|
I
dag får vi ta del av en märklig händelse, Gudsmoders införande i
templet, en stor kristen festdag som Kyrkan började fira redan på
500-talet. Berättelsen tillhör alltså Kyrkans minne som är den
apostoliska Traditionens eviga presens, garanten för segern över tillfällighetens
och förgänglighetens ande, som kastar skärvor av tid över världen och
lösrycker ögonblick utan sammanhang ur våra liv.
Den apostoliska
traditionen är dess motsats, en skattkammare av berättelse och fakta, av
hymn och hyllning, av förundran och helig fantasi som ständigt övergår
i varandra för att säkerställa det heliga sammanhangets minne, utan
vilket vi varken har något nu eller någon framtid.
Det grekiska ordet
mythos betyder berättelse, tradition, liknelse, en framställning av mänsklighetens
historia. Myten är inte en fantasiprodukt, den är livets självt och
livet självt gestaltar sig hellre i myt än analys. I den heliga berättelsen
möts himmel och jord, Guds längtan efter människan och människans rop
på Gud. Myten är mötesplatsen, gränsens tredje rum.
Livet självt litar
inte enbart på historiska fakta och analyser, ty det som i går var
historisk sanning, är i dag reviderad till lögn och den som i går var
hjälte är i dag en skurk. Den historiska analysen är ofta tillfällig
och provisorisk, historikerna är dagsländor. Historiens Herre vill därför
forma fakta i myt och berättelse, i sång och hymn, i förundran och
legend.
Tänk bara på
skapelseberättelsen, vars skärvor finns i många kulturer, som fragment
av en gemensam stor helig berättelse som Bibelns folk har bevarat därför
att Gud gav detta folk det uppdraget. Dess frukter skördar vi i den
apostoliska traditionen.
I dag får vi ta del
av en sådan berättelse. Genom att fira denna stora festdag bär vi
vidare Kyrkans levande minne, porten och öppningen in i evigheten, ty det
historiska är rotat i evigheten och är på väg dit. Vi känner den
himmelska historiens vingslag i berättelsen om Gudsmoders införande i
templet.
Vår ortodoxa tro förnekar
det abstrakta, filosofiska tänkandet som en väg till förståelse av det
gudomliga. Maria är vår förebild: hon gömde änglarnas och herdarnas
berättelse i sitt hjärta, där hon begrundade allt det hon hört.
Vi lär känna Gud i
samma ständigt växande berättelse, där himmel och jord möts i den
apostoliska Traditionen.
Lyssna!
När Maria var två år
gammal sade hennes far Joakim till sin hustru Anna: ”Låt oss nu
uppfylla vårt löfte att hon skall helgas åt Herren ända från hennes första
levnadsår.” Men Anna svarade: ”Kanske får hon hemlängtan och börjar
gråta efter mor och far så att hon inte stannar i templet. Vi väntar
tills hon blir tre.”
Ett år senare ville
Joakim och Anna uppfylla sitt löfte och föra barnet till templet. Joakim
samlade en grupp hebreiska flickor som med facklor i händerna skulle följa
henne till templet för att avleda hennes uppmärksamhet från föräldrarna.
Men den heliga jungfrun var född ren och Gud hade fostrat henne till de högsta
etiska höjderna så att hon älskade himmelska ting mer än skapade. Hon
sprang förbi flickorna som följde henne och kastade sig i armarna på översteprästen
Sakarias som tillsammans med hennes föräldrar väntade på henne i
templet.
Sakarias välsignade
Maria med följande ord: ”Herren skall göra ditt namn känt från släkte
till släkte. I dig skall Han uppenbara den frälsning Han berett åt sitt
folk i de yttersta dagarna.” Sedan
förde han barnet till det allraheligaste, vilket i det gamla förbundets
dittills varit en omöjlig sak, ty endast översteprästen fick gå in där
en gång om året, på den stora försoningsdagen. Sakarias satte ner
Maria på det tredje trappsteget och Herren lät sin nåd falla ned över
henne. Maria ställde sig och började ta danssteg. Alla som såg detta
blev förvånade, ty händelsen förebådade de under som Herren skulle låta
ske i henne.
Efter att på detta sätt
ha lämnat världen, sina föräldrar och de sinnliga tingen, bodde den
heliga jungfrun i templet de följande nio åren. När hon blev
giftasvuxen, flyttade prästerna och föräldrarna henne från templet, för
att hon där inte skulle komma in i puberteten. De lämnade henne i Josefs
vård, som beskyddade henne så att hon bevarades som jungfru, men i världens
ögon var de trolovade.
Den allraheligaste härskarinnan
bodde i templet som en duva ända till tolvårsåldern. Guds ängel gav
henne andlig föda. Hon levde ett himmelskt liv, mer fantastiskt än våra
första föräldrar i paradiset. Utan bekymmer och lidelsefrisk levde hon
enbart för Gud, höjd över naturnödvändigheterna och fri från
sinnesnjutningarnas förtryck. Hennes nous betraktade ständigt Guds skönhet.
Medan hon levde i templet nådde hon den oavlåtliga bönen och hjärtats
renhet genom ständig vaksamhet så att hennes hjärta blev en ren spegel
som återspeglade Guds klarhet. På detta sätt prydde hon sig med dygdens
lysande kläder som en brud, beredd att ta emot Kristus, den himmelske
brudgummen i sitt hjärta. Den renhet som Maria nådde var höjden av all
helighet i världen. När hon i dygd blivit lik Gud, möjliggjorde hon
Guds ankomst till mänskligheten så att Gud kunde närma sig människan,
ja, bli människa.
I en ålder när andra
barn börjar lära sig vanliga saker, lyssnade Maria i det inre av
templet, dit ingen hade tillträde, på lagen och profeterna som varje
sabbat förelästes för åhörare i templets förgård. Eftersom hon var
noetisk renad i avskildhet och bön, kunde hon förstå de dolda djupen i
Skrifterna. Hon levde omgiven av det heliga, hon levde i begrundan av sin
egen renhet och kunde därför förstå Guds syfte med sitt egendomsfolk
och med dess historia. Maria insåg att Gud hade behövt tid för att ur
sin upproriska mänsklighet bereda en moder åt sig och för att det
heliga barn, som Gud utvalt, skulle bli ett sant och levande tempel åt
Herren.
Genom sin vistelse i
det allraheligaste, där Guds alla tecken för Guds löften förvarades,
visade jungfrun, att det var i henne som dessa tecken och förebilder
skulle förverkligas, och att det var i henne som alla gåtfulla profetior
skulle få sin förklaring.
Hon var nämligen
templet, hon var karet där Guds ord förvarades, det nya förbundets ark,
skålen med himmelska mannat, Arons grönskande stav och nådens lagtavla.
Hon var den stege som patriarken Jakob såg i drömmen, stegen som förenade
himmel och jord. Hon var molnstoden, som leder till Guds ljus. Hon är det
moln av dagg som Jesaja såg, den sten som Daniel såg lossna, den stängda
port som Hesekiel beskriver, den port genom vilken Gud har kommit för att
besöka mänskligheten. Hon är den förseglade levande källan, ur vilken
det eviga livets vatten strömmar till oss.
När den
allraheligaste Härskarinnan begrundade och betraktade dessa under, som
skulle förverkligas genom henne utan att hon riktigt kunde begripa hur
allt i detalj skulle ske, vände hon sig i sina böner allt intensivare
till Herren för att denne utan dröjsmål skulle uppfylla sina löften
och frälsa mänskligheten från dödens våld genom att komma och bo
bland människorna.
När Gudsmoder kommit
till det allraheligaste upphörde det gamla förbundets tid, förberedelsens
och prövningens tider var förbi.
I dag blir Gud
trolovad med den mänskliga naturen. Därför gläds Kyrkan och uppmanar
alla Guds vänner att stiga in sitt hjärtas tempel och där i bön och
stillhet förbereda sig för Herrens ankomst genom att vända sig bort från
denna världens njutningar och omsorger.
Amen.
F.
Benedikt
Källa:
Synaxarion
|