14Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser
skall er himmelske fader också förlåta er. 15Men om ni inte förlåter människorna skall inte
heller er fader förlåta er era överträdelser. 16När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna,
som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de
fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. 17Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta
ditt ansikte, 18så att inte människorna ser att du fastar, utan
bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda,
belöna dig.19Samla inte skatter här på jorden, där mal och
mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. 20Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör
och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta
att vara. Matt: 6:14-21
Med förväntan
och en sorgsen glädje går vi nu in i den Stora och Heliga Fastan. I förlåtelsens
gudstjänst senare i dag får vi höra ord ur Påskens uppståndelsekanon.
Hl Johannes Chrysostomos säger att Herrens lidande inte alls är någon
anledning till vare sig fasta eller sorg, utan hellre till glädje och
jubel. Hl Kyrillos av Jerusalem proklamerar i sin katekes: ”Jag bekänner
korset därför att jag känner uppståndelsen.”
Herrens lidande och
Hans kors är Guds storslagna plan för mänsklighetens räddning från döden
och förgängelsen. Vi bekänner i första hand inte ett romerskt
pinoredskap, ty över en korsfästelse i det romerska imperiet på Jesu
tid vilade ingen ära.
Lärjungarna gömde sig
av rädsla för fienderna. De upplevde hela händelsen på samma sätt som
många fortfarande gör: att Jesus var offer för romersk orättvisa och
grymhet, en hjälte som måste beundras för den lära han förkunnade och
för det liv han levde. Men Kristus var inget passivt offer utan en erövrare,
till och med i sin yttersta förnedring, i vilken Han ropar: ”Det är
fullbordat!”
Jesus visste sin väg.
Redan vid tolv års ålder undrade han förvånat om inte Maria och Josef
förstod att Han måste vara där Hans Fader är.
I den natt då Han blev
förrådd ropade Han: Nu är Människosonen förhärligad.
Från evigheten har Gud
i treenigheten beslutat att den enfödde Sonen skulle dö på korset för
att genom sin uppståndelse frälsa mänskligheten från synd och död.
Korsets väg är därför härlighetens väg och segerns. Jesus är det från
världens begynnelse slaktade Lammet (Uppb 13:8). Han är Alpha och Omega
(Uppb 22:13). Han är uppståndelsen och livet (Joh 11:25).
Jesu lidande står
högt över justitiemord och religiösa, moraliska tillkortakommanden. Han
led frivilligt. Det kan inte finnas något tvång i detta, det kan inte
finnas någon nödvändighet. Det var varken judisk eller romersk lag som
orsakade detta kosmiska drama, där frivilligheten och den rena heligheten
inkarnerades i människans tid, en tid som har sitt fundament i evigheten.
Denna frivillighet är också gjuten på den sophianska plattan, där de
tre hypostaserna kom överens om att skapa människor till sin avbild och
till att bli dem lika. Den rena helighetens fundament finns inte heller i
tiden utan i evigheten, den inkarneras i Kristus och skänker själva
korset uppståndelsens oskapade strålar av ljus, vars källa är i den
oskapade evigheten. Där finns också fundamentet till min och din
existens, ty Han har kallat oss från icke-varat till att vara till, och
detta vara har sitt fundament i Honom som är den Han är. Det är Han som
lider, dör och uppstår. Men Han gör det också som den andre Adam, ty
Han är sann Gud och sann människa.
”Min Gud, min Gud, varför
har du övergivit mig?” ropade Jesus på korset. Hans död var en sann mänsklig
död.
”Min Gud, min Gud
varför har du övergivit mig?” är människans rop som stiger ur mänsklighetens
tragedi: dödens realitet och rädslan för den andra döden, att evigt
vara skild från Gud. Även detta har Kristus smakat för vår skull.
Det som i döden
skiljs, det förenas i uppståndelsen, nämligen själ och kropp. Kristus
är den förstfödde från de döda. Aldrig
mer skall döden skilja själ och kropp åt. Han som blev korsfäst är
densamma som har uppstått. Det är ingen metafor för vårens återkomst
eller löv som åter slår ut. Det är absolut ingen bild utan: Han som i
sanning dog, Han lever i sanning i evighet. Så älskade Gud världen.
Guds kärlek är Hans makt och Hans makt är Hans kärlek. Därför finns
korset kvar, ty Han som korsfästes därpå, är odödlig Gud, oförgänglig
och gränslös.
Han bjuder oss att gå
korsets väg som är kraftens, maktens och styrkans väg, ty mellan Guds
svaghet och Hans styrka finns ingen skillnad. ”Guds svaghet är starkare
än människor” (1 Kor 1:25), säger hl aposteln Paulus. Och när jag är
svag är jag stark. Därför brister vi ut i lovsång: ”Hell Dig, heliga
trä, smyckat av Gud, hell Dig träd, som växte på jorden, men spred
Dina armars rosor över de högsta himlarnas valv och sprack ut och bar
frukt som icke kan vägas.”
Kristus själv är
Livets träd. Blodet som Han frivilligt utgöt är trädets sav och själva
träet är Hans kropp, men Hans uppståndelse är frukten i Livets träd.
Den som äter därav skall icke längre döden dö utan leva i evighet.
Meningen med Kristi
lidande på korset är inte döden utan uppståndelsen. Han blev korsfäst
i svaghet, men lever än av Guds kraft. Hans utsträckta armar på korset
är segertecknet. Ty genom korset lyser uppståndelsen. Och uppståndelsen
får sitt ljus från korset. Christus Triumphans, den triumferande Kristus
är den ortodoxa trons Kristus. Han står upprätt, han hänger inte. Fötterna
är åtskilda och nacken är en aning böjd, men ögonen är öppna.
Varför fastar vi? Gud
behöver inte vår fasta! Den
är en vision, en möjlighet till den stora förståelsen, som hl
Gregorios Teologen kallar omvändelsen. Vår fasta har sitt fundament i
framtiden, i målet, där hoppets ankar är kastat och ankaret är fäst i
en kedja som sitter i evighetens cement. Ankaret är korset. Vi fastar för
att nå målet, det eviga livet, som Kristus genom sin död och uppståndelse
har vunnit åt oss. Kristus sade varför vi ska fasta: så länge
brudgummen är hos er ska ni inte fasta, men när han är borta då ska n
i fasta. Han är borta och ändå nära. ”Jag är med er alla dagar
intill tidens ände.” Det är vi som fjärmar oss från Honom. Våra
oljelampor hotar att blåsas ut i världens kalla vindar. Vår synd tar
hoppet ifrån oss. Den Onde har en bundsförvant i oss och Hjälparen den
helige Ande är en stilla röst i tidens larm.
Varför fastar vi? Johannes
Chrystostomos säger: Anledningen till fastan är vår synd. Och synd,
hamartia, är att missa målet. Och den som är blind missar målet och om
en blind leder en blind faller båda i det eviga mörkret.
Låt mig få min syn!
Herre, förbarma Dig, är ropet från de blinda. Om ögat är friskt får
hela kroppen ljus. Själens öga är nous. Fastan innebär noetisk rening,
ett ögonbad.
Vi ser: vår egen synd,
men också medmänniskans. Fastan manar oss att förlåta för det vi ser
hos vår medmänniska. Ty med samma öga som jag ser Gud, ser Han mig. Med
samma öga som jag ser min medmänniska, ser ju hon mig. Om ni förlåter,
förlåter er Fader. Detta är fasta.
Fasta är inte späkning,
inte en väg till ytterligare synd, nämligen egocentricitetens mest vämjeliga
form: religiöst självberöm.
Fasta, ja, gör det,
men säg ingenting om det. Vårda ditt yttre, undvik att klaga på att
magen är i olag på grund av fasta, då har du redan tagit ut din lön.
Just nu är fastan vår
största skatt och gåva. Det du vinner i fastan skall inte stå att läsa
i tidningar, ty papper äts upp av tiden, det du vinner i fastan samlas i
det fördolda hos Fadern. Det är oförgänglighetens skatter.
Med det öga du
betraktar skatten, betraktar också Gud din skatt. Ty Han är Din skatt
och Han är den som ger skatten. Han är den som bevakar skatten, men Han
är också den som kommer som en tjuv om natten, men du är beredd, ty även
när du sover ber du: Maran atha! Min Herre, kom!
F. Benedikt
|