.predikningar
 

Förlåtelsens söndag 


14Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. 15Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser. 16När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. 17Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, 18så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.19Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. 20Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Matt: 6:14-21

Med förväntan och en sorgsen glädje går vi nu in i den Stora och Heliga Fastan. I förlåtelsens gudstjänst senare i dag får vi höra ord ur Påskens uppståndelsekanon. Hl Johannes Chrysostomos säger att Herrens lidande inte alls är någon anledning till vare sig fasta eller sorg, utan hellre till glädje och jubel. Hl Kyrillos av Jerusalem proklamerar i sin katekes: ”Jag bekänner korset därför att jag känner uppståndelsen.”
   Herrens lidande och Hans kors är Guds storslagna plan för mänsklighetens räddning från döden och förgängelsen. Vi bekänner i första hand inte ett romerskt pinoredskap, ty över en korsfästelse i det romerska imperiet på Jesu tid vilade ingen ära.
   Lärjungarna gömde sig av rädsla för fienderna. De upplevde hela händelsen på samma sätt som många fortfarande gör: att Jesus var offer för romersk orättvisa och grymhet, en hjälte som måste beundras för den lära han förkunnade och för det liv han levde. Men Kristus var inget passivt offer utan en erövrare, till och med i sin yttersta förnedring, i vilken Han ropar: ”Det är fullbordat!”
   Jesus visste sin väg. Redan vid tolv års ålder undrade han förvånat om inte Maria och Josef förstod att Han måste vara där Hans Fader är.
   I den natt då Han blev förrådd ropade Han: Nu är Människosonen förhärligad.
   Från evigheten har Gud i treenigheten beslutat att den enfödde Sonen skulle dö på korset för att genom sin uppståndelse frälsa mänskligheten från synd och död. Korsets väg är därför härlighetens väg och segerns. Jesus är det från världens begynnelse slaktade Lammet (Uppb 13:8). Han är Alpha och Omega (Uppb 22:13). Han är uppståndelsen och livet (Joh 11:25).  
    Jesu lidande står högt över justitiemord och religiösa, moraliska tillkortakommanden. Han led frivilligt. Det kan inte finnas något tvång i detta, det kan inte finnas någon nödvändighet. Det var varken judisk eller romersk lag som orsakade detta kosmiska drama, där frivilligheten och den rena heligheten inkarnerades i människans tid, en tid som har sitt fundament i evigheten. Denna frivillighet är också gjuten på den sophianska plattan, där de tre hypostaserna kom överens om att skapa människor till sin avbild och till att bli dem lika. Den rena helighetens fundament finns inte heller i tiden utan i evigheten, den inkarneras i Kristus och skänker själva korset uppståndelsens oskapade strålar av ljus, vars källa är i den oskapade evigheten. Där finns också fundamentet till min och din existens, ty Han har kallat oss från icke-varat till att vara till, och detta vara har sitt fundament i Honom som är den Han är. Det är Han som lider, dör och uppstår. Men Han gör det också som den andre Adam, ty Han är sann Gud och sann människa.
  ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” ropade Jesus på korset. Hans död var en sann mänsklig död.
   ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” är människans rop som stiger ur mänsklighetens tragedi: dödens realitet och rädslan för den andra döden, att evigt vara skild från Gud. Även detta har Kristus smakat för vår skull.
    Det som i döden skiljs, det förenas i uppståndelsen, nämligen själ och kropp. Kristus är den förstfödde från de döda.  Aldrig mer skall döden skilja själ och kropp åt. Han som blev korsfäst är densamma som har uppstått. Det är ingen metafor för vårens återkomst eller löv som åter slår ut. Det är absolut ingen bild utan: Han som i sanning dog, Han lever i sanning i evighet. Så älskade Gud världen. Guds kärlek är Hans makt och Hans makt är Hans kärlek. Därför finns korset kvar, ty Han som korsfästes därpå, är odödlig Gud, oförgänglig och gränslös.
   Han bjuder oss att gå korsets väg som är kraftens, maktens och styrkans väg, ty mellan Guds svaghet och Hans styrka finns ingen skillnad. ”Guds svaghet är starkare än människor” (1 Kor 1:25), säger hl aposteln Paulus. Och när jag är svag är jag stark. Därför brister vi ut i lovsång: ”Hell Dig, heliga trä, smyckat av Gud, hell Dig träd, som växte på jorden, men spred Dina armars rosor över de högsta himlarnas valv och sprack ut och bar frukt som icke kan vägas.”
   Kristus själv är Livets träd. Blodet som Han frivilligt utgöt är trädets sav och själva träet är Hans kropp, men Hans uppståndelse är frukten i Livets träd. Den som äter därav skall icke längre döden dö utan leva i evighet.
   Meningen med Kristi lidande på korset är inte döden utan uppståndelsen. Han blev korsfäst i svaghet, men lever än av Guds kraft. Hans utsträckta armar på korset är segertecknet. Ty genom korset lyser uppståndelsen. Och uppståndelsen får sitt ljus från korset. Christus Triumphans, den triumferande Kristus är den ortodoxa trons Kristus. Han står upprätt, han hänger inte. Fötterna är åtskilda och nacken är en aning böjd, men ögonen är öppna.
   Varför fastar vi? Gud behöver inte vår fasta!  Den är en vision, en möjlighet till den stora förståelsen, som hl Gregorios Teologen kallar omvändelsen. Vår fasta har sitt fundament i framtiden, i målet, där hoppets ankar är kastat och ankaret är fäst i en kedja som sitter i evighetens cement. Ankaret är korset. Vi fastar för att nå målet, det eviga livet, som Kristus genom sin död och uppståndelse har vunnit åt oss. Kristus sade varför vi ska fasta: så länge brudgummen är hos er ska ni inte fasta, men när han är borta då ska n i fasta. Han är borta och ändå nära. ”Jag är med er alla dagar intill tidens ände.” Det är vi som fjärmar oss från Honom. Våra oljelampor hotar att blåsas ut i världens kalla vindar. Vår synd tar hoppet ifrån oss. Den Onde har en bundsförvant i oss och Hjälparen den helige Ande är en stilla röst i tidens larm.
  Varför fastar vi? Johannes Chrystostomos säger: Anledningen till fastan är vår synd. Och synd, hamartia, är att missa målet. Och den som är blind missar målet och om en blind leder en blind faller båda i det eviga mörkret.
   Låt mig få min syn! Herre, förbarma Dig, är ropet från de blinda. Om ögat är friskt får hela kroppen ljus. Själens öga är nous. Fastan innebär noetisk rening, ett ögonbad.
   Vi ser: vår egen synd, men också medmänniskans. Fastan manar oss att förlåta för det vi ser hos vår medmänniska. Ty med samma öga som jag ser Gud, ser Han mig. Med samma öga som jag ser min medmänniska, ser ju hon mig. Om ni förlåter, förlåter er Fader. Detta är fasta.
   Fasta är inte späkning, inte en väg till ytterligare synd, nämligen egocentricitetens mest vämjeliga form: religiöst självberöm.
   Fasta, ja, gör det, men säg ingenting om det. Vårda ditt yttre, undvik att klaga på att magen är i olag på grund av fasta, då har du redan tagit ut din lön.
   Just nu är fastan vår största skatt och gåva. Det du vinner i fastan skall inte stå att läsa i tidningar, ty papper äts upp av tiden, det du vinner i fastan samlas i det fördolda hos Fadern. Det är oförgänglighetens skatter.  
   Med det öga du betraktar skatten, betraktar också Gud din skatt. Ty Han är Din skatt och Han är den som ger skatten. Han är den som bevakar skatten, men Han är också den som kommer som en tjuv om natten, men du är beredd, ty även när du sover ber du: Maran atha! Min Herre, kom!

F. Benedikt

Tillbaka till Predikningar