guds son, säger båda.
Bekännelserna är lika till ordalydelsen med olika till innehållet:
Petrus bekände Hans gudomliga sonskap. Natanael Hans människosonskap.
Det arameiska ordet Bar-Allah, Guds son, betyder också att höra Gud
till. I Petri bekännelse fattas inget. Den universella Kyrkan
proklameras. Natanaels bekännelse kräver tillägg. ”Större ting än vad
detta är skall du få se.” Det är som om Han vill säga: Natanael, tycker Du
att detta är stort, att jag såg dig under fikonträdet. Vad säger du när du
ser himmelen öppen och Guds änglar fara upp och ner över Människosonen?
Med dessa ord leder han Natanael att tro på Honom som änglarnas Herre.
Petrus och Natanel såg båda Guds mänskliga ansikte. Johannes av
Damaskos ser samma ansikte 600 år senare. Också han brister ut i
bekännande jubel: ”Jag såg Guds mänskliga ansikte och min själ blev
frälst!”
Att Natanael, Petrus och Johannes av Damaskos såg samma ansikte har
ikonoklasterna (ikonförstörarna) aldrig kunnat vare sig helhjärtat bekänna
eller förstå det som det sjunde ekumeniska konciliets fäder slog fast att
vi skall vörda, proskynesis, (felaktigt översatt till latinet med
adoratio, tillbe) ikonen. Hl Basileios den Store slog fast, att
”den vördnad vi förärar bilden tillfaller dess prototyp”.
Ikonoklasterna kan inte förstå att vi inte bara kysser en träplatta när
vi kysser ikonen, lika lite som vi bara kysser en papperslapp när vi
kysser ett foto på den vi älskar. Vi kysser den älskade.
Detta att två objekt (ikonen och den ikonen föreställer) på samma gång
är olika och identiska är grundläggande för vår ortodoxa tro.
Denna grundläggande insikt är också förklaringen till att vi ortodoxa
har kunnat bevara en levande och sann tillbedjan av treenig Gud, ty vi har
alltid förstått att personerna i den heliga treenigheten är åtskilda, men
av samma väsen, det vill säga både olika och helt identiska. Detsamma
gäller ikonen: i den finns olikhet i naturen men identitet mellan
personerna. Ett fotografi på mig och jag är olika: fotot är papper men jag
är kött och blod, men personerna är helt identiska.
Theodoros av Studion säger: ”I Treenigheten skiljer sig Kristus från
Fadern genom sin person. På liknande sätt skiljer han sig från sin egen
bild i ikonen genom sin natur.”
Natanael och Petrus såg samma ansikte, samma person, som Johannes av
Damaskus, men de såg inte samma natur. Jesus är ju ingen träplatta, eller
hur? Men det är ändå exakt samma person, samma ansikte: Du är Guds son,
Människosonen, du kan avbildas. Du är Messias den levande Gudens son. ”Jag
såg Guds mänskliga ansikte och min själ blev frälst!” Detta är ortodoxi!
I dag när vi firar ikonens och ortodoxins stora seger måste vi
förundras över att denna seger var möjlig. Mot ikonen stred ett helt
imperium med sina kejsare och sina arméer. Trots detta kan vi i dag såsom
ortodoxa fira ortodoxins stora seger, som inte bara är en seger över
ikonförstörare och ikonföraktare, utan en seger för tron på inkarnationen:
att Gud i Kristus blev människa och kan avbildas.
Ikonoklasterna förgiftade själva den kristna urkällan: att Gud har
blivit människa.
Ikonstriden är den sista striden mot alla de oräkneliga heresier som
den tidiga Kyrkan hade att formulera sig emot för att överhuvudtaget
överleva. Medan de otaliga tidiga heresierna hade angripit delar av den
kristna tron, upprepade ikonoklasterna alla misstag som den ortodoxa
Kyrkan redan bemött och besegrat. Detta blev den sista striden och den
gällde ytterst frågan om Natanel, Petrus, Johannes av Damaskos och vi här
i dag ser samma person, och vi än i dag kan dela bekännelsen: ”Jag såg
Guds mänskliga ansikte och min själ blev frälst!”
Vi firar ortodoxins seger i dag, men vi måste komma ihåg att den
striden aldrig vanns helt och fullt. Försvaret av ikonen – inte bara som
en dekoration – utan förmedlare av Guds verklighet fortsätter.
Men är inte ikonen återupptäckt? Är inte denna återupptäckt det förra
århundradets stora händelse? Upplever vi inte en ortodoxins seger i vårt
land, i Norden, i hela västvärlden? Har ikonmålarkurserna någonsin varit
fler än i dag? Ser vi inte ikoner i varje TV-sänd gudstjänst? Hänger det
inte ikoner varje kyrka och frikyrka i vårt land? Pryds inte bokomslag
efter bokomslag av ikonbilder? Vandrar inte teologer med ikoner i
fickorna? Har inte till och med det mest bildfientliga frikyrkorna ikoner
på väggarna? Är inte den ortodoxa teologin rent av på modet? Citeras inte
ortodoxa fäder och ortodox teologi där man minst väntar sig detta? Har vi
inte andledning att i dag fira en ortodoxins seger i triumf och jubel?
Nej, kampen går vidare, ty det är sant som den ortodoxe
lekmannateologen Paul Evdokimov säger att sådana som använder ikoner som
dekorationer och enbart i pedagogiskt syfte, eller för att det är fint,
eller för att det är inne ikoner, är värre än ikonoklasterna.
Vi ortodoxa vördar ikonen i gudstjänsten! Vi står vid ikonen och
bekänner med Natanel, Petrus och Johannes av Damaskos: ”Jag ser Guds
mänskliga ansikte och min själ blir frälst!”
F. Benedikt
|