|
31När
Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar,
då skall han sätta sig på härlighetens tron. 32Och
alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som
herden skiljer fåren från getterna. 33Han
skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. 34Sedan
skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått
min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens
skapelse. 35Jag
var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att
dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, 36jag
var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag
satt i fängelse och ni besökte mig.’ 37Då
kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och
gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? 38När
såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? 39Och
när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ 40Kungen
skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa
minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
41Sedan
skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig,
ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar.
42Jag
var hungrig och ni gav mig inget att äta, 43jag
var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog
inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse
och ni besökte mig inte.’ 44Då
kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig
eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och
lämnat dig utan hjälp?’ 45Då
skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av
dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ 46Dessa
skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”
Matt 25:31-46
Domssöndagens
evangelietext är en majestätisk proklamation av Människosonen i Hans förnedring
inför vandringen upp till Jerusalem och till döden på Golgata kors. Den
är samtidigt en proklamation av Människosonen i Hans andra ankomst med
de heliga änglarna som skall vara Hans vittnen, när Han sätter sig på
sin härlighetstron och när ”alla darrar av fruktan,/ då vågor av eld
rullar framför Din tron, där Du sitter till doms”, såsom vi hör i
dagens kontakion.
Historiens mål är
alltså Guds rikes ankomst. Detta är Kyrkans historiefilosofi.
I dag är Domssöndagen.
Vi närmar oss Stora och Heliga Fastan. Kyrkans främsta lärare vill nu på
allvar i praktisk handling undervisa oss om det enda nödvändiga: andens
primat över köttet.
Ibland kallas fastan
Kyrkans bästa läkare som ger oss ögonsalva så att den med botens
renande tårar skall ge oss en klarare blick och öppnade ögon till att
se tidens tecken.
Fastan är Kyrkans
vaksammaste vaktpost, som blåser i trumpeten så att vi sovande skall
veta vad tiden lider och att det är dags att vakna upp och stå upp ifrån
den andliga döden så att Kristus – Livet, världens ljus skall lysa
fram för oss. (Ef. 5:14)
Även om vi skall dölja
vårt fastande så är Fastan ett Kyrkans ljus och det kan inte sättas
under skäppan och det lyser på Sions berg och kan icke döljas. Det är
ett vittnesbörd om oss som kristna, trots att vi fortsätter vårt liv i
vardagen, fullgör våra uppgifter och är som andra människor. Vi
skiljer oss inte ”vare sig till land, språk eller seder från andra människor,
såsom det står i det kända Diognetesbrevet om de första kristna: ”De
bor i grekiska och utländska städer, allt efter som var och en har fått
på sin lott, och de följer landets seder i dräkt, föda och övrigt
levnadssätt, men samtidigt visar de en förunderlig och erkänt ovanlig hållning
i sin vandel. De bor i sina egna fädernesland men som gäster; de har del
i allt som medborgare men uthärdar allt som främlingar. Varje främmande
land kan bli deras fädernesland, och varje fädernesland är ett främmande
land för dem. De gifter sig som alla andra och föder barn, men de sätter
inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla men inte deras bädd.
De finns till i köttet men lever inte efter köttet. De vistas på
jorden, men deras hemland är himlen. De lyder de stiftade lagarna men överträffar
dem genom sitt eget liv.” Detta kristna liv är asketiskt.
Hur är det i dag? Stämmer
den här bilden på oss? Lägger vi vår röst på tillkommande riket
eller på getflocken som ännu på den yttersta dagen, inför den
himmelska tronen kommer att upprepa sina partiprogram i hopp om att
pladdret från tiden skall fortsätta in i evigheten?
Nu besannas Ordet att
Gud står emot de högmodiga och upphöjer de ödmjuka, vars hjärta
ropar: ”Ve mig i min själs mörker!/ Hur länge skall du, min själ, låta
bli att avstå dina laster?/ Hur länge skall du förbli sorglös?/ Varför
betänker du inte dödens förskräckande stund?/ Varför darrar du inte när
du betänker Frälsarens förfärande domstol?/ Vad skall du då svara?/
Hur skall du kunna försvara dig själv?/ Ditt beteende vittnar emot dig./
Dina gärningar kommer emot dig som dina domare./ Ve dig min själ!/ Tiden
är kommen./ Skynda att i tro ropa:/ Herre, jag har syndat,/ jag har
syndat emot dig./ Men du o människoälskande!/ Jag känner din nåd./
Gode Herde!/ För Din stora barmhärtighets skull, driv mig icke bort från
Din högra sida!”
I dag får bönen
”Herre, förbarma dig” en ny dimension: vi inser att mitt andliga öga
förblindats. Jag ropar med den blinde Bartimeos: ”Förbarma dig över
mig!” I dag får ordet om det ”enda nödvändiga” en förnyad innebörd.
Idag måste vi omprioritera så att det andliga, det noetiska kommer först,
därefter denna världen. I dag börjar vi på nytt först av allt söka
Guds rike och Hans rättfärdighet. I dag ber vi att den store såningsmannen
skall så i vårt hjärtas goda åker, under fastans dagar som går och nätter
som faller. I dag hoppas vi att den goda säden skall gro och växer och bärgas
till en god skörd, nämligen denna: jag var hungrig och ni gav mig att äta,
jag var törstig och ni gav mig att dricka. Vi har ingen aning om detta.
Vi ser ju bara vår brist. Vi har eftersträvat det svåraste av allt: kärleken.
Vi har i tro anat att man som Kristus kan leva osjälviskt och tjäna vår
nästa. Vi har i hoppet strävat efter att leva i bön och tacksägelse, i
ånger och bot, i fasta och kontemplation. Vi ville ge allmosor, men
hittade ingen att ge åt. Vi ville kläda de nakna, men hittade inga kläder
åt oss själva, Vi var på väg till besöka de sjuka, men var själva för
orkeslösa, vi ville gå till de fångna, men orkade inte bryta våra egna
bojor. När såg vi dig hungrig? När såg vi dig naken? När såg vi dig
sjuk och i bojor?
En broder frågade
abba: ”Vad finns det för gott som jag kan göra så att jag får leva
genom det?” Abban svarade: ”Gud vet vad som är gott. Jag har hört
att någon av fäderna frågade Abba Nistheros den Store, abba Antonios vän:
’Vad finns det för gott som jag kan göra?’ Han svarade honom: ’Är
inte alla handlingar lika? Skriften säger att Abraham var gästfri, och
Gud var med honom. Elias älskade stillheten, och Gud var med honom. David
var ödmjuk och Gud var med honom. Gör det som du ser att din själ önskar
efter Guds sinne och bevara ditt hjärta.’”
Javisst! Visst är det
enkelt. Gå in i din herres glädje. Jag? Men jag hann ju inte göra något
för min nästa. Jag tänkte börja göra något men då kom du och jag
hann aldrig börja. ”Nej”, svarar Han, du hann aldrig börja, men du
gav att glas vatten åt mig, därför att Du älskade mig.”
När vi nu fått
kunskap om Herrens bud låt oss handla därefter:/ Låt oss ge de
hungrande att äta och de törstande att dricka,/ låt oss klä de nakna,
låt oss ta emot de hemlösa,/ låt oss gå och trösta de sjuka och de fångna,/
så att Han, som skall komma för att döma hela jorden, må säga till
oss:/ Kom, min Faders välsignade, ta i besittning det rike,/ som är
berett åt er!
Amen!
F. Benedikt
|