|
Släpp taget, våga falla!
Släpp
taget! Våga falla! En fjärran vind skall fånga dig, ett ensamt frö,
och bära dig, en handfull säd, att sakta falla mellan ömma fingrar ner
i kyrkans goda jord att dö medan nätter går och dagar kommer, och utan
att du själv vet hur den goda jorden har burit frukt springer du själv
upp med en källa av förklarat liv över vilket döden inte längre har någon
makt.
Du erfar något nytt,
ogripbart, obeskrivligt som tagit sin boning i dig. Det återspeglas i
allt omkring dig och du själv återspeglar något gåtfullt. Dina varför
förvandlas till gudomlig nåd, ett förundrat hur.
En gudomliggörande kärlek
omger dig. En tidigare okänd glädje väller fram och ett ljus strömmar
genom ditt hjärta. Allt det som var klätt i dödlighetens trasor är nu
iklätt odödlighetens nåd och allt förgängligt strålar fram i oförgänglighet:
det finns ingen död, det finns ingen förgängelse.
Hur gick det till? Jag
vet inte! Jag föll och föll och en fjärran vind fångade mig och lade
mig i den goda jorden och dagar gick och nätter kom, ett vet jag: så länge
jag inte vet, utan bär detta som en gåva växer den i mina händer. Jag
äger den inte. Den kom fjärran ifrån och en dag skall den resa långt
från mina öppna händer.
Jag ber ibland: Skona
mig så att jag får svalka mig! Dela dina strömmar av nåd och glädje,
min Gud, ty vem kan bära så mycken glädje, nåd och skönhet utan att förbrännas?
Hur kunde jag veta att
jag genom att släppa taget, våga falla, gå sönder, dö - skulle lära
mig att älska, att tacka Kristus, Gudamänniskan, Vår Frälsare.
Så lyfter jag mina nådefyllda
händer och tackar dig, Guds moder och Er, alla heliga, som är med mig
och som ber för mig inför Gud.
De som tidigare var mig
fjärran är mig nu närmast och deras välsignelser bär jag med mig in i
sömnens värld, där jag är ensammast i världen men genom den vakande
anden i mig förenad med alla.
F. Benedikt
|