|
Kära
Guds vänner!
”Den som flitigt söker skall finna”, står det i Ordspråksboken
14:23 (LXX). Kristus själv bekräftar detta när Han säger: ”och den,
som söker, han finner” (Mt 7:8). I dagens evangelium möter vi en sådan
människa: Filippos.
Andreas fick höra om
Jesus av Johannes Döparen och Petrus av Andreas, den förstkallade, men
Filippos fick höra det från Herren själv när denne sade: ”Följ
mig!” Av det som sedan följer förstår vi att Filippos sökt och nu
funnit.
När han funnit tvekar
han inte; han sätter genast sin hand på plogen utan vända sig om. Han börjar
genast plöja Guds åker genom att skynda vidare med budskapet till
Natanael och förklara: ”Den som Moses har skrivit om i lagen och som
profeterna hava skrivit om, honom hava vi funnit, Jesus, Josefs son, från
Nasaret.”
Även Natanael är en
som väntar på Herren. Filippos behöver därför inte förklara. De har
sökt och längtat tillsammans, de har studerat Skrifterna och är nu redo
att följa den väg som öppnats för dem.
Jesus tvingade ingen
att följa Honom. Somliga avrådde rent av, ibland bestämt, ibland
bryskt.
De som sökt och
funnit och valt fritt, de höll sig till Honom också.
Natanael hade säkert
hört talas om Jesus. ”Ryktet om honom gick ut över hela Syrien”, säger
evangelisten Matteus (4:24).
Filippos besked till
Natanael är rakt och sakligt. ”Den som Moses har skrivit om i lagen och
som profeterna hava skrivit om, honom hava vi funnit, Jesus, Josefs son,
från Nasaret.”
Men vilka är Dina
bevis, Filippos? Hur vet Du att det verkligen är så?
Det är väl inte helt ofarligt att tro utan bevis?
Ja, Filippos gör som den förstkallade Andreas när han fann den
himmelska skatten. Han tog sin broder Petrus med sig för att också denne
skulle få se Messias. Andreas och Filippos tar folk till Jesus, därför
att de vet att den som en gång får smaka Hans ord stannar hos Honom.
När nu Natanael
undrar om det kan komma något gott från Nasaret
svarar Filippos honom: »Kom och se. Natanael gör så och när
Jesus ser Natanael nalkas, säger han om honom: »Se, denne är en rätt
israelit, i vilken icke finnes något svek.»
Kom och se! Nog är
det ett märkligt svar på Natanaels kritiska inställning och fråga:
”Kan det komma något gott från Nasaret? Eller var frågan kritisk?
Kanske inte.
Natanael kände
uppenbarligen till Skrifterna bättre än Filippos som inte reagerat på
att Jesus vuxit upp nästgårds, i Nasaret. Filippos själv var ju galilé.
Han borde alltså ha vetat att Messias inte kom från Nasaret, vilket
Natanael gjorde. Därför ställde han frågan. Han visste att Messias
skulle komma från Betlehem, från Davids stad. Men nu var Jesus från
Nasaret. Filippos besked verkade inte vara i överensstämmelse med
Skrifterna. Därför frågar Natanael. Och därför säger Jesus att han
är en sann israelit, i vilken inte finns svek. Natanael är en god förebild
för det ortodoxa neptiska nyktra fäderna.
Konflikten löser han
som en neptisk fader. Han håller fast vid Skrifterna, men beskyller inte
sin vän för lögn. Och sedan visar han genom sin handling att han inte
frågar av nyfikenhet utan av längtan. Han går. Han känner ju Filippos.
Han litar på honom. Kanske denne bara har tagit fel på platsen. Filippos
visar också att han är en blivande apostel. Han blir inte arg på sin vän.
Han säger inte. Dumskalle, vi har väntat och väntat, studerat och läst
och nu vet jag att Han är här och du frågar om det kan komma något
gott från Nasaret. Inte vet jag. Han är från Nasaret, Josefs pojke. Han
är Messias. Ingen annan. Om du inte tror, skyll dig själv! Jag tänker följa
honom.
Jesus börjar inte förklara
att Han är född i Betlehem. Det hade ju Natanael kunnat tvivla på, med
rätta. Hur många messiasgestalter hade inte kommit och gått och febern
hade stundom varit hög, katastroferna många. Nej, Jesus gör något
alldeles oväntat. Han säger:
”Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig, där du var under fikonträdet.”
Han säger: ”Jag var med dig och Filippos alldeles nyss under fikonträdet.”
Han säger sig känna Natanaels neptiska (nyktra) person, inte som en människa
känner en annan, utan som Gud känner de sina. Jag har varit med från
begynnelsen. Du tillhör det slaktade Lammets kallade och utvalda skara.
Han avslöjar för Natanael sin gudomlighet. Han anger tid och plats och
trädets art.
Från Nasaret eller
inte. Frågan är inte längre aktuell. Natanael kommer, ser, hör, smakar
och känner evangeliets doft och han bekänner: ”Rabbi, du är Guds Son,
du är Israels konung.”
Hans själ fylls av glädje och med sina ord omfamnar han Jesus. Du är
den vi längtat efter, du är den jag sökt. Jag vill följa dig.
I dag firar vi
ortodoxins seger. Vi minns alla dem, som följt Lammet, varthelst det gått.
I tider av förföljelser såsom under ikonoklasmens tid när man förnekade
att Herren kunde avbildas. När man hade glömt inkarnationen. Att Han
lovat vara med oss alla dagar intill tidens ände. När man glömt att älska
Honom som person och Herren gjorts till en idé, en ism som inte kan
avbildas. Detta handlade striden om och detta är ortodoxins seger: vi kan
falla ned inför Hans bild, inför Honom själv som
av fri vilja behagade lida korsets död och frälsa oss från fiendens träldom.
Han är en person i treenigheten.
Vi gläds och ställer
till fest idag. En kärlekens fest och måltid, med Natanael och den förstkallade
Andreas.
Kom och se! Han dukar
bordet. Han vill äta med oss. Hans mat är att göra dens vilja som har sänt
Honom. Han är hungrig, vi ger Honom att äta genom att låta oss välsignas
av Hans lydnad.
Ikonoklasmen, liksom
alla heresier, även vår tids, har det gemensamt att de hindrar Jesus från
att göra Faderns vilja på jorden. De låter Honom hungra och törsta. Denna ortodoxins segersöndag bekänner vi Herren med en tvåfaldig
bekännelse, både Petri och Natanaels. Du är Guds son. Du kan avbildas.
Så nära har du kommit. Petrus och Natanael uttalar samma ord men med
olika betydelser. Till Petrus sade Jesus: ”Salig är du, Simon,
Jonas' son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min
Fader, som är i himmelen.” Petrus
bekände Hans gudomliga sonskap. Natanael Hans människosonskap. Det arameiska ordet Bar-Allah betyder också att höra Gud
till. Du är Israels konung, säger han. I Petri bekännelse fattas inget.
Den universella Kyrkan proklameras. Natanaels bekännelse kräver tillägg.
”Större ting än vad detta är skall du få se.” Det är som om Han
vill säga: Natanael, tycker Du att detta är stort, att jag såg dig
under fikonträdet. Vad säger du när du ser himmelen öppen och Guds änglar
fara upp och ner över Människosonen? Med dessa ord leder han Natanael
att tro på Honom som änglarnas Herre. Änglarna har redan sjungit i
Betlehem och de är med i Getsemane, vid Golgata, uppståndelsen och
himmelsfärden.
Hur reagerar Natanael
på detta? Hur skall vi reagera? Vi får inget svar. Nu är ordet sått,
den självväxande säden gör sitt och bär frukt till evigt liv. Så gör
Jesus. Låt oss genom fastan bereda våra hjärtan så att den handfull
ord han i dag sått skall få växa i fred.
Ortodoxins seger är
ingen självklarhet i dag heller. En annan liknelse framställde han för
dem; han sade: ”Med himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd
i sin åker; men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt
ibland vetet och gick sedan sin väg.”
Fastan gör vaktens ögon
skarpare. Det ryska ordet för fasta, post, betyder att stå som post. Var
och en av oss har sin uppgift. Sin befattning. Låt oss stå fasta i den!
Låt oss stå på post!
f. Benedikt
|