|
”Tabor och Hermon skall jubla över Ditt namn (Ps 80:13)”. Med detta
profetiska rop kallar psalmisten skapelsen att tillsammans med apostlarna
och Kyrkan jubla över Kristi gränslösa härlighet som den återupprättade
Adams sköna avbild, ljusare och härligare än på skapelsens morgon, ty
nu lyser det oskapade ljuset i den andre Adam som vi skall bli lika i
gudomliggörelsen här i tiden eller bortom döden.
Psalmisten kallar skapelsen att jubla och att tillsammans med
apostlarna och Kyrkan erfara den gudomliga extasen på berget, där
Kristus förklarad återspeglar Andens och Faderns oskapade ljus när rösten
hörs från ett lysande moln och den rösten bekräftar det psalmisten i
anden skådat: att Gud har blivit människa. Denne är min älskade Son i
vilken jag har funnit behag. Hör Honom! Hör
Honom! Ja, men skåda Honom också i Hans gudomliga härlighet när Hans
kläder blir vita som ljuset och Hans ansikte lyser som solen!
När David i anden såg världens Ljus Kristus, ropade han: ”I
ditt ljus ser vi ljus” (Ps 36:10). Det är Tabor han ser: ljuset Jesus,
den Andre Adam, människan, världens ljus, i vilket det oskapade ljuset
bryter igenom. Detta bevittnas i dag av jordens barn: Petrus, Jakob och
Johannes. Det bevittnas av dödens barn: Moses och det bevittnas av
himmelens barn: Elia, som utan att dö blev upptagen med vagnar.
Lärjungarna hade mycket svårt att förstå Jesu tal om Guds rike.
Därför ville Han visa Guds rike för sina lärjungar. Han ville visa att
Guds rike inte är skapad verklighet, det är inte rumsligt. Man kan inte
säga att det är här eller där. Det är entos hymin, vilket kan betyda
både dolt inuti er och osynligt mitt ibland er.
Jesus sade att Guds rike var nära. Ändå ligger det inte alls i
tiden. Därför har det alltid varit nära, eftersom Moses såg det långt
innan det kom närmare med Jesus. Redan i 2 Mosebokens 33 kapitel, vers 11
talade Herren till ”Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar
till en annan”. Var har Moses sett Guds ansikte? Han såg det inte medan
han levde sitt jordeliv, ty "ingen kan se Gud och leva”. Nu ser Han
Guds ansikte på Tabor. Men hur kan Han göra det? Moses har ju varit död
sedan länge? Den frågan ställde även fariséerna. Hur kan Abraham ha
sett Jesu dag? Jesus var ju bara 30 år och Abraham död sedan länge?
Alltså finns Tabor i tiden och utanför tiden, det har både namn
och icke namn. Psalmisten ser Tabor, men evangelisten kallar det ett högt
berg.
Förklaringen har skett vid en viss tidpunkt, på en viss plats.
Det talas om Cesarea Filippi och sex dagar därefter.
Tabor och Hermon, jubla, ty ni finns i tiden och bortom tiden, på
kartan och på den karta som bara Gud känner.
Enligt Basileios den Store har Gud aldrig skapat tiden, den har börjat
med rummet. Med tiden börjar mänsklighetens historia, i vilken Gud
verkar samtidigt som Han är utanför allt vad tid och rum heter. På
Tabor lyser den gudomliggjorda Adam, samtidigt som det oskapade ljuset
bryter igenom på det berg som inte har något namn. Därför kan vi med
David ropa: I ditt ljus ser vi ljus! Som Herren kallar Faderns härlighet
och Guds rike. Den åttonde dagens verklighet. Där kan Herren tala till
Moses som en människa till människa. Guds rike är det oskapade ljuset,
den åttonde dagens oskapade verklighet. I ditt ljus ser vi ljus. Detta är
de ortodoxa fädernas undervisning. Delaktigheten i det oskapade ljuset
medför delaktighet i Guds oskapade energier av treenigheten, som på
berget inte är tre lågor utan ett odelat och enkelt ljus, treenigheten.
Treenighetens hypostaser är också närvarande, men inte som ljus
utan som Faderns röst: ”Detta är min älskade son, han är min
utvalde.” Molnet som rösten kom ur var den helige Andes närvaro.
Hypostasens enhet är det lysande molnet: Fadern är ljus, Sonen är Ljus
och Anden är ljus. Ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke
skapad. Och Anden utgår av Fadern och som tillika med Fadern och Sonen
tillbedes och äras.
Moses, de heliga och de rättfärdiga, gudomliggjorda kan också
transfigureras, men de är inte själva orsaken till detta. Lukas säger
att Jesus bad och under bönen blev han transfigurerad. Det oskapade
ljuset kom inifrån Hans gudomliga natur, ty Han är Gud av naturen, de
heliga av nåden. Vi måste drabbas av det oskapade ljuset, vi äger det
inte. Och somliga får aldrig möta det förrän i fullbordan i Guds rike.
Varför väljer Jesus dessa tre: Petrus, Johannes och Jakob? Vi vet
inte, men Petrus älskade Jesus mer än alla andra och Johannes var mer älskad
av Jesus än någon annan och Jakob var den som först av de tolv bevisade
sin kärlek genom martyrdöden i Jerusalem.
På Tabor finns nyckeln till Uppenbarelsebokens syner och visioner.
Skriften ser Kristi andra ankomst som både död och transfiguration, förklaring.
Detta är också två aspekter av samma sak. ”Och han som satt på
tronen sade: ’Se jag gör allting nytt!’” (Upp.21:5).
Detta samband är inte bara kronologiskt såtillvida att det blir
en förvandling i rummet och därmed i tiden, utan händelsen är också
ontologisk, enligt Jesu egna ord i Matteus: Strax efter den tidens
lidanden skall solen förmörkas och månen mista sitt sken. Stjärnorna
skall falla från skyn och himlens makter skakas. Då skall Människosonens
tecken synas på himlen, och då skall alla jordens stammar höja
klagorop, och man skall få se Människosonen komma på himlens moln med
makt och stor härlighet…(Matt. 24:29-30). Detta strax efter, eller
genast och då/sedan etablerar en direkt kontakt mellan den kosmiska
katastrofen och Herrens ankomst, Hans parusi. Sambandet uttrycker en inre
enhet mellan händelsen och tidsålderns slut. Detta kan inte tolkas
bokstavligt utan är ett apokalyptiskt språk som också återfinns på
andra ställen i Bibeln. Bilden är ju någon sorts paradox: världen
skall gå under i en kosmisk eld samtidigt som den inte alls går under
utan transfigureras inifrån: nya himlar och en ny jord.
Skriften talar om en kosmisk katastrof som fyller människorna med
ofattbar terror antiquus, naturlig ångest, ty världen kommer att passera
dödens portar, inte bara genom enskilda människors död, utan en kosmisk
död som hela skapelsen själ genomgår. Samtidigt träder den andra
aspekten in på scenen: hjärtan fylls med uppståndelsens glädje.
Den kosmiska katastrofen är inte bara fysisk utan metafysik och
metaempirisk.
Detta föregås av destruktion som i sig bär transfigurationen och
hör ihop med Kristi andra ankomst, parousin. Den här världen kommer
inte att se parousin, eftersom själva parousin uppenbaras först inifrån
världen. Den skall förklaras av parousins oskapade ljus som skall synas
från väst till öst. Världen kommer inte att stå likgiltig inför
detta. Allt skapat skakar, till och med krisgrupperna.
För den ortodoxa Kyrkan är Kristi förklaring en trinitarisk
theofani. Så är också den kosmiska förklaringen. Fadern sänder Sonen
som kommer i den helige Andes härlighet. Sonens kenosis var i Jesus. Han
var dold i världen, Gud av Gud. På pingstdagen kom Anden och nu är
Andens kenosistid.
Jesus talar om synd mot Anden. Alltså finns det också en Andens
kenosis och den pågår just nu och är en fortsättning av Sonens kenosis.
Men Anden finns i världen genom Kyrkan, där människan förhärligas.
Medan krigen pågår och de kosmiska krafterna darrar går världen
osynligt genom Kyrkan mot transfigurationen som är Kristi ankomst i härlighet
i den helige Andes fulla kraft. Anden är både eld och ljus.
Hl Paulus visste detta när han i Jerusalem förklarade att
…himlen måste behålla honom till den dag då allt det blir upprättat
som Gud har förkunnat genom sina heliga profeter från tidens början.
(Apg.3:21) Världen kunde i sitt nuvarande tillstånd av suckan och längtan
efter Guds barns förlossning inte bära den förhärligade Kristus, det
oskapade ljuset. Himlen måste förvara honom tills världen går igenom
transfigurationens eld som inte kan förtära den, ty den motstår elden
genom Anden i Kyrkan och den kan inte förintas ty Kristus är i den och då
är Kristus i härlighetens glans, skapelsen likaså. Detta är ingenting
annat än slutet på kenosis, även Andens kenosis. Från denna stund är
Anden fullt verksam. Då skall han inte uppenbaras i tungor av eld på en
bestämd plats utan som den transfigurerade skapelsens eld.
Hur kunde den lilla parousin äga rum utan att världen gick under?
Skriften säger ju om och om igen att vi inte kan möta det oskapade
ljuset utan att förgås. Jakob blev halt. Saulus blev blind. Han kunde
inte se på grund av ljuset och dess härlighet. Det oskapade ljuset kan
inte uppenbaras före parousin. Lärjungarna såg en partiell förklaring
och de kastas till marken, bär sig dumt åt eller somnar. Moses fick tala
med Gud i skuggan av handflatan.
Den lilla parousin är möjlig endast genom inkarnationen. Anden
vilar över Sonen och Sonen är närvarande i sin kropp på jorden,
Kyrkan, den nya skapelsen, förebilden för den nya jorden, och de nya
himlarna då Gud skall bli allt i alla.
Än så länge är Kristi härlighet dold i himmelen. Anden är
Kristi härlighet. Han är inte uppenbarad fullt ut. Kristi parousia följs
av Andens parousia. Han kommer med Kristi härlighet till skapelsen.
Hela skapelsen går mot transfigurationen. Bibeln har många bilder
för denna.
Och en av de sju änglarna med de sju skålarna som var fyllda med
de sju sista plågorna kom och talade till mig och sade: ”Kom, jag skall
visa dig bruden, Lammets hustru.” Och han förde mig i anden upp på ett
stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom
ner ur himlen från Gud, full av Guds härlighet. (Upp.21:10-11).
Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren,
är dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne
för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess
lampa... (vv.11-23)
Och: och folken skall leva i detta ljus. I detta oskapade ljus.
Den nya skapelsen bär ingen destruktion i sig. Och en väldig ängel
tog upp en sten, stor som en kvarnsten, och kastade den i havet och sade:
”Så skall den stora staden Babylon med våldsam kraft slungas i djupet
och aldrig finnas mer.” (Upp. 18:2-21)
F. Benedikt
|