|
.predikningar Den
förlorade sonens söndag |
|
Berättelsen om den förlorade sonen är ett evangeliernas evangelium. Även om alla andra texter om Guds kärlek i Jesus Kristus försvann så skulle vi ändå utifrån denna liknelse veta vem Gud är och vilka vi är, var vi befinner oss, vad vi måste göra och var vägen hem går. Gud, vår och Jesu Kristi Fader, håller ingen kvar med våld, inte heller förskjuter Han någon. Han har skapat oss till sin avbild, till frihet. När den yngre sonen ber att få ut sitt arv och själv bestämma över det respekterar Fadern denne och ger honom arvet. Synden är i första hand uppror och ett uppbrott. Det som skett i den andliga världen sker också på jorden. Den i frihet älskande människans röst får en befallande och elak ton. ”Ge mig min del av förmögenheten!” Det är upproret. Han far långt bort till ett främmande land. Det är uppbrottet. Uppror och uppbrott är sammanfattningen av de fallna änglarnas och den fallna människans synd. Jag reser bort från Gud, från Guds familj. Jag deltar inte längre i hemmets glädje och fester. Inte heller i det dagliga arbetet. Ordböckerna ger en alldeles klar bild av detta: hamartia, det grekiska ordet för synd, betyder att lösgöra sig, släppa loss, vara lottlös, gå miste om något, var utan. I det främmande landet, som är ett andligt tillstånd, råder en annan ordning än i Fadershemmet. Där härskar denna världens furste, han som har sitt temporära rike här. Människans rike, heter det. Världsfursten är premiärminister i det. Han perverterar världen till sin egen avbild och sin egen likhet. Hans sjukliga önskan att bli jämlike med Gud och att ta Guds plats i världen bland människorna är den andliga förstörelse som vi ser pågå i en värld som är förvrängd och sjuk. Själva världens själ är sjuk. I det främmande landet råder uppror, splittring och ständiga uppbrott för att om möjligt treva sig hemåt när hungern och törsten tär och när situationen blir desperat. I det främmande landet dör man. Fadern säger ju om sonen, att han var död, men har blivit levande igen. Syndens följder är bittra. Den hl aposteln Paulus säger: ”Ja, bedrövelse och ångest skall komma över den människas själ, som gör det onda…” (Rom.2:9) Men denna ångest, desperation, denna bittra smak kan vara avgörande för oss, vi tvingas inse läget, vårt själatillstånd. Paulus talar om en sorg som är efter Guds sinne och som leder till omvändelse. Den förlorade sonens situation är så desperat att han måste vakta svin, göra det orenaste en jude kan tänka sig. Och av syndens sötma är skalet kvar. Då avslöjas världens bedrägeri. Stenarna förvandlas inte till bröd. Löftet om att man inte slår sig när man kastar sig nerför äran murar håller inte. Den andliga hungern och törsten kan inte stillas. Denna desperation föregår varje omvändelse. Kyrkofäderna kallar den ”det andra dopet”, med vars hjälp människan åter kan ställa sig, tvätta sina sår och fortsätta sin vandring mot det himmelska hemmet. Hur många känner längre till denna väg? Man har ingen aning om varför man måste göra bot, ångra sig. Man tror att det är en rättegång som ska befria människan från någon sorts skuldkänslor Av mer eller mindre tvivelaktiga slag. Den förlorade sonens väg är något helt annat. Ordet metanoia innebär livets förvandling, en insikt om att den väg vi går leder inte hem. Vi börjar ställa de adekvata frågorna: Har jag blivit galen? Där borta skimrar fadershemmets härlighet och jag sitter här i min smuts och vaktar denna världens grisar. Omvändelsen måste bli så radikal. Den hl Kosmas av Aitola säger: ” Om också alla andliga fäder, patriarker, överherdar, ja hela världen skulle förlåta dig, erfar du ingen förlåtelse om inte det sker en noetisk förvandling. Om inte detta sker, har ingen metanoia skett. Man kan gå till bikt under psykisk press och i ångest lova att aldrig mer göra si eller så, men en sann metanoia är inte någon känslornas eldgivning eller löftenas fyrverkeri. Vi behöver tid, vi måste se möda, askes och kamp under Guds nåd. Omvändelsen fullbordas i tålamod och i hemlighet i själens noetiska del, när nous likt den förlorade sonen återvänder hem till hjärtat. Denna erfarenhet beskrivs ofta av de ortodoxa fäderna som en ny födelse. Vår Frälsare säger: ”Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden; och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru. Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.” (Mark. 4:26-28) Detta må vi bedja om nu inför den stora och heliga fastan. De heliga ber samfällt genom hela kyrkans historia: ”Giv mig en fullständig omvändelse!” Detta är omvändelsens förra del. Den andra delen består av bikten inför en andlig fader. Bikt är inte heller en juridisk process. Inte heller att ta upp några små saker, utan låt oss även på den punkten vara uppriktiga. Bikten är att skära bort giftet. Bikten är ett andligt ingrepp. Vi läger fram vår såriga själ, vi avslöjar vår smärta, våra stora bekymmer och vår sjukdom utan att dölja något. Så ska vi göra. Annars blir såren större, smutsen och förgiftningen breder ut sig, sjukdomen fortskrider och leder till döden. Inte behöver Gud vår bikt, inte prästen heller. Visst väntar Gud på oss med öppen famn, men vi gömmer oss inte bakom draperier eller anonymitet, vi möter vår andliga fader. Man ska inte heller springa till olika läkare och få olika diagnos. Vår andlige fader vet vår historia, han/hon kan hjälpa oss. Vi kan inte nyttja två portar. Vi går med vanliga småsynder till en präst och sen när det händer nåt allvarligt söker vi en annan. Visst måste vi byta biktfar, men inte hur som helst. Det som drar oss måste vara Faderns kärlek. Minnet av hans ömhet. Minnet av hemmets värme och harmoni. Fadern väntar på oss. Han bryr sig inte om att det är ovärdigt för en man att springa. Han gör det. Han välkomnar sonen. Han firar med en fest och iklär honom rättfärdighetens dräkt.
Amen
Fader Benedikt |
| Tillbaka till Predikningar |