|
Jesu liknelse om den förlorade
sonen är ett evangeliernas evangelium. Även om alla andra texter om Guds
kärlek i Jesus Kristus försvann så skulle vi ändå utifrån denna
liknelse veta vem Gud är och vilka vi är, var vi befinner oss, vad vi måste
göra och var vägen hem går.
Gud, vår och Jesu
Kristi Fader, håller ingen kvar med våld, inte heller förskjuter Han någon.
Han har skapat oss till sin avbild, till frihet. När den yngre sonen ber
att få ut sitt arv och själv bestämma över det respekterar Fadern
denne och ger honom arvet.
Synden är i första
hand inte brott mot lagar och förordningar, utan ett uppror och ett
uppbrott. Det som skett i den andliga världen sker också på jorden. Den
i frihet älskande människans röst får en befallande och elak ton.
”Ge mig min del av förmögenheten!” Det är upproret.
Han far långt bort
till ett främmande land. Det är uppbrottet. Uppror och uppbrott är
sammanfattningen av de fallna änglarnas och den fallna människans synd.
Jag reser bort från
Gud, från Guds familj. Jag deltar inte längre i hemmets glädje och
fester. Inte heller i det dagliga arbetet. Ordböckerna ger en alldeles
klar bild av detta: hamartia, det grekiska ordet för synd, betyder
att lösgöra sig, släppa loss, vara lottlös, gå miste om något, var
utan.
I det främmande
landet, som inte är en fysisk plats, utan ett andligt tillstånd, råder
en annan ordning än i Fadershemmet. Där härskar den, vars namn vi i
ortodoxa Kyrkan undviker att ens nämna, denna världens furste, han som
har sitt temporära rike här. Människans rike, heter det. Det Jesus
Kristus avvisade i öknen, det har människan tackat ja till. Världsfursten
är premiärminister i det. Han perverterar världen till sin egen avbild
och sin egen likhet. Som en okroppslig och skapad ängel tillhör han den
skapade världen och i sin roll som åklagare (satan) är han dess bittra
fiende. Hans sjukliga önskan att bli jämlike med Gud och att ta Guds
plats i världen bland människorna är den andliga förstörelse som vi
ser pågå i en värld som är förvrängd och sjuk. Själva
världens själ är sjuk.
Guds fiende lurade människan
in på mänskogudens och egocentrismens slippriga vägar. Genom att besätta
världen i den fallna människan lyckades han skapa ett rike av denna världen.
Han har många
namn. Hebreiskans Satan ger honom rollen som åklagare. Grekiskans Diabolos
(i motsats till Symbolon) antyder att han kastar sig emellan, provocerar.
En dag skall Djävulens
grandiosa ontologiska provokation få ett slut och världen skall återlämnas
till Gud. Men i dag är den det främmande landet, där varje förlorad
son och dotter har förslösat alla Guds nådegåvor och även naturliga gåvor
i tjänst hos denna världens furste. Här råder uppror, splittring och
ständiga uppbrott för att om möjligt treva sig hemåt när hungern och
törsten tär och när situationen blir desperat. Syndens lön är döden.
Fadern säger ju om sonen, att han var död, men har blivit levande igen.
Av detta evangeliernas
evangelium förstår vi att synden inte är ett brott som juridiskt måste
sonas, utan en väg som leder till ett främmande land, till desperation
och till död. Syndens följder är bittra. Den hl aposteln Paulus säger:
”Ja, bedrövelse och ångest skall komma över den människas själ, som
gör det onda…” (Rom.2:9) Men denna ångest, desperation, denna bittra
smak kan vara avgörande för oss, vi tvingas inse läget, vårt själatillstånd.
Paulus talar om en sorg som är efter Guds sinne och som leder till omvändelse.
Den förlorade sonens situation är så desperat att han måste vakta
svin, göra det orenaste en jude kan tänka sig. Och av syndens sötma är
skalet kvar. Då avslöjas världens bedrägeri. Stenarna förvandlas inte
till bröd. Löftet om att man inte slår sig när man kastar sig nerför
äran murar håller inte. Den andliga hungern och törsten kan inte
stillas. Denna desperation föregår varje omvändelse. Kyrkofäderna
kallar den ”det andra dopet”, med vars hjälp människan åter kan ställa
sig, tvätta sina sår och fortsätta sin vandring mot det himmelska
hemmet. Hur många känner längre till denna väg? Man har ingen aning om
varför man måste göra bot, ångra sig. Man tror att det är en rättegång
som ska befria människan från någon sorts skuldkänslor Av mer eller
mindre tvivelaktiga slag. Den förlorade sonens väg är något helt
annat. Ordet metanoia innebär livets förvandling, en insikt om
att den väg vi går leder inte hem. Vi inser, där vi ligger i vår hydda
av halm att situationen är desperat. Vi börjar ställa de adekvata frågorna:
Har jag blivit galen? Där borta skimrar fadershemmets härlighet och jag
sitter här i min smuts och vaktar denna världens grisar. Omvändelsen måste
bli så radikal. Den hl Kosmas av Aitola säger: ” Om också alla
andliga fäder, patriarker, överherdar, ja hela världen skulle förlåta
dig, erfar du ingen förlåtelse om inte det sker en noetisk förvandling.
Om inte detta sker, har ingen metanoia skett. Man kan gå till bikt
under psykisk press och i ångest lova att aldrig mer göra si eller så,
men en sann metanoia är inte någon känslornas eldgivning eller löftenas
fyrverkeri. Vi behöver tid, vi måste se möda, askes och kamp under Guds
nåd. Omvändelsen fullbordas i tålamod och i hemlighet i själens
noetiska del, när nous likt den förlorade sonen återvänder hem till hjärtat.
Denna erfarenhet beskrivs ofta av de ortodoxa fäderna som en ny födelse.
Vår Frälsare säger:
”Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden; och han
sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp
och växer i höjden, han vet själv icke huru. Av sig själv bär jorden
frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i
axet.” (Mark. 4:26-28) Detta må vi bedja om nu inför den stora och
heliga fastan. De heliga ber samfällt genom hela kyrkans historia: ”Giv
mig en fullständig omvändelse!”
Detta är omvändelsens
förra del. Den andra delen består av bikten inför en andlig fader. Bikt
är inte heller en juridisk process. Inte heller att ta upp några små
saker, utan låt oss även på den punkten vara uppriktiga. Bikten är att
skära bort giftet. Bikten är ett andligt ingrepp. Vi läger fram vår såriga
själ, vi avslöjar vår smärta, våra stora bekymmer och vår sjukdom
utan att dölja något. Så ska vi göra. Annars blir såren större,
smutsen och förgiftningen breder ut sig, sjukdomen fortskrider och leder
till döden. Inte behöver Gud vår bikt, inte prästen heller. Visst väntar
Gud på oss med öppen famn, men vi gömmer oss inte bakom draperier eller
anonymitet, vi möter vår andliga fader. Man ska inte heller springa till
olika läkare och få olika diagnos. Vår andlige fader vet vår historia,
han/hon kan hjälpa oss. Vi kan inte nyttja två portar. Vi går med
vanliga småsynder till en präst och sen när det händer nåt allvarligt
söker vi en annan. Visst måste vi byta biktfar, men inte hur som helst.
Det som drar oss måste
vara Faderns kärlek. Minnet av hans ömhet. Minnet av hemmets värme och
harmoni.
Fadern väntar på
oss. Han bryr sig inte om att det är ovärdigt för en man att springa.
Han gör det. Han välkomnar sonen. Han firar med en fest och iklär honom
rättfärdighetens dräkt. Såsom det står skrivet:
Jag gläder mig storligen i HERREN,
och min själ fröjdar sig i min Gud,
ty han har iklätt mig frälsningens klädnad
och höljt mig i rättfärdighetens mantel,
likasom när en brudgum sätter högtidsbindeln på sitt huvud
eller likasom när en brud pryder sig med sina smycken. (Jes.
61:10)
...och skall akta
dig
såsom min signetring; ty dig har jag utvalt, säger HERREN Sebaot.
(Haggai 2:24)
...varen iklädda rättfärdighetens pansar, och haven såsom skor på
edra fötter den beredvillighet som fridens
evangelium giver.
(Ef. 6:14b-15).
Amen
Fader Benedikt
|