Ty om ni förlåter
människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta
er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta
er era överträdelser. När ni fastar, se då inte dystra ut som
hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se
att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du
fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna
ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din
fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Samla inte skatter här på
jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl.
Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga
tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också
ditt hjärta att vara. Matt 6:14-21
Med glädje
och jubel går vi nu in i den Heliga och Stora Fastan, i förlåtelsens
gudstjänst senare i dag ska vi sjunga och läsa ur Påskens uppståndelsekanon.
Hl Johannes Chrysostomos säger att Herrens lidande inte alls är någon
anledning till vare sig fasta eller sorg, utan hellre till glädje och
jubel. Hl Kyrillos av Jerusalem proklamerar i sin katekes: ”Jag bekänner
korset därför att jag känner uppståndelsen.”
Herrens lidande och
Hans kors är Guds storslagna plan för mänsklighetens räddning från döden
och förgängelsen. Vi bekänner i första hand inte ett romerskt
pinoredskap, ty över en korsfästelse i det romerska imperiet på Jesu
tid vilade ingen ära.
Lärjungarna gömde sig
av rädsla för fienderna. De upplevde hela händelsen på samma sätt som
många fortfarande gör: att Jesus var offer för romersk orättvisa och
grymhet, en hjälte som måste beundras för den lära han förkunnade och
för det liv han levde. Men Kristus var inget passivt offer utan en erövrare,
till och med i sin yttersta förnedring, i vilken Han ropar: ”Det är
fullbordat!” Vad denna fullbordan är förklarar Han uppstånden för
Emmausvandrarna när Han går igenom Skrifterna, Lagen, Profeterna och
Psalmerna.
Jesus visste sin väg.
Redan vid tolv års ålder undrade han förvånat om inte Maria och Josef
visste att Han måste vara där Hans Fader är.
I den natt då Han blev
förrådd ropade Han: Nu är Människosonen förhärligad.
Jesus visste att detta
var härlighetens högsta väg och största seger. Han är ju det från världens
begynnelse slaktade Lammet (Uppb 13:8), Han är Alpha och Omega (Uppb
22:13) och Han är uppståndelsen och livet (Joh 11:25). Men detta förstod
ju inte lärjungarna, inte ens Petrus som vid Cesarea Filippi bekände
Honom som Kristus, den levande Guds son (Matt 16:16).
Lidandeshistorien
står högt över justitiemord och religiösa, moraliska
tillkortakommanden. Från evigheten har Gud i treenigheten, vid det första
interdivina konciliet, kommit överens om att den enfödde Sonen skulle dö
på korset för att genom sin uppståndelse frälsa mänskligheten från
synd och död. Det kan inte finnas något tvång i detta, det kan inte
finnas någon nödvändighet. Det var varken judisk eller romersk lag som
orsakade detta kosmiska drama, där frivilligheten och den rena heligheten
inkarnerades i människans tid, en tid som har sitt fundament i evigheten.
Denna frivillighet är också gjuten på den sophianska plattan, där de
tre hypostaserna kom överens om att skapa människor till sin avbild och
till att bli dem lika. Den rena helighetens fundament finns inte heller i
tiden utan i evigheten, den inkarneras i Kristus och skänker själva
korset uppståndelsens oskapade strålar av ljus, vars källa är i den
oskapade evigheten. Där finns också fundamentet till min och din
existens, ty Han har kallat oss från icke-varat till att vara till, och
detta vara har sitt fundament i Honom som är den Han är. Han är den som
inte ryms i himlarnas himmel men i jungfruns sköte, för vilken himlarna
icke är rena nog, Han bultar på vårt hjärtas dörr för att hålla måltid
med oss, en måltid som firas på gränsen till det bord, där Han delar
evighetens måltid med patriarker, profeter, apostlar, martyrer och alla rättfärdiga
i alla tider. Det är Han som lider, dör och uppstår. Men Han gör det
också som den andre Adam, ty Han är sann Gud och sann människa.
”Min Gud, min Gud, varför
har du övergivit mig?” ropade Jesus på korset. Hans död var en sann mänsklig
död.
”Min Gud, min Gud
varför har du övergivit mig?” är människans rop som har sitt
fundament i mänsklighetens tragedi: dödens realitet och rädslan för
den andra döden, att evigt vara skild från Gud. Även detta har Kristus
smakat för vår skull.
Det som i döden
skiljs, det förenas i uppståndelsen, nämligen själ och kropp. Kristus
är den förstfödde från de döda. Den förening som sker i Hans uppståndelse
har sitt fundament i gudomligt cement och därför är föreningen evig.
Aldrig mer skall döden skilja själ och kropp åt. Han som blev korsfäst
är densamma som har uppstått. Det är ingen metafor för vårens återkomst
eller löv som åter slår ut. Det är absolut ingen bild utan: Han som i
sanning dog, Han lever i sanning i evighet. Så älskade Gud världen.
Guds kärlek är Hans makt och Hans makt är Hans kärlek. Därför finns
korset kvar, ty Han som korsfästes därpå, är odödlig Gud, oförgänglig
och gränslös.
Han bjuder oss att gå
korsets väg som är kraftens, maktens och styrkans väg, ty mellan Guds
svaghet och Hans styrka finns ingen skillnad. ”Guds svaghet är starkare
än människor” (1 Kor 1:25), säger hl aposteln Paulus. Och när jag är
svag är jag stark. Därför brister vi ut i lovsång: ”Hell Dig, heliga
trä, smyckat av Gud, hell Dig träd, som växte på jorden, men spred
Dina armars rosor över de högsta himlarnas valv och sprack ut och bar
frukt som icke kan vägas.”
Kristus själv är
Livets träd. Blodet som Han frivilligt utgöt är trädets sav och själva
träet är Hans kropp, men Hans uppståndelse är frukten i Livets träd.
Den som äter därav skall icke längre döden dö utan leva i evighet.
Meningen med Kristi
lidande på korset är inte döden utan uppståndelsen. Han blev korsfäst
i svaghet, men lever än av Guds kraft. Hans utsträckta armar på korset
är segertecknet. Ty genom korset lyser uppståndelsen. Och uppståndelsen
får sitt ljus från korset. Christus Triumphans, den triumferande Kristus
är den ortodoxa trons Kristus. Han står upprätt, han hänger inte. Fötterna
är åtskilda och nacken är en aning böjd, men ögonen är öppna.
Varför fastar vi? Gud
behöver inte vår fasta! Därför att vi genom att känna uppståndelsen
bekänner korset. Fastan är en vision, en möjlighet till den stora förståelsen,
som hl Gregorios Teologen kallar omvändelsen. Vår fasta har sitt
fundament i framtiden, i målet, där hoppets ankar är kastat och ankaret
är fäst i en kedja som sitter i evighetens cement. Ankaret är korset.
Vi fastar för att nå målet, det eviga livet, som Kristus genom sin död
och uppståndelse har vunnit åt oss. Kristus sade varför vi ska fasta: så
länge brudgummen är hos er ska ni inte fasta, men när han är borta då
ska ni fasta. Han är borta och ändå nära. ”Jag är med er alla dagar
intill tidens ände.” Vi fjärmar oss från Honom. Våra oljelampor
hotar att blåsas ut i världens kalla vindar. Vår synd tar hoppet ifrån
oss. Den Onde har en bundsförvant i oss och Hjälparen den helige Ande är
en stilla röst i tiden larm och i demoners skrik. Han bestraffar oss för
synd, ty vi tror inte, för rättfärdighet, ty Jesus har gått till
Fadern, för dom, ty denna världens furste som kallar på oss och som vi
så lätt följer, är dömd. Men lyssnar vi till Andens bestraffande röst?
I denna fråga ligger svaret
på den fråga vi ställde: Varför fastar vi? Johannes Chrystostomos,
Guldmunnen, säger: Anledningen till fastan är vår synd. Och synd,
hamartia, är att missa målet. Och den som är blind missar målet och om
en blind leder en blind faller båda i det eviga mörkret.
Låt mig få min syn!
Herre, förbarma Dig, är ropet från de blinda. Om ögat är friskt får
hela kroppen ljus. Själens öga är nous. Fastan innebär noetisk rening,
ett ögonbad.
Vi ser: vår egen synd,
men också medmänniskans. Fastan manar oss att förlåta för det vi ser
hos vår medmänniska. Ty med samma öga som jag ser Gud, ser Han mig. Med
samma öga som jag ser min medmänniska, ser ju hon mig. Om ni förlåter,
förlåter er Fader. Detta är fasta.
Fasta är inte späkning,
inte en väg till ytterligare synd, nämligen egocentricitetens mest vämjeliga
form: religiöst självberöm.
Fasta, ja, gör det,
men säg ingenting om det. Vårda ditt yttre, undvik att klaga på att
magen är i olag på grund av fasta, då har du redan tagit ut din lön.
För att dölja vem som
fastat och inte fastat läser vi Johannes Chrysostomos påskpredikan i påsknattens
liturgi, som manar alla att komma till festen. Alla deltar i rikets glädje,
ingen vet vem som lyckats och vem som misslyckats. Ingen utom den Gud som
ser i det fördolda och som vedergäller.
Just nu är fastan vår
största skatt och gåva. Det du vinner i fastan skall inte stå att läsa
i tidningar, ty papper äts upp av tiden, det du vinner i fastan samlas i
det fördolda hos Fadern. Det är oförgänglighetens skatter. Ingen kan
stjäla din vinst från fastan. Absolut ingen, vare sig energitjuvar i
form av människor eller osynliga makter som snabbt, redan i morgon kommer
att kasta sig över dig för att få dig i misströstan. Gör så här:
Kasta all negativ energi tillbaks dit där det hör hemma, bland tjuvar
som inte kan komma åt din skatt. Den har du dolt i ditt hjärta. Med ditt
noetiska öga kan du se den skimra och genom din glada uppsyn i fastan förkunna:
skatten är i behåll.
Med det öga du
betraktar skatten, betraktar också Gud din skatt. Ty Han är Din skatt
och Han är den som ger skatten. Han är den som bevakar skatten, men Han
är också den som kommer som en tjuv om natten, men du är beredd, ty även
när du sover ber du: Maran atha! Min Herre, kom!
F. Benedikt
|