|
”Ty om
ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader
också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte
heller er fader förlåta er era överträdelser. När ni fastar, se då
inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att
människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut
sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt
ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader
i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna
dig. Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och
tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal
eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din
skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” Matt
6:14-21
Vi går nu in i den Stora och Heliga Fastan, inte av medlidande med
Gud, inte heller på grund av Kristi lidande eller kors. Hl Johannes
Chrysostomos säger att Herrens lidande inte alls är någon anledning
till vare sig fasta eller sorg, utan hellre till glädje och jubel. Hl
Kyrillos av Jerusalem proklamerar i sin katekes: ”Jag bekänner korset
därför att jag känner uppståndelsen.”
I en gammal hymn på
Långfredagen heter det: ”Hela skapelsen var förvirrad av fasa när den
såg Dig upphängd på korset, O Kristus. Solen förmörkades och jordens
grundvalar skakade; allting led med Honom som skapat allt. Herre, Du som
av Din goda vilja led för oss, ära vare Dig.”
Någon ära vilade inte
över en korsfästelse i det romerska imperiet på Jesu tid. Om vi hade
stått vid Hans kors, inte hade vi gått därifrån och förkunnat att
Jesus dog för våra synder och frälste oss på korsets trä.
Lärjungarna gömde sig av rädsla för fienderna. De upplevde hela
händelsen på samma sätt som många fortfarande gör: att Jesus helt
enkelt var offer för romersk orättvisa och grymhet, en hjälte som
måste beundras för den lära han förkunnade och för det liv han levde.
Detta är inte sant. Kristus var inget passivt offer utan en erövrare,
till och med i sin yttersta förnedring. Han var medveten om att hans
förnedring varken var något uthållighetsprov eller en uppvisning i hur
en fullkomlig människa uthärdar och förlåter i en blodsbastu som
världen sällan skådat, såsom hela händelsen framställs i Gibsons
supernaturalistiska film, Passion of Christ, som i slutet gör en potter
och förvandlar dramat till en hollywood gimmick, där det kosmiska dramat
och mysteriet blir magi, fantasi och en saga bland alla andra små
änglasagor, där alla till slut får alla och varandra. En berättelse om
Jesus måste börja med emmausvandrarna och sluta med Hans utrop: ”Det
är fullbordat!”
Jesus visste sin väg.
Redan vid tolv års ålder undrade han förvånat om inte Maria och Josef
visste att Han måste vara där Hans Fader är.
I den natt då Han blev
förrådd ropade Han: Nu är Människosonen förhärligad.
Jesus visste att detta
var härlighetens högsta väg och största seger. Han är ju det från
världens begynnelse slaktade Lammet (Uppb 13:8), Han är Alpha och Omega
(Uppb 22:13) och Han är uppståndelsen och livet (Joh 11:25). Men detta
förstod ju inte lärjungarna, inte ens Petrus som vid Cesarea Filippi
bekände Honom som Kristus, den levande Guds son (Matt 16:16).
Hur många förstår
det i dag? Hur många är det inte som tror att fastan är till för att
likt Petrus ta till stora ord om att följa Jesus - för att sedan
förneka Honom? Hur många tror inte att fastan är till för att tycka
synd om Gud som fallit offer för romersk orättvisa och för religiösa
ledares illvilja?
Hela lidandeshistorien
står högt över justitiemord och religiösa, moraliska
tillkortakommanden. Från evigheten har Gud i treenigheten, vid det
första interdivina konciliet, kommit överens om att den enfödde Sonen
skulle dö på korset för att genom sin uppståndelse frälsa
mänskligheten från synd och död. Det kan inte finnas något tvång i
detta, det kan inte finnas någon nödvändighet. Det var varken judisk
eller romersk lag som orsakade detta kosmiska drama, där frivilligheten
och den rena heligheten inkarnerades i människans tid, en tid som har
sitt fundament i evigheten. Denna frivillighet är också gjuten på den
sophianska plattan, där de tre hypostaserna kom överens om att skapa
människor till sin avbild och till att bli dem lika. Den rena helighetens
fundament finns inte heller i tiden utan i evigheten, den inkarneras i
Kristus och skänker själva korset uppståndelsens oskapade strålar av
ljus, vars källa är i den oskapade evigheten. Där finns också
fundamentet till min och din existens, ty Han har kallat oss från
icke-varat till att vara till, och detta vara har sitt fundament i varat
som icke är identiskt med Gud, med Honom som är den Han är. Han
är den som inte ryms i himlarnas himmel men i jungfruns sköte, Han, för
vilken himlarna icke är rena nog. Han bultar på vårt hjärtas
dörr för att hålla måltid med oss, en måltid som firas på gränsen
till det bord, där Han delar evighetens måltid med patriarker, profeter,
apostlar, martyrer och alla rättfärdiga i alla tider. Det är Han som
lider, dör och uppstår. Men Han gör det också som den andre Adam, ty
Han är sann Gud och sann människa.
Min Gud, min Gud,
varför har du övergivit mig? ropade Jesus på korset. Hans död var en
sann mänsklig död. Eloi Eloi lema sabakthani. Han ropar på Elia, sade någon, få se om Elia
kommer och hjälper honom. Den som ropade såg händelsen som den romerska
maktens och de religiösa ledarnas intriger med syfte att förödmjuka en
uppstudsig människa och bestraffa en kriminell upprorsmakare. Konstigt
nog firar många fortfarande fasta av den anledningen, men vi:
”bekänner korset därför att vi känner uppståndelsen”. Utan
uppståndelsen är korset i sig en futilitet som en stormakt för länge
sedan utnyttjade, men en futilitet, därför att den stormakten, liksom
alla stormakter, får ett slut som förvandlar det mest storslagna till en
futilitet. Inte bekänner vi väl ett romerskt pinoredskap. Nej, vi
bekänner korset därför att vi känner uppståndelsen. Inte bara Hans
utan också vår uppståndelse, som har sitt fundament i evigheten, där
hypostasernas fötter lätt vilar i treenighetsikonen. Min Gud, min Gud
varför har du övergivit mig? Detta är människans rop när det som
skapats för att evigt höra samman, nämligen själ och kropp, i dödens
skiljs åt. Detta är mänsklighetens tragedi.
”Mina herrar, Gud är
död!” har västerlandet proklamerat genom de filozofer (filos,
vän, zofos, mörkret,
västerlandet, Occidenten) det själv genom usel korsteologi och dekadent
naturalism har fött, närt och efterföljt. Men vad man inte förstod och
ännu inte förstår är att med Guds död följer människans eviga död.
Därför uppger människorna andan av ångest. Blott i uppståndelsen har
korset sin mening! Blott i uppståndelsen har vårt liv sin mening! Blott
i evighetens fundament har varje mänskligt liv sin mening ända från det
heliga ögonblick som det tänds till den stund det släcks.
Det som på korset
skiljs, det förenas i uppståndelsen, nämligen själ och kropp. Kristus
är den förstfödde från de döda. Den förening som sker i Hans
uppståndelse har sitt fundament i gudomligt cement och därför är
föreningen evig. Aldrig mer skall döden skilja själ och kropp åt. Han
som blev korsfäst är densamma som har uppstått. Det är ingen metafor
för vårens återkomst eller löv som åter slår ut. Det är absolut
ingen bild utan: Han som i sanning dog, Han lever i sanning i evighet. Så
älskade Gud världen. Guds kärlek är Hans makt och Hans makt är Hans
kärlek. Därför finns korset kvar. Därför har korset ännu makt. Han
som en gång led på det är där än, trots att den romerska statsmakten
är borta, därför att korset inte bara var en romersk futilitet utan
också Guds eget storslagna kors och Han som korsfästes därpå, är
odödlig Gud, oförgänglig och gränslös.
Han bjuder oss att gå
korsets väg som är kraftens, maktens och styrkans väg, ty mellan Guds
svaghet och Hans styrka finns ingen skillnad. ”Guds svaghet är starkare
än människor” (1 Kor 1:25), säger hl aposteln Paulus. Och när jag
är svag är jag stark. Därför brister vi ut i lovsång: ”Hell Dig,
heliga trä, smyckat av Gud, hell Dig träd, som växte på jorden, men
spred Dina armars rosor över de högsta himlarnas valv och sprack ut och
bar frukt som icke kan vägas.”
Kristus själv är
Livets träd, säger Origenes. Blodet som Han frivilligt utgöt är
trädets sav och själva träet är Hans kropp, men Hans uppståndelse är
frukten i Livets träd. Den som äter därav skall icke längre döden dö
utan leva i evighet.
Meningen med Kristi
lidande på korset är inte döden utan uppståndelsen. Han blev korsfäst
i svaghet, men lever än av Guds kraft. Hans utsträckta armar på korset
är segertecknet. Ty genom korset lyser uppståndelsen. Och uppståndelsen
får sitt ljus från korset. Christus
Triumphans, den triumferande Kristus är den ortodoxa trons Kristus.
Han står upprätt, han hänger inte. Fötterna är åtskilda och nacken
är en aning böjd, men ögonen är öppna. Denna bild står i bjärt
kontrast till Christus Patiens
som kommer tusen år senare och fullbordas i supernaturalistiska filmer
och herrnhutisk s.k. blodsmystik, fruktansvärt meningslöst
självplågeri i fasta och späkningar. Det är inte därför vi fastar.
Om Gud behöver oss eller inte på sin tunga vandring upp till Jerusalem
är ointressant. Vi vet det inte. Ett vet vi: vi begriper ingenting och vi
somnar ännu i Getsemane. Vad skall han med sådana medvandrare?
Varför fastar vi? Gud
behöver inte vår fasta! Därför att vi genom att känna uppståndelsen
bekänner korset. Fastan är en vision, en möjlighet till den stora
förståelsen, som hl Gregorios Teologen kallar omvändelsen. Vår fasta
har sitt fundament i framtiden, i målet, där hoppets ankar är kastat
och ankaret är fäst i en kedja som sitter i evighetens cement. Ankaret
är korset. Vi fastar för att nå målet, det eviga livet, som Kristus
genom sin död och uppståndelse har vunnit åt oss. Kristus sade varför
vi ska fasta: så länge brudgummen är hos er ska ni inte fasta, men när
han är borta då ska ni fasta. Han är borta och ändå nära. ”Jag är
med er alla dagar intill tidens ände.” Vi fjärmar oss från Honom.
Våra oljelampor hotar att blåsas ut i världens kalla vindar. Vår synd
tar hoppet ifrån oss. Den Onde har en bundsförvant i oss och Hjälparen
den helige Ande är en stilla röst i tiden larm och i demoners skrik. Han
bestraffar oss för synd, ty vi tror inte, för rättfärdighet, ty Jesus
har gått till Fadern, för dom, ty denna världens furste som kallar på
oss och som vi så lätt följer, är dömd. Men lyssnar vi till Andens
bestraffande röst?
I denna fråga ligger svaret
på den fråga vi ställde: Varför fastar vi? Johannes Chrystostomos,
Guldmunnen, säger: Anledningen till fastan är vår synd. Och synd, hamartia, är att missa målet. Och den som är blind missar målet
och om en blind leder en blind faller båda i det eviga mörkret.
Låt mig få min syn!
Herre, förbarma Dig, är ropet från de blinda. Om ögat är friskt får
hela kroppen ljus. Själens öga är nous. Fastan innebär noetisk rening,
ett ögonbad.
Vi ser: vår egen synd,
men också medmänniskans. Fastan manar oss att förlåta för det vi ser
hos vår medmänniska. Ty med samma öga som jag ser Gud, ser Han mig. Med
samma öga som jag ser min medmänniska, ser ju hon mig. Om ni förlåter,
förlåter er Fader. Detta är fasta.
Fasta är inte
späkning, inte en väg till ytterligare synd, nämligen egocentricitetens
mest vämjeliga form: religiöst självberöm.
Fasta, ja, gör det,
men säg ingenting om det. Vårda ditt yttre, undvik att klaga på att
magen är i olag på grund av fasta, då har du redan tagit ut din lön.
För att dölja vem som
fastat och inte fastat läser vi Johannes Chrysostomos påskpredikan i
påsknattens liturgi, som manar alla att komma till festen. Alla deltar i
rikets glädje, ingen vet vem som lyckats och vem som misslyckats. Ingen
utom den Gud som ser i det fördolda och som vedergäller.
Just nu är fastan vår
största skatt och gåva. Det du vinner i fastan skall inte stå att läsa
i tidningar, ty papper äts upp av tiden. Det du vinner i fastan samlas i
det fördolda hos Fadern. Det är oförgänglighetens skatter. Ingen kan
stjäla din vinst från fastan. Absolut ingen, vare sig energitjuvar i
form av människor eller osynliga makter som snabbt, redan i morgon kommer
att kasta sig över dig för att få dig i misströstan. Gör så här:
Kasta all negativ energi tillbaks dit där det hör hemma, bland tjuvar
som inte kan komma åt din skatt. Den har du dolt i ditt hjärta. Med ditt
noetiska öga kan du se den skimra och genom din glada uppsyn i fastan
förkunna: skatten är i behåll.
Med det öga du
betraktar skatten, betraktar också Gud din skatt. Ty Han är Din skatt
och Han är den som ger skatten. Han är den som bevakar skatten, men Han
är också den som kommer som en tjuv om natten, men du är beredd, ty
även när du sover ber du: Maran
atha! Min Herre, kom!
F. Benedikt
|