Majestätisk proklamation
Domssöndagens evangelietext är en majestätisk proklamation av Människosonen
i Hans förnedring inför vandringen upp till Jerusalem och till döden på
Golgata kors. Den är samtidigt en proklamation om Människosonen i Hans
andra ankomst med de heliga änglarna som skall vara Hans vittnen när Han
sätter sig på sin härlighetstron, och
när ”alla darrar av fruktan,/ då vågor av eld rullar framför Din
tron, där Du sitter till doms”, såsom dagens kontakion säger.
Ortodoxa Kyrkan har i
alla tider förkunnat att historiens mål är Guds rike. Detta är Kyrkans
historiefilosofi. En av de märkligaste böckerna i ämnet är Nikolaj
Berdjajev Historiens mening, som jag rekommenderar som läsning denna
ostvecka, när vi förbereder oss för den Stora och Heliga Fastan som börjar
om en vecka. Fastan är Kyrkans främsta lärare som undervisar oss om det
enda nödvändiga: andens primat över köttet. Fastan är Kyrkans bästa
läkare, som ger oss ögonsalva så att vi, även om blicken är grumlig
av botens tårar, kan se tidens tecken. Fastan är Kyrkans vaksammaste
vaktpost, som blåser i trumpeten så att vi sovande skall veta vad tiden
lider och att det är dags att vakna upp och stå upp ifrån den andliga döden
så att Kristus – Livet, världens ljus skall lysa fram för oss. (Ef.
5:14)
De första kristna
anklagades för ateism, eftersom de vägrade dyrka kejsaren som gud. De
kristnas politiska
ateism besegrade ett helt imperium. Annars skilde de sig ”varken till
land, språk eller seder från andra människor”, står det att läsa i
det kända brevet till Diognetos. De bor i grekiska och utländska städer,
allt efter som var och en har fått på sin lott, och de följer landets
seder i dräkt, föda och övrigt levnadssätt, men samtidigt visar de en
förunderlig och erkänt ovanlig hållning i sin vandel. De bor i sina
egna fädernesland men som gäster; de har del i allt som medborgare men
uthärdar allt som främlingar. Varje främmande land kan bli deras fädernesland,
och varje fädernesland är ett främmande land för dem. De gifter sig
som alla andra och föder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. Deras
bord är öppet för alla men inte deras bädd. De finns till i köttet
men lever inte efter köttet. De vistas på jorden, men deras hemland är
himlen. De lyder de stiftade lagarna men överträffar dem genom sitt eget
liv.”
Hur är det i dag? Stämmer
den här bilden på oss? Sysslar vi med det tillkommande riket? Väntar vi
på historiens joker, eller skall vi lägga vår röst på de politiska
partierna? Eller är risken stor att vi då väljer getflocken som ännu på
den yttersta dagen, inför den himmelska tronen kommer att upprepa sitt
mantra: vården, omsorgen och skolan. När har vi inte sett de svaga
grupperna, när har vi inte talat för en humanare fångvård, och har vi
inte samlat in så mycket pengar att ingen längre ens kan räkna dem och
ingen vet vad de ska göra av alla pengar? Men vem hjälper de osynliga?
Vem hjälper dem, där Kristus verkligen är? Bland de hemlösa, de sjuka,
de förjagade, de fängslade.
När så många dör på
nöjesfälten, har vi svårt att se de lidande i världen, de som Kristus
talar om i denna text.
Vi möter den yngre
sonen och den äldre igen. Vi möter Kain och Abel. Vi möter Efraim och
Manasse. Vi möter Sera och Fares. Vi möter Maria och Marta. Vi möter vårt
nous och vårt förnuft dianoia. Vi möter våra beräkningar, våra
planer och projekt, men tänk om de inte gäller som lösen för vår själ
inför Kristi domstol.
Om vi ställer våra
liv inför den yttersta domen, då upphör pladdret och mantrat fastnar i
halsen. Mitt hjärta ropar: ”Ve mig i min själs mörker!/ Hur länge
skall du, min själ, låta bli att avstå dina laster?/ Hur länge skall
du förbli sorglös?/ Varför betänker du inte dödens förskräckande
stund?/ Varför darrar du inte när du betänker Frälsarens förfärande
domstol?/ Vad skall du då svara?/ Hur skall du kunna försvara dig själv?/
Ditt beteende vittnar emot dig./ Dina gärningar kommer emot dig som dina
domare./ Ve dig min själ!/ Tiden är kommen./ Skynda att i tro ropa:/
Herre, jag har syndat,/ jag har syndat emot dig./ Men du o människoälskande!/
Jag känner din nåd./ Gode Herde!/ För Din stora barmhärtighets skull,
driv mig icke bort från Din högra sida!”
Bönen: Herre, förbarma
dig, får en ny dimension: Vi omprioriterar vårt liv. Det andliga, det
noetiska kommer först, därefter denna världen. Vi söker först Guds
rike och Hans rättfärdighet. Då kommer allt det andra utan att vi vet
om det. Då är det den store såningsmannen som sår i vårt hjärtas
goda åker, nätter går och dagar, säden växer och den bärgas till en
god skörd: jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och
ni gav mig att dricka. Vi har ingen aning om detta. Vi ser ju bara vår
brist. Vi har levt i den svåra kärleken, i tro. Vi har anat att vi inte
kan leva osjälviskt och tjäna vår nästa utan att leva i bön och tacksägelse,
i ånger och bot, i fasta och kontemplation.
En broder frågade
abba: ”Vad finns det för gott som jag kan göra så att jag får leva
genom det?” Abban svarade: ”Gud vet vad som är gott. Jag har hört
att någon av fäderna frågade Abba Nistheroos den Store, abba Antonios vän:
’Vad finns det för gott som jag kan göra?’ Han svarade honom: ’Är
inte alla handlingar lika? Skriften säger att Abraham var gästfri, och
Gud var med honom. Elias älskade stillheten, och Gud var med honom. David
var ödmjuk och Gud var med honom. Gör det som du ser att din själ önskar
efter Guds sinne och bevara ditt hjärta.’”
Javisst! Visst är det
enkelt. Gå in i din herres glädje. Jag? Men jag hann ju inte göra något
för min nästa. Jag tänkte börja göra något men då kom du,
historiens joker, jag hann aldrig börja. ”Nej”, svarar Han, du hann
aldrig börja, men du gav ett glas vatten åt mig, därför att Du älskade
mig.
När vi nu fått
kunskap om Herrens bud låt oss handla därefter:/ Låt oss ge de
hungrande att äta och de törstande att dricka,/ låt oss klä de nakna,
låt oss ta emot de hemlösa i våra hem,/ låt oss gå och trösta de
sjuka och de fångna,/ så att Han, som skall komma för att döma hela
jorden, må säga till oss:/ Kom, min Faders välsignade, ta i besittning
det rike,/ som är berett åt er!
Amen!
F. Benedikt
|