|
Sedan kallade han till sig både lärjungarna och folket och sade: ”Om
någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt
kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men
den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda
det. Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får
betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Den som skäms
för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, honom skall
också Människosonen skämmas för när han kommer i sin faders härlighet
med de heliga änglarna.”
Och han sade: ”Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta
döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.” Mark 8:34-9:1
I min predikan på förlåtelsens söndag försökte jag svara på frågan
varför vi fastar: inte av medlidande med Gud, utan för vi ska lära känna
oss själva. Vi fastar inte heller på grund av Kristi lidande eller kors,
ty Herrens lidande inte alls är någon anledning till vare sig fasta
eller sorg, utan hellre till glädje och jubel. Jag bekänner korset därför
att jag känner uppståndelsen.
Detta betyder inte att
vi under fastan glömmer Kristi lidande eller Hans kors. Mitt i fastan
firar vi denna korsets söndag. Efter det att vi under de tre första
fasteveckorna varit fokuserade på vad som rör sig i vårt inre och förmodligen
blivit nedslagna, rent av förtvivlade, lyfter Kyrkan i dag fram Kristi
kors, som är kärt för världens alla kristna, ty korsets nåd upplyser
allas hjärtan som älskar och bekänner korset, därför att de känner
uppståndelsen, i vars ljus vi omfamnar och kysser Kristi kors, genom
vilket de sorgens, ångerns och förtvivlans tårar vi fällt under de gångna
veckorna i dag på korsets söndag avtorkas, då vi bakom slöjan av tårar
ser dödens bojor krossade, och graven förvandlad till en uppståndelsens
källa. Korset kallas paradis, och graven uppståndelses källa, då vi
inte kan nå uppståndelsen från de döda utan att först vila i graven.
Det kallas paradis, ty korset är vattnat med blod och med vatten. Det har
i spruckit ut i blom och blivit Livets träd som står mitt i paradiset.
Vi prisar Kristi ärorika
kors, vi ärar spikarna, det heliga spjutet, röret och törnekronan. Vi
ropar: var hälsat kors, ty Du bär Livet. Var hälsat kors, ty Du är
paradisets port och Livets träd, Du är de troendes pelare och Din Kyrkas
mur. Genom Dig har förbannelsen vikit från Adam och dödens makt är
bruten. Du har lyft oss från jordens grus till himlens salighet. Du är
segertecknet och Du fördriver alla onda makter och krafter, Du är
martyrernas krona och de heligas sanna prydnad, Du är frälsningens hamn
och endast genom Dig, du Kristi kors, kan världen bli benådad.
Hur skulle vi då kunna
blygas för uppståndelsens aldrig sinande källa? Hur skulle vi kunna låta
bli att bekänna korset då vi känner uppståndelsen? Hur skulle vi kunna
låta bli att gå när Herren kallar både sina nära lärjungar och allt
folket för att ge sin dyrbara undervisning i korsets teologi? Hur skulle
vi kunna låta bli att följa honom, även om vi måste låta vår ära
trampas ned av ett trolöst folk och gudlöst släkte?
Varför skulle vi inte
försaka oss själva och ta korset på oss om korset är paradiset? Det är
ett paradis, därför att det leder bort från narcissismens helvete, där
till och med vår nästa upplevs som ett hotfullt helvete (Sartre).
Ja, jag följer dig, om
också på avstånd som Petrus. Jag följer dig därför att Du med kärlekens
blick har tänt en eld i mitt inre. Jag dras åt många håll. Ja, jag är
rädd för detta trolösa släkte! Ja, jag blyges vid världens koleldar,
men du vet att jag har dig kär. Du vet allt vad i mig är. Du vet att jag
har dig kär. Bakom fastans slöja av tårar ropar jag: Ta emot mig som Du
tog emot den ångrande Petrus! Kalla mig som Du kallade Saulus som förföljde
Dig! Hör mig när jag med Tomas ropar: Min Herre och min Gud!
I dag på korsets söndag,
mitt i den Stora och Heliga Fastan, lyfter vi blicken och låter Korset
kalla oss alla att bryta upp, att ta korset på oss och följa med på
Kyrkans resa i korsets tecken, inte bara i ord utan som Hans uppståndelses
kropp, bärande Hans dödsmärken. Låt oss göra detta lika frivilligt
som Herren själv när Han steg upp på korset för att i sin kropp försona
världen med Gud.
Resan är betald, men
det finns en personlig kostnad som vi själva måste stå för: vi måste
betala med en fri viljeakt att vända om. Priset för biljetten är satt
av Herren: att mista sitt liv för Herrens och evangeliets skull! Att
mista sitt liv betyder att inte förverkliga ”hjärtats uppsåt som allt
ifrån ungdomen är ont” (Gen 8:21). Den sanna fastan är en stämplad
biljett för resan under vilken vi tar korset på oss och tillhör det sällskap
”som hör Kristus Jesus till och som har korsfäst sitt kött tillika
med dess lustar och begärelser” (Gal 5:24). Vi väljer döden från
egot för att vinna vår person. Vi väljer döden för att vinna livet.
Denna resa bevarar vårt
liv. Vår tids människa sätter allt sitt hopp till sitt enda liv på
jorden. Hennes enda stund är denna. Hon måste vinna detta liv utan tanke
på kostnad och risk: att betala med sitt kommande liv, att ta skada till
sin själ, obotlig skada, ja, förlora sin själ. Och när hon har tagit
skada? Vem ska bota henne? När hon har förlorat sin själ? Vad kostar
den om hon vill köpa tillbaks den? Hon har sålt den för en linssoppa!
Hon har gett ut den för fåfäng ära! Men vad vill den ha som nu äger
hennes själ? Inget mindre än människan själv, ty hon är sin själ.
Hon har inget att betala med! Och sin broder kan ingen broder förlossa, säger
ordet. Det betyder att inga idéer, inga ismer, ingen politik, inga
konsulter, inga terapeuter och inga reformer, revolutioner eller utopier
kan lösa ut hennes själ. Inte heller bota den obotligt skadade.
I dag betalas priset:
Kristi kors! I dag finns en lösensumma: Hans blod!
I dag förvandlas
korset till ett ljus som Kristus bär genom dödsriket för att söka de förlorade
i dödsrikets trapphus och hallar, i alla vrån och skrymslen.
Tror du inte så vet
att det även i dag står några här som inte skall dö utan att ha sett
Guds rike komma i kraft. Även i dag finns de som varit på Tabors berg
och sett det oskapade ljuset och som från himlen fått vittnesbördet om
att Jesus är Guds son, vår Frälsare. Amen!
F. Benedikt
|