.predikningar
 

Ortodoxins söndag 

⁴³Nästa dag tänkte Jesus bege sig därifrån till Galileen. Då träffade han Filippos. Han sade till honom: ”Följ mig!” ⁴⁴Filippos var från Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus. ⁴⁵Filippos träffade Natanael och sade till honom: ”Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.” ⁴⁶Natanael sade: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” Filippos svarade: ”Följ med och se!” ⁴⁷Jesus såg Natanael komma och sade om honom: ”Där är en sann israelit, en som är utan svek.” ⁴⁸Natanael frågade: ”Hur kan du känna mig?” Jesus svarade: ”Innan Filippos ropade på dig såg jag dig under fikonträdet.” ⁴⁹Natanael svarade: ”Rabbi, du är Guds son, du är Israels konung.” ⁵⁰Då sade Jesus till honom: ”Du tror därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet. Större ting skall du få se.” ⁵¹Och han sade: ”Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.” Joh 1:43-51


”Den som flitigt söker skall finna”, står det i Ordspråksboken 14:23 (LXX). Gud söker människan i den svala kvällsvinden i Eden. Han har låtit människorna bo över hela jordens yta, Han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo, detta har Han gjort för att människan skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till Honom, säger hl aposteln Paulus i sitt tal till athenarna (Apg 17:22 ff).
   I dagens evangelietext hittar Gud de kallade och de sökande hittar Gud. ”Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret”, jublar Filippos, men innan dess har Gud funnit Filippos, ty han får höra kallelsen från Herren själv. ”Följ mig!” 
   Filippos skyndar vidare med budskapet till Natanael: ”Den som Moses har skrivit om i lagen och som profeterna hava skrivit om, honom hava vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.”  
   Även Natanael är en som söker Herren. Filippos behöver därför inte förklara. Med glädje och iver förmedlar han kallelsen: ”Nu har vi hittat!” Men vänta nu, Filippos, tycks Natanael undra, vilka är Dina bevis, Filippos? Hur vet Du att det verkligen är så?   Filippos sade: ”Följ med och se!” Natanael gick, såg och bekände Läraren, Människosonen, Gudasonen och Konungen. Redan i denna stund hör vi preludiet till den stora bekännelsen till ikonen, den som senare fullödigt skall eka i hela kristenheten: ”Jag såg Guds mänskliga ansikte och min själ blev frälst!”
    I dag firar vi ortodoxins seger. Vi minns alla dem, som följt Lammet, varthelst det gått. I tider av förföljelser såsom under ikonoklasmens tid när man förnekade att Herren kunde avbildas. 
   Filippos förde Natanael till Herren, Andreas den förstkallade sin bror Petrus som också såg och bekände.
   Denna ortodoxins segersöndag har vi anledning att bekänna Herren med en dubbel bekännelse: Petri och Natanaels. Du är Guds son, säger båda. Bekännelserna är lika till ordalydelsen men olika till innehållet: Petrus bekände Hans gudomliga sonskap. Natanael Hans människosonskap.
Det arameiska ordet Bar-Allah, Guds son, betyder också att höra Gud till.  I Petri bekännelse fattas inget. Den universella Kyrkan proklameras. Natanaels bekännelse kräver tillägg. ”Större ting än vad detta är skall du få se.” Det är som om Han vill säga: Natanael, tycker Du att detta är stort, att jag såg dig under fikonträdet. Vad säger du när du ser himmelen öppen och Guds änglar fara upp och ner över Människosonen? Med dessa ord leder han Natanael att tro på Honom som änglarnas Herre. Änglarna har redan sjungit i Betlehem och de är med i Getsemane, vid Golgata, uppståndelsen och himmelsfärden.
   Petrus och Natanel såg Guds mänskliga ansikte. Johannes av Damaskos ser samma ansikte 600 år senare. Också han brister ut i bekännande jubel: ”Jag såg Guds mänskliga ansikte och min själ blev frälst!”
   Att Natanael, Petrus och Johannes av Damaskos såg samma ansikte har ikonoklasterna (ikonförstörarna) aldrig kunnat vare sig helhjärtat bekänna eller förstå. Det sjunde ekumeniska konciliets fäder slog fast att vi skall vörda, proskynesis, (felaktigt översatt till latinet med adoratio, tillbe) ikonen. Hl Basileios den Store slog fast, att ”den vördnad vi förärar bilden tillfaller dess prototyp”.
   Ikonoklasterna kan inte förstå att vi inte bara kysser en träplatta när vi kysser ikonen, lika lite som vi bara kysser en papperslapp när vi kysser ett foto på den vi älskar. Vi kysser den älskade.
   Detta att två objekt (ikonen och den ikonen föreställer) på samma gång är olika och identiska är grundläggande för vår ortodoxa tro. Detta visar sig också i hur vi uppfattar Kyrkan: inte som en organisation utan som en organism, inte som form och innehåll utan som en levande struktur.
   Denna grundläggande insikt är också förklaringen till att vi ortodoxa har kunnat bevara en levande och sann tillbedjan av treenig Gud, ty vi har alltid förstått att personerna i den heliga treenigheten är åtskilda, men av samma väsen, det vill säga både olika och helt identiska. Detsamma gäller ikonen: i den finns olikhet i naturen men identitet mellan personerna. Ett fotografi på mig och jag är olika: fotot är papper men jag är kött och blod, men personerna är helt identiska.
   Theodoros av Studion säger: ”I Treenigheten skiljer sig Kristus från Fadern genom sin person. På liknande sätt skiljer han sig från sin egen bild i ikonen genom sin natur.”
   Natanael och Petrus såg samma ansikte, samma person, som Johannes av Damaskus, men de såg inte samma natur. Jesus är ju ingen träplatta, eller hur? Men det är ändå exakt samma person, samma ansikte: Du är Guds son, Människosonen, du kan avbildas. Du är Messias den levande Gudens son. ”Jag såg Guds mänskliga ansikte och min själ blev frälst!” Detta är ortodoxi!
I dag när vi firar ikonens och ortodoxins stora seger måste vi förundras över att denna seger var möjlig. Mot ikonen stred ett helt imperium med sina kejsare och sina arméer. Trots detta kan vi i dag såsom ortodoxa fira ortodoxins stora seger, som inte bara är en seger över ikonförstörare och ikonföraktare, utan en seger för tron på inkarnationen: att Gud i Kristus blev människa och kan avbildas.
   Ikonoklasterna förgiftade själva den kristna urkällan: att Gud har blivit människa. I denna giftkälla finns också sekulariseringen gift som inte har kunnat döda den ortodoxa tron, enligt löftet från Herren själv: dödligt gift skall inte skada er.
   Ikonstriden är den sista striden mot alla de oräkneliga heresier som den tidiga Kyrkan hade att formulera sig emot för att överhuvudtaget överleva.   Medan de otaliga tidiga heresierna hade angripit delar av den kristna tron, upprepade ikonoklasterna alla misstag som den ortodoxa Kyrkan redan bemött och besegrat. Detta blev den sista striden och den gällde ytterst frågan om Natanel, Petrus, Johannes av Damaskos och vi här i dag ser samma person, och vi än i dag kan dela bekännelsen: ”Jag såg Guds mänskliga ansikte och min själ blev frälst!”
   Vi firar ortodoxins seger i dag, men vi måste komma ihåg att den striden aldrig vanns helt och fullt. Ikonföraktet ledde nämligen till en allmän sekularisering av Kyrkan i väst. Hennes struktur förvandlades till en politisk organisation, hon blev skändad av sekulära krafter, kyrkorna invaderades av sekulära bilder, gudstjänstlivet förändrades, kort sagt: man anträdde vägen mot ett fullständigt sekulariserat Europa. Genom humanismen gick vägen till Guds död (Nietzsche) och därmed människans död, till konstens död (Malevitj), till förkastandet av mänsklig integritet (fascismen) och förnekandet av människans själ (kommunismen). Giftet som hälldes i den kristna urkällan har i vissa delar av kristenheten verkat fullt och därför är dess kultur i dödsryckningar.
   Men är inte ikonen återupptäckt? Är inte denna återupptäckt det förra århundradets stora händelse? Upplever vi inte en ortodoxins seger i vårt land, i Norden, i hela västvärlden? Har ikonmålarkurserna någonsin varit fler än i dag? Ser vi inte ikoner i varje TV-sänd gudstjänst? Hänger det inte ikoner varje kyrka och frikyrka i vårt land? Pryds inte bokomslag efter bokomslag av ikonbilder? Vandrar inte teologer med ikoner i fickorna? Har inte till och med det mest bildfientliga frikyrkorna ikoner på väggarna? Är inte den ortodoxa teologin rent av på modet? Citeras inte ortodoxa fäder och ortodox teologi där man minst väntar sig detta? Har vi inte andledning att i dag fira en ortodoxins seger i triumf och jubel?
   Nej, kampen går vidare, ty det är sant som den ortodoxe lekmannateologen Paul Evdokimov säger att sådana som använder ikoner som dekorationer och enbart i pedagogiskt syfte, eller för att det är fint, eller för att det är inne med ikoner, är värre än ikonoklasterna.
      Vi ortodoxa vördar ikonen i gudstjänsten! Vi står vid ikonen och bekänner med Natanel, Petrus och Johannes av Damaskos: ”Jag ser Guds mänskliga ansikte och min själ blir frälst!”
     Kampen fortsätter. Segern är aldrig given. Men vi firar den seger som uppnåddes genom det Sjunde ekumeniska konciliet och vi hoppas att alla kristna helt och fullt skall erkänna detta och därmed inkarnationens i dess fullhet. Vi hoppas att en enig Kyrka en dag skall fira ortodoxins seger på alla språk och i varje land, där Kristus äras och bekännes.

F. Benedikt