|
När
Gud i Kristus blev människa beredde Han åt sig en ren boning, en
jungfrulig ark, den allraheligaste jungfrun Maria. Hon var visserligen
underställd döden och den dom som våra första föräldrar dragit över
oss alla, men också utvald före tidernas begynnelse att vara den nya
Eva, Kristi vår Guds moder, vår frälsnings källa och en förebild för
all kristen helighet.
På fädernet var jungfrun Maria av Davids konungsliga släkt, ty
hennes far Joakim var son till Barpanther, som var son till Panther, denne
i sin tur till Melk, denne till Levi, denne till Natan, son av David.
Joakims hustru Anna var även hon av Davids släkt, ty hennes farfar Matta
var genom Salomo av Davids släkt. Mattas hustru hette Maria, av Juda stam
och deras son Jakob var timmermannen Josef var far till tre döttrar, nämligen
Maria, Sovia och Anna. Maria födde Salomon, barnmorskan, Sovia Elisabet,
som var mor till Förelöparen medan Anna var mor till Gudaföderskan.
Guds visa försyn avslöjade mänskonaturens ofruktsamhet före
Kristi ankomst genom att låta Joakim och Anna vara barnlösa, till dess
att de var mycket gamla. Joakim var rik och from, han bad oavbrutet och
offrade gåvor till Gud för att denne skulle befria dem från deras trångmål
och från människornas förakt. En högtidsdag hade han gått till
templet för att offra då en man av Rubens stam vände sig till honom och
sade: ”Du få inte offra med oss då du är barnlös!” Orden sved i
Joakim och han gick ut till en bergssida för att i ensamheten bedja och
gråta. Samtidigt fällde Anna också tårar och anropade ivrigt himlen.
Den nåderike och människoälskande Gud hörde deras anrop och sände
till Anna ärkeängeln Gabriel, förkunnaren av vår frälsning, som sin
budbärare till ett tecken på sin välvilja. Ängeln meddelade Anna att
denna i hög ålder ännu skulle bli havande och föda ett barn som hela
jordens krets skulle lovprisa. Full av glädje och förundran svarade
Anna: ”Så sant som Herren min Gud lever, oavsett om mitt barn blir en
pojke eller flicka skall jag ge det åt Herren min Gud, för att barnet
skall tjäna Honom i alla dess livsdagar.” Ängeln besökte också
Joakim och uppmanade denne att återvända hem för att dela glädjen med
sin hustru och allt sitt husfolk, ty Gud har gjort en ände på deras trångmål.
Nio månader senare födde Anna. Hon frågade sin barnmorska:
”Vad blev det jag födde till världen, pojke eller flicka?”
”Flicka”, svarade hon. ”Min själ må brista ut i jubel denna
dag!” förkunnade Anna och lade ömt ner barnet. När lagens föreskrivna
dagar för rening var till ända, steg hon upp, tvättade sig, gav barnet
di och gav henne namnet Maria – ett namn som patriarker, profeter och rättfärdiga
hemligt förutspått och väntat på, ty genom henne skulle Gud avslöja
sin av evighet dolda hemlighet.
Barnet växte i ålder och styrka. När hon var sex månader ställde
modern henne på marken för att se om barnet kunde stå upprätt. Maria
tog då sju steg, vände sig om och grep tag i klädbröstet på modern.
Anna lyfte upp henne och sade: ”Så sant Herren min Gud lever, skall du
inte mer vidröra marken förrän jag fört dig till Herrens tempel.”
Anna höll rummet, där barnet vistades, för heligt, och inget olämpligt
eller orent fick vara därinne. Endast rena hebréer fick komma och leka
med barnet.
När Maria var ett år, ordnade Joakim en stor fest. Han bjöd in
präster, skriftlärda, hela rådet och av Israels folk. Han presenterade
Maria för prästerna, som välsignade henne med följande ord: ”Må våra
fäders Gud välsigna detta lilla barn och må Han ge henne ett evigt namn
som alla släkten skall ära.” Joakim förde fram barnet inför översteprästen
som välsignade henne med orden: ”Gud, vars makt saknar sin like, se
till detta lilla barn och giv henne Din omätliga välsignelse.”
Anna bar Maria tillbaka till dennas heliga rum, gav henne di och sjöng
till Herren: ”Jag sjunger till Herren min Gud, ty Han har sett till mig
och tagit ifrån mig mina fienders smälek. Ty Herren har gett mig rättfärdighetens
frukt, till sin natur den enda och i sin rikedom överflödig. Vem skall
nu berätta för Rubens barn, att Anna är mor? Hör, hör, ni Israels
tolv stammar, ty Anna är mor!” Sedan lämnade hon barnet i dess rum och
gick för att betjäna gästerna, som uppfylldes av glädje och lovade
Israels Gud.
(Denna berättelse har sin grund i Jakobs protoevangelium)
Övers. F. Benedikt
|