|
11Han
sade: ”En man hade två söner.
12Den yngste
sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli
min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem.
13Några dagar
senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett
främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i
utsvävningar. 14När
han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han
började lida nöd. 15Han
gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade
ut honom på sina ägor för att vakta svin.
16Han hade
gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom
få något. 17Då
kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har
inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl.
18Jag ger mig
av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen
och mot dig. 19Jag
är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina
daglönare.’ 20Och
han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på
honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och
kysste honom. 21Sonen
sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd
att kallas din son.’ 22Men
fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt
och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans
fötter. 23Och
hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest.
24Min son var
död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen
började.
25Men
den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset
hörde han musik och dans.
26Han kallade
på en av tjänarna och frågade vad som stod på.
27Tjänaren
svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven
därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’
28Då blev han
arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till
rätta, 29men
han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt
något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på
med mina vänner. 30Men
när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med
horor, då slaktar du gödkalven.’
31Fadern sade
till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.
32Men nu måste
vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var
förlorad och är återfunnen.’”
LUK 15:11-32
Uppror och uppbrott. Det som skett i den andliga världen sker också
här på jorden. Den till frihet skapade och i frihet älskande människans
röst får en befallande och elak ton. ”Ge mig den del av förmögenheten som
skall bli min!” Det är upproret.
Han sålde allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land. Det
är uppbrottet. Uppror och uppbrott sammanfattar de fallna änglarnas och
den fallna människans synd: bort från Fadern i himmelen, bort från Hans
familj på jorden. Hemmets glädje och fester är en angelägenhet för de
hemmavarande, det dagliga arbetet likaså.
Den bortresta har lösgjort sig, släppt loss, blivit lottlös, gått miste
om festen och glädjen och söker sin tillfredsställelse i något som är dömt
att misslyckas. Det är enligt ordboken innebörden av hamartia, det
grekiska ordet för synd. Det är ett andligt tillstånd, en ontologisk
tillvaro. Och därför så katastrofal. Moraliska misslyckanden och
tillkortakommanden kan ju alltid repareras, men om man den ontologiska
grunden för existensen är borta, då är man utan.
I det främmande landet, som är ett andligt tillstånd, härskar denna
världens furste, han som har sitt temporära människorike, där
världsfursten själv är diktator. Som alla diktatorer perverterar han
världen till sin egen avbild och sin egen likhet. Hans sjukliga önskan att
bli jämlike med Gud och att ta Guds plats i världen bland människorna är
den andliga förstörelse som vi ser pågå i en värld som är förvrängd och
sjuk. Själva världens själ är sjuk. Syndafallet är ontologiskt. Det har
skakat om fundamentet för vårt liv som människor, skapade till Guds avbild
och likhet, till frihet.
I det främmande landet råder uppror, splittring och tvångsmässiga
uppbrott för att om möjligt treva sig någonstans när hungern och törsten
tär och när situationen blir desperat. I det främmande landet dör man.
Syndens ontologiska konsekvens är död. Fadern säger ju om sonen, att han
var död, men har blivit levande igen.
Syndens följder är bittra. Den hl aposteln Paulus säger: ”Ja,
bedrövelse och ångest skall komma över den människas själ, som gör det
onda…” (Rom.2:9)
Men denna ångest, desperation, denna bittra smak kan vara avgörande för
oss, vi tvingas inse läget, vi når vår personliga botten, där vi sitter
bland lidelsernas fröskidor. Där avslöjas bedrägeriet, världens bedrägeri
och självbedrägeriet. Där i botten finns den sorg som är efter Guds sinne
och som leder till omvändelse ”som ger frälsning som ingen behöver ångra,
medan världens sätt att sörja leder till död” (2 Kor 7:10).
Förfastans texter handlar om boten och dess många aspekter. I dag ser
vi djupet av den. Kyrkofäderna kallar den ”det andra dopet”, metanoia,
livets förvandling, den stora förståelsen, som föregås av de brännande
frågor som människan bör ställa: Har jag blivit galen? Där borta skimrar
fadershemmets härlighet och jag sitter här i min smuts och vaktar den här
världens grisar.
Omvändelsen måste bli så radikal, inte i ”pietistisk” mening utan
noetisk. Noetiska händelser är alltid radikala.
Den hl Kosmas av Aitola säger: ” Om också alla andliga fäder,
patriarker, överherdar, ja hela världen skulle förlåta dig, upplever du
ingen förlåtelse om inte det sker en noetisk förvandling. För detta
behöver vi tid, vi måste se möda, askes och kamp under Guds nåd.
Omvändelsen fullbordas i tålamod och i hemlighet i själens noetiska
del, när nous likt den förlorade sonen återvänder hem till hjärtat. Denna
erfarenhet beskrivs ofta av de ortodoxa fäderna som en ny födelse.
Vår Frälsare säger: ”Med Guds rike är det
som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar
och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv
bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan
är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne” (Mark 4:26-28).Detta
må vi bedja om nu inför den stora och heliga fastan. De heliga ber
samfällt genom hela kyrkans historia: ”Giv mig en fullständig omvändelse!
Låt mig mogna till skörd!”
Låt min själ fröjdas i min Gud,
ty han har iklätt mig frälsningens klädnad
och höljt mig i rättfärdighetens mantel,
likasom när en brudgum sätter högtidsbindeln på sitt huvud
eller likasom när en brud pryder sig med sina smycken. (Jes.
61:10)
och skall akta
dig såsom min signetring; ty dig har jag utvalt, säger HERREN
Sebaot. (Haggai 2:24)
»varen iklädda rättfärdighetens pansar»,
och haven såsom skor på edra fötter den beredvillighet som fridens
evangelium giver. (Ef. 6:15).
Amen
Fader Benedikt
|