|
Kära Guds vänner, bröder och systrar!
Enheten i
Kristus är temat för denna söndag. Det gläder mig att jag och min hustru,
Monika, får fira den tillsammans med er här i Norrfjärdens kyrka. Jag
önskar er alla den frid som övergår allt förstånd och just därför är det
gudomliga band som enligt hl aposteln Paulus bevarar den andliga enheten,
den som ser olikheten som en resurs och mångfalden som en gåva, ty gåvorna
är många (1 Kor 12:4), Anden är en och så utgör vi, fast många, en enda
kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra,
alltid ödmjuka och milda. Detta är värdigt vår kallelse som kristna. Och
till att dela denna hoppets teologi är vi en gång kallade, inte bara vi
utan alla folk på jorden, vilket Jesaja såg och jublande ropade: ”Folken
skall sätta sitt hopp till honom och hans viloplats skall bli ärad”, som
det står i dagens gammaltestamentliga läsning, enligt LXX, det Gamla
Testamente som Jesus citerade och som apostlarna och fornkyrkans kristna
läste och som också är den ortodoxa kyrkans GT än i denna dag. Denna
hoppets teologi är gemensam för alla kristna i alla länder och den ljuder
som en lovsång genom hela Skriften och ekar i alla psalmer, hymner och
andliga sånger som sjungs i hela världen, från de äldsta kyrkorna i
Mellanöstern till de yngsta församlingarna i västvärlden. Och det hoppet
skall inte låta oss komma på skam, säger hl aposteln Paulus triumferande i
Romarbrevet (5:5).
Denna hoppets teologi finns formulerad i de sju ekumeniska kyrkomötena,
vars krona och diadem är den nicenska trosbekännelsen (325-380), som
sammanfattar den tro ”som en gång för alla har anförtrotts de heliga” som
hl aposteln Judas skriver i sitt brev.
”Folken skall sätta sitt hopp till honom och hans viloplats skall bli
ärad?” Jesaja såg änglarna vid Herrens viloplats, den förseglade graven i
Jerusalem, där inget hopp längre fanns, och han såg änglarna vid det
förseglade skötet, Herrens viloplats i Maria. Han hörde änglasången: Ära
vare Gud i höjden och frid på jorden.
”Folken skall sätta sitt hopp till honom och hans viloplats skall bli
ärad”, Hoppet och viloplatsen delar vi i Kristus. Vi delar samma hopp och
vi hör samma lovsång över den förseglade viloplatsen, Marias sköte i
Betlehem, och vid den förseglade viloplatsen, Josef av Arimateas grav, där
änglarna triumferande frågar: varför söker ni den levande bland de döda?
Han är inte här! Lärjungarna tvivlade. Tomas sade: Det är omöjligt.
Emmausvandrarna hade förlorat hoppet. Maria stod vid graven och grät.
Salome hette, enligt en gammal kristen berättelse, en barnmorska som
dagen efter fick höra talas om det förseglade skötet som fött ett barn.
Hon skyndade dit för att bevisa att detta teoretisk var omöjligt, en
skamlig kvinna hade skämt ut hela Israels hus genom att påstå detta. När
hon stack in handen i Marias kropp förtvinade armen. Hon bad om förlåtelse
och armen blev helad. De första kristna i Korinth tvivlade trots femhundra
vittnen av vilka många ännu levde och kunde konsulteras, men Jesaja såg
och han trodde. Han ropade att det står ett skimmer av oskapat ljus över
Guds viloplats i Marias förseglade sköte och Josefs förseglade grav. Det
är inte bara Jesaja som jublar. Alla kyrkors gemensamma stora lyriker och
sjungande teolog, Efraim av Syrien, skriver:
”Skötet och graven ropade av glädje,
ty skötet fastän förseglat fostrade dig,
dödsriket, fastän stängt, födde dig.
I strid med naturvetenskapen skedde en avlelse i förseglat sköte
och dödsriket gav liv.
Förseglad var graven som skulle vakta på den döda,
jungfruligt var skötet, som inte visste av någon man.”
I strid med vad? Hoppets teologi står inte strid med någon eller något.
Enskilda kristna kan tvivla, det är normalt, men Kyrkan tvivlar inte.
Hoppets teologi är en oupphörlig lovsång som aldrig behöver revideras
medan den ofta högmodiga vetenskapens arm ständigt förtvinar. Jag ser en
bild i Dagens Nyheter, en vacker bild, som påminner om Herrens förseglade
viloplatser, gnistrande stjärnor i becksvart rymd omger en boll med en
öppning, inuti vilken magma tycks brinna, ser ut som ett sköte och ett
krematorium, födelse och död, det är Kolstjärnan V838 Monocerotis,
universums djupt röda himlakroppar, där det rent teoretiskt inte kan
finnas vatten, men det som är i strid med naturvetenskapen tvingar
naturvetenskapen att nu skriva om grunden för vårt materiella ursprung.
Det är irriterande. I dagarna har man upptäckt vatten, där vatten inte kan
finnas och inte borde få finnas. Armen förtvinar igen och åter måste man
be om ursäkt, ty folkens hopp stod till förnuftet och man ärade
viloplatsen för allt livs upphov, man gav det ett namn Kolstjärnan V838
Monocerotis, och så var det vatten där, trots att det är omöjligt,
syrekrävande vatten kan inte bildas där det inte finns syre. ”Vi förstår
inte hur det går till därinne”, mumlar professorn, medan vi jublar:
förseglat sköte föder och dödsriket ger liv. Vatten finns där vatten inte
kan finnas och över detta vatten vilade Guds Ande och ur det som inte fans
skapade Han alltet. Hur det gick till i Marias sköte och den förseglade
graven förstår vi inte, men vi vet att det skedde och vi jublar.
Inkarnationen och uppståndelsen är grunden för vår enhet i Kristus. Hur
har då denna enhet kunnat spricka, ja, skapa split och strid och krig, död
och blod, en historia med korståg mot bröder och systrar i Kristus, en
historia som vi ännu inte vågat konfronteras med? Och hur är det möjligt
att vi än i denna dag höjer splittringens kalk som ett hån mot nådens
himmel? Ty ett hån är det!
Svaret finns i dagens texter: Människans högmod splittrar och
ödmjukheten förenar. Högmodet är av människan och ödmjukheten är från Gud.
Gud är kärlek, ja, men han är också ödmjukhet. ”Jag har ett milt och
ödmjukt hjärta”, säger Kristus vår Gud i Matt 11:28. Låt samma sinne råda
hos er också som fanns hos Kristus Jesus. Hur yttrar sig detta sinne,
denna mildhet och denna ödmjukhet? Inte som en mänsklig egenskap bland
alla andra egenskaper, utan i själva nyckeln till enheten i Kristus,
inkarnationen, Gud blev människa för att människan skall bli Gud (hl
Athanasios den Store). Människoguden splittrar i sitt högmod medan
gudamänniskan, som blivit delaktig av Guds egen natur, ödmjukhet, och av
Kristi sinne, mildhet förenar med fridens band. Hl aposteln Petrus säger
att Gud har gett sina stora och dyrbara löften (hoppets teologi) för att
vi genom dem skall bli delaktiga av gudomlig natur. Petri teologi är en
theologia viatorum, en vandringsmännens och en hoppets teologi, så bekant
för oss i Norrbotten, och dess mål är alltså inget mindre än theosis,
gudomliggörelsen som enligt samme Petrus befriar oss från mänskogudens
omåttliga begär, i högmod.
Ödmjukheten har kommit med Kristus. ”Han ägde Guds gestalt men vakade
inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en
tjänares gestalt då han blev en av oss. När han till det yttre hade blivit
människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett
kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat…” (Fil 2:6 f). Därför
står folkens hopp till honom och därför är han enhetens grund och nyckel.
Därför brister Maria ut i lovsång: Min själ lovar Herren och min ande
fröjdar sig i Gud min frälsare, ty han har sett till sin tjänarinnas
ringhet.
Kristus kom som rik in i Maria och lämnade Maria som fattig, han som
himlarna inte rymmer, tog plats i Maria, han som med sitt ord skapat allt,
även den irriterande Kolstjärnan V838 Monocerotis, han ligger ordlös i
Marias famn, han går in i Maria som oskapat ljus lämnar henne i jordisk
natt i en avkrok av imperiet, han som kommer in i Maria som oförfärad
hjälte kommer ut ur Maria som barn som känner rädsla, han som är
odödlighetens dryck och källa, kommer ur Maria som törstig och diar hennes
bröst, han som kläder alla och är med i sparven som faller, han kommer ur
Maria som hungrig, naken, fången och utsatt.
Hur kunde detta ske? Teoretiskt är det omöjligt att Marias sköte kunde
bli större än hela skapelsen och nå samma status som Faderns sköte som
födde Sonen före all tid? Det är irriterande, säger det analyserande
förnuftet. Ärorikare än Kerubim och högre ärad än Serafim, du som utan att
förtäras födde Gud Ordet, du som är Gudaföderska, vi prisar dig, sjunger
Kyrkan på det tredje millenniet. Kyrkans arm förtvinar inte. Den hålls
uppe som Mose armar i Ayalons dal.
Kära vänner, bröder och systrar! Vår tro är en paradox och denna
paradox har ett namn, Kristus, i allt det han är, gör och skall göra är
vår enhet. I det som teoretiskt inte är möjligt och kanske just därför
sant.
Det finns en kyrkopolitisk ekumenik. Det är trevligt att simma i
Bosporens varma vatten och dricka kaffe i Harare. Men ekumeniken kan inte
skapas, den kan bara födas bland gudamänniskor, som själva i likhet med
Maria är präglade av Kristus som fötts i henne som han föds i oss. Vi ser
en enhet växa fram, den enhet som finns i Guds rike, målet för hoppets
teologi. Det är en enhet i Kristus. Där råder varken theokrati eller
demokrati utan theanderkrati, gudamänniskans styre. Amen!
f. Benedikt |