|
Kära Guds vänner!
7. söndagen efter påsk, mellan Kristi
himmelsfärdsdag och pingst, firar vi till minne av de 318 fäderna vid
det första ekumeniska konciliet i Nicea 325, där man lade grunden för
den nicenska trosbekännelsen som vi i Ortodoxa Kyrkan läser i
morgonbönen och i Pravilon, den sena lilla aftongudstjänsten.
Naturligtvis läses den i liturgin, då vi också ringer i klockorna.
Trosbekännelsen vårdade de kristna som en så dyrbar skatt att man i
fornkyrkan uppmanade katekumenerna, alltså de ännu inte döpta, att
lämna kyrkan. Vi hör anropet också i dagens liturgi: Dörrarna,
dörrarna! Låt oss vara uppmärksamma!
Anledningen till niceamötet var en viss Areios, en mager och from
asketisk präst, som började förkunna att Kristus var skapad, att det
funnits en tid när Han inte funnits. Striden gällde ett jota
(bokstaven "i" i det grekiska alfabetet) i trosbekännelsen. Var
Kristus homousis (av samma väsen som Fadern) eller var Han homoiousis
(lik Fadern). Skillnaden kan tyckas vara alltför liten för en sådan
strid som detta lilla jota gav upphov till. Redan då försökte somliga
bagatellisera jotat. Var det inte att vara för halsstarrig? Areios menade
ju att Kristus var gudomlig. Kunde inte Athanasios den Store kompromissa?
Nej, han visste att detta jota i själva verket uttryckte skillnaden
mellan det skapade och det icke-skapade. Mellan en född kristendom och en
skapad. Areios förnekade i själva verket hela inkarnationen och detta
insåg fäderna i Nicea. Striden var mycket hård. Areios skrev och
komponerade andliga slagdängor och visor som folket gillade.
Hamnarbetarna sjöng dem och Areios var populär. Men Athanasios segrade
och fick ärenamnet den Store.
I dagens evangelietext vittnar Herren själv om sin gudomlighet. V 5
räcker gott för att omkullkasta Areios uppfattning. Jesus säger klart
och tydligt att Han haft en härlighet hos Fadern innan världen var till.
Areios har blandat ihop Sophia och den enfödde Sonen. Innan världen var
skapade Gud Sophia, enligt Ordspråksboken, och Sophia är skapelsens
integral medan Kristus är född av Fadern före all tid. Genom Honom är
allt skapat, även Sophia.
Dagens text är också ett stort evangelium för mänskligheten som enligt
Viktor Rydbergs nyårskantat "höjer blicken, skådar där, hur
solars banors stäckas och världar gå i kvav, hur solsystem släckas i
eterns djupa hav." Och sänker hon blicken ser hon bara ett hemskt
oändligt fängelse. Människan söker bävande, hon vet att det finns en
högre makt, hon reser altaren till okända gudar och hon famlar efter
Gud. Men hon gör det med fel pronomen som Pilatus när han frågade vad
sanningen är. Han såg ju sanningen framför sig. Sanningen är en
person. Jesus lyfter blicken. Han tilltalar inte en blind makt, inte en
okänd Gud, inte ett väsen, inte Guds egenskaper utan han säger: Fader!
Stunden har kommit. Den stund som den heliga treenigheten sorgsna
betraktar i Rublevs treenighetsikon på väggen där borta. Redan innan
världen var, var kalken på bordet och stunden inne. Säger Han inte
redan då: Gånge denna kalk ifrån mig! Fader, om det är möjligt!
Fadern är den monarkiska källan i treenigheten därför vänder sig
Sonen till Honom med frågan och Anden som utgår av Fadern tycks vänta
på Sonens frivilliga åtagande. Titta på ikonen! Lyssna till samtalet
mellan hypostaserna. Jesus säger i Johannesevangeliet 10:18:
"Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv -- för att
sedan taga igen det. Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri
vilja. Jag har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det. Det
budet har jag fått av min Fader." (Joh. 10:18)
Stunden för offrandet av Lammet har kommit, det Lamm som är slaktat
förrän tiden var. Men i tiden skulle det ske vid en viss timme.
"Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att Hans stund
hade kommit, då Han skulle lämna världen och gå till Fadern."
(Joh. 13:1) Och när Han på korset hade fått det sura vinet sade Han:
"Det är fullbordat!" (Joh. 19:30) Korset är härlighetens
tecken. Vi ortodoxa kristna kallar korset det livgivande. Jesus säger ju
i dagens text: Han skall genom förhärligandet på korset ge evigt liv
åt alla dem som Fadern gett honom. Och vilka dessa är får vi veta i
samma vers: Han har fått makten över alla människor. Här finns ingen
plats för besynnerliga predestinationsläror. Gud vill att alla
människor skall bli frälsta och inte bara frälsta utan komma till
kunskap om sanningen. Så heter det också i vers 3: det eviga livet är
att känna dig, Fadern, den ende sanne Gud. Gud har ett namn: Fadern och
Sonen och Anden. Vad heter du? Frågade Moses vid den brinnande busken.
Gud svarade: Jahve! Men Jahve är inget namn. Det betyder Jag är. Och det
kunde ju Moses konstatera. Han talade ju, det var väl klart att Han var,
men vilket är namnet? Jakob undrade också vid Jabboks vad vem han
brottades med. Som svar på frågan fick han ett slag i sidan och han var
halt resten av livet. När Paulus kom till Athen blev han förvånad över
alla tempel som grekerna byggt. Till och med till en som inte hade namn:
en okänd Gud.
Jesus ger Gud namn, det vill säga Gud är personlig. Fader, Son och Ande.
Fadern är den monarkiska källan, Sonen är född av Fadern före all tid
och Anden utgår av Fadern. Guds väsen känner vi inte. Den som inte har
Fadern, Sonen och Anden trevar som athenarna. Stig in i gemenskapen, ty
att få evigt liv är att gå in i gemenskapen med Fadern och Sonen och
Anden. Där är rikets måltid. Här är rikets måltid.
För vem har Han uppenbarat Guds namn? Jo, för dem den uppenbarade,
Fadern, tagit ur världen och gett Sonen: apostlarna. De har bevarat
detta. Den apostoliska Kyrkans främsta tecken är inte organisationen
utan uppenbarat av Guds namn: Fadern, Sonen och Anden. Inte Gud som är
tre bokstäver utan betydelse, utan Fadern, Sonen och Anden. Lyssna och Du
vet om Du är i en apostolisk Kyrka eller inte. Vi trevar inte efter Gud,
vi tillber Honom med namn. För den apostoliska kyrkan ber Jesus i sin
översteprästerliga förbön som dagens evangelietext är hämtad ur. Han
säger: "Inte bara för dem (alltså apostlarna) ber jag utan för
alla som genom deras ord tror på mig." (v. 20). Det är vi det! Här
ser vi också hur bisarra påveorden är: "Jag är Kyrkan! Jag är
traditionen". Ordet kommer inte genom en person, varken Petrus eller
Johannes, utan genom alla. Detta är den apostoliska traditionen, inget
annat. Om den talar Jesaja profetisk i kap 52:6: "Jo, just därför
skall mitt folk få lära känna mitt namn, just därför skall det erfara
på den dagen att jag är den som talar - ja, se här är jag." På
oss är Guds namn skrivet enligt Upp. 3:12. Och det namnet är Fadern,
Sonen och Anden. "De skall se hans ansikte, och de skall bära Hans
namn på sin panna." (Upp. 22:4).
Guds ansikte kan ingen se och leva, men Faderns, Sonens och Andens ansikte
skådar vi och det är inte svårt att se vilken kristendom som är
apostolisk: den är trinitarisk och det står skrivet i alla horisonter
och på varje panna. Amen.
Fader Benedikt
|