|
Kära Guds vänner!
Varje söndag i Stora Fastan har två namn och sträcker sig som ett
skidspår genom solbelysta vita vidder mot en mörknande horisont. Även
denna söndag är tvåspårig: utdrivandet av Adam från paradiset och förlåtelsen.
Psaltarens 137 Psalm
uttrycker våra känslor, erfarenheter och vår vistelse i det främmande
landet: längtan och sorg, förtvivlan och bitterhet. Psalmen är stark
att man ibland hört rop på censur av slutorden i texten. Men varför
kastrera en så stark litterär text, en sång om den förbittring som råder
i fångenskap och att vara gäst i andras verklighet i främmande land, i
all synnerhet om man är bland bittra fiender som fallet är i psalmen.
Psaltaren 137:
1. Vid Babels floder,
där sutto vi och gräto,
när vi tänkte på Sion.
2. I pilträden som där voro
hängde vi upp våra harpor.
3. Ty de som höllo oss fångna
bådo oss där att sjunga,
och våra plågare
bådo oss vara glada:
»Sjungen för oss
en av Sions sånger.»
4. Huru skulle vi kunna sjunga
HERRENS sång
i främmande land?
5. Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,
så förgäte min högra hand sin tjänst.
6. Min tunga låde vid min gom,
om jag upphör att tänka på dig,
om jag icke låter Jerusalem
vara min allra högsta glädje.
7. Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,
och straffa Edoms barn,
dem som ropade: »Riven ned, riven ned det
ända till grunden.»
8. Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,
säll är den som får vedergälla dig
allt vad du har gjort oss.
9. Säll är den som får
gripa dina späda barn
och krossa dem mot klippan.
Vi är fångar som bär på en längtan efter befrielse. Vi är främlingar
som bär på en intensiv hemlängtan. Kristus har kommit och befriat oss.
Han har kommit och öppnat paradisets portar för oss. Kyrkan kallar oss
till en pilgrimsresa, inte bort till ett en exotisk plats utan hem till
Guds rike, vår himmelska hemland. Nu sitter vi med Adam och klagar:
Adam fördrevs från
paradiset för att han åt.
Därför fick han sätta sig framför dess stängda port
Och förbittrat gråta:
Ve mig, vilket lidande har inte drabbat mig, olycklige!
Jag har brutit ett enda bud som Gud har gett mig
Och gått miste om allt gott.
Du, allraheligaste Paradis,
Du är planterad för min skull
Och du är stängd för Evas skull.
Bed din Skapare,
Som även har skapat mig,
Att jag till fullo måtte få njuta av Dina blomster.
Men Frälsaren svarade honom.
Jag vill inte att min skapade skall förgås,
Utan att han skall bli frälst
Och komma till kunskap om sanningen
Att jag inte skall kasta ut den som kommer till mig.
Denna dag är alltså en befrielsens dag, en dag av stilla glädje och av
hopp, ty:
Fastans vår har kommit!
Botens ljus!
Vänner, låt oss rena oss från allt ont,
genom att ropa till Livgivaren:
Ära vare dig, du som älskar oss människor.
Denna dag minns vi också de som visat att vi kan segra. Denna dag är en
glädjens dag, ty:
Vi gläder oss över de många som segrat över lidelse och ondska:
Prisa våra fäder som haft gåvan att leda andra till helighet:
Den store Antonios, den ljuse Eutymios
och kretsen kring dem.
Låt oss nu i vårt andliga sinne vandra genom deras liv
som om vi färdades genom ett underbart paradis.
Dagens evangelietext ger oss villkoren för vår Fasta. De är enkla. Alla
kan begripa dem. Det finns förlåtelse för oss. Men den är villkorad.
Om ni förlåter, då blir ni förlåtna. Om ni ska få ut något av
fastan, lev så normalt som möjligt, gå inte omkring och prata om era
fastetider och fastemetoder. Det finns inga sådana. Fastan är enkel: man
avstår från mat. Man ber och gör bot. Detta ser Fadern i det fördolda.
Fastan är en tid för
samlande av skatter i himmelen. Det som är viktigast för dig, det fyller
ditt hjärta. Där din skatt är där är också du. Självklara ting och
ändå så svåra att begripa och att handla efter. Gud är Godhetens källa,
läser vi i inledningsbönerna till våra gudstjänster. Egentligen står
det: skattkammare. Han är Godhetens skattkammare. Nu är dörren öppen
till skatterna, ty vi har ju redan bett: Öppna för oss botens dörrar.
Låt oss nu med ljust andligt
sinne gå in i fastan
Och låt oss ta upp den andliga striden.
Låt oss rena vår själ,
Låt oss rensa vår kropp.
Låt oss fasta genom att avstå från mat
Och alla slags lidelser
Och låt oss i stället njuta av de andliga dygderna i överflöd
Och låt oss oavbrutet förbli i dem,
Låt oss alla bli värdiga
Att med andlig glädje skåda vår Guds, Kristi
värdiga lidanden och den heliga påsken.
Amen
F. Benedikt
|