Maria
av Egypten
Kära Guds vänner!
I ett palestinskt kloster bodde på 500-talet en starets som hette
Zossima. Han hade uppnått den noetiskt rena bönen och han levde strängt
efter klostrets alla regler. En dag ställde han sig den relevanta frågan
om det i hela världen fanns någon som kommit så långt i sin andliga
utveckling som han. Då uppenbarade sig en ängel för honom och meddelade
att det i närheten av Jordan fanns ett kloster, där bröderna nått längre
än Zossima. Denne gick dit och fick veta att munkarna där levde mycket nära
Gud. Endast en gång om året öppnade de porten, söndagen före
försoningssöndagen.
Efter att ha tagit emot Herrens lekamen och blod gick alla – utom några
få som ansvarade för gudstjänsterna - ut i öknen för att fasta i bot
och bön. Inför Stora veckan samlades alla åter i klostret utan att yppa
ett ord om vad de hade varit med om under fastan i ensamheten.
När det blev fasta följde
Zossima deras exempel och drog ut i öknen. När han en gång stannade för
att be såg han en människa och blev glad. Människan ropade till
Zossima: ”Zossima, följ inte efter mig. Men om du vill välsigna mig,
släng hit din rock. Jag är en stackars kvinna och mina kläder har för
länge sedan upplösts i öknen.” Zossima kastade sin ytterkassock till
den arma människan som sedan sade: ”Du är präst, du måste först välsigna
mig!”
Zossima föll ner inför
henne och sade: ”Du min andliga moder, du har dödat ditt kött och i
dig ser jag himmelska gåvor, ty du känner mitt namn och min status,
trots att du aldrig träffat mig.”
”Välsignad vare
Gud, som vill att alla människor skall bli frälsta”, svarade eremiten
och frågade: ”Varför kom du hit? Ledd av den helige Ande förstås,
men säg mig, äldste, hur lever de kristna? Berätta om Guds församling
och om de jordiska härskarna.”
”Gud bevarar dem
tack vare de heliga förböner. Bed du, min andliga moder för mig, bed för
den fallna världen.”
”En syndare bön förmår
inget, men jag måste lyda dig, låt oss bed tillsammans!”
När hon bad, lyfte
hon från marken en bit. Zossima blev så förfärad att han föll på
sitt ansikte, men kvinnan sade: ”Jag är ingen ande, utan en syndig människostackare,
tvagen i dopets vatten.”
Zossima ville veta vem
kvinnan var och fick följande berättelse.
”Jag är född i
Egypten. På mitt tolfte år rymde jag hemifrån och blev hora i
Alexandria. Som sjuttonåring var jag ökänd för mitt kriminella liv. Så
fördrev jag min ungdomstid.”
Hon hamnade så småningom
som trafficflicka på en båt som skulle transportera pilgrimer till en
stor kristen fest i Jerusalem. Under resan underhöll hon den brokiga
skaran med buskis och striptease.
När de kom till
Jerusalem, följde hon pilgrimerna till en kyrka, där det var mycket
folk. Hon lyckades tränga sig fram till porten, men där var det stopp.
En osynlig kraft stötte henne tillbaka och hur hon försökte lyckades
hon inte ta sig in kyrkan. Utmattad gav hon upp och lutade sig mot kyrkan
och undrade varför inte hon som de andra fick komma in där. Då vidrörde
Gud hennes hjärta och hennes noetiska ögon öppnades. Hon förstod varför
hon inte fick gå in. Hon hade levt sitt liv i strid med Kristi
evangelium. Skakad började hon minnas alla sina synder. Hon grät och slog
sig för sitt bröst. Hon berättar: ”Jag grät länge men när jag
lyfte upp mina ögon såg jag Gudsmoders ikon på kyrkväggen. Jag började
be till henne: ’Heligaste Gudaföderska, jag vet att jag är syndig och
jag är inte värdig att ens se din bild, men jag har hört att din Son, världens
Frälsare, har kommit i världen för att frälsa syndare. Hjälp mig, ge
mig kraft att stiga in i kyrkan för att jag må få skåda korset, på
vilket han lidit. Om jag får denna nåd, skall jag lämna mitt syndiga
liv och jag skall gå dit du befaller.”
Hon kom in i kyrkan,
kysste Herrens kors och fick erfara Guds nåds hemlighet. Sedan återvände
hon till Gudsmoders bild och sade:” Du, Heliga Gudaföderska, du har
visat mig
den största människokärleken, du föraktade inte min enkla bön, du
visade mig ett heligt föremål, som jag inte ens vågade titta på. Jag
vill nu uppfylla mitt löfte. Visa mig du botens väg.” Då hörde jag
en fjärran röst säga: ”Gå till andra sidan av Jordan, där skall du
finna frid i din själ.”
Hon lydde. Med tre bröd
som hon fick av någon, gick hon ut i öknen. Hon hamnade i Johannes Döparens
kloster vid Jordan, där hon mottog dopet och gick sedan ut i den
ofruktbara öknen. Där fick hon frid för sin själ och beskydd för
stormar och frestelser. Där bosatte hon sig för att vänta på sin Gud,
sin Frälsare.
”Hur länge har du
varit här?” frågade Zossima.
”Det är nu fyrtio
år sedan jag lämnade staden.”
”Hur har du kunnat
leva så långt från människor? Vad har du ätit?”
”O Zossima, jag
skulle kunna berätta mycket om mina lidanden här. Jag hade två och ett
halvt bröd när jag kom, jag åt rötter och hungrade förfärligt. Jag
led också av att minnas all god mat som jag hade övernog av i Egypten.
Ibland fanns här inte ens vatten, och jag ville ha dyrbara viner, som jag
tidigare druckit omåttligt. Min tunga ville mot min vilja upprepa de
meningslösa sånger som tidigare tröstat mig. Utan framgång kämpade
jag mot mina elaka seder. Det hände ibland att jag föll ihop av
utmattning.
Med tiden upplöstes
mina kläder och under dessa år av prövning ömsom frös jag, ömsom
brann solen het över mig. Jag låg ofta medvetslös på marken. Men mest
plågades jag av dåliga tankar och syndiga lidelser. När jag låg på
marken ropade jag till Gud, jag bad och steg inte upp förrän mitt hjärta
hade ödmjukat sig. Ett härligt ljus upplyste mig då, jag kände en
himmelsk frid och jag tackade min himmelske Hjälpare. Så led jag i
sjutton år. Sedan började en tid av frid. Du ser ju att Gud bevarade både
min kropp och min själ. Guds ord är min trygghet, jag lever i frälsningens
hopp, ty det är ju skrivet: ’Människan lever icke allenast av bröd.
(Matt 1:4).’ ”
När Zossima hörde att hon nämnde Den heliga Skriften, frågade han om någon
kommit med böcker till henne. Nej, ingen hade kommit med böcker. Guds
ord självt kommer till människan. ”Zossima”, fortsatte hon, ”bed för
mig syndare och uppfyll min önskan. Jag fick Herrens nattvard senast i
den helige Johannes kloster. Nu vill jag andäktigt ta emot Kristi lekamen
och blod, jag vill ta emot nattvarden samma dag som vår Frälsare gav den
till sina lärjungar. Nästa år skall du inte gå ut i öknen med de
andra utan på den Stora Torsdagen skall du komma till andra sidan av
Jordan och du skall ha den Heliga Nattvarden med dig, där skall vi träffas.
Gå nu i frid, och säg inte ett ord om vårt möte.”
Zossima kysste marken,
där eremiten stått och efter att ha tackat Gud gick han sin väg.
Året därpå
insjuknade Zossima strax före Stora Fastan och kunde inte följa med de
andra ut i öknen. Han blev frisk till Stora Torsdagen och gick ut för
att möta eremiten. Han bad länge utan att se till henne. Han blev
sorgsen och tänkte att hon kanske varit där och gått sin väg. Då plötsligt
visade hon sig på andra sidan Jordan, men där fanns ingen båt. Zossima
blev glad. Eremiten gick ut i strömmen på vattnet och kom över
floden. Zossima ville falla ned vid hennes fötter, men eremiten sade:
”Vad gör du? Kom ihåg att du är präst och att du bär Herrens
nattvard i dina händer.”
Zossima ropade: ”Gud
vare tack som uppfyllde sitt löfte till mig. De som renar sina hjärtan
är i sina gärningar som Herren. Gud vare tack som visade mig hur långt
från fullkomligheten jag är.”
Eremiten hörde
trosbekännelsen och Fader vår och tog därefter emot nattvarden. Hon
lyfte sina ögon upp till himlen och sade: ”I dag låter du din tjänare
gå hädan i frid efter ditt ord.”
Sedan sade hon:
”Uppfyll ännu en önskan som jag har. Kom tillbaks om ett år, kom till
den plats, där du första gången träffade mig. Gud vill att du än en gång
skall se mig.”
Ett år senare gick
Zossima ut i öknen. Han sökte länge och fann henne till slut. Hon låg
död med händerna i kors över bröstet. Zossima blev sorgsen över att
han inte mer fick höra hennes röst och inte heller kunde han veta var
han skulle begrava henne. Då upptäckte han att det var skrivet i sanden:
”Fader Zossima, begrav här den ödmjuka Maria, som dött den 1 april. Låt
stoft bli stoft igen.”
Zossima förstod att
Maria dött samma dag som hon fått nattvarden, den 1 april år 530. På några
timmar hade eremiten gått den sträcka som det tog Zossima tjugo timmar
att tillryggalägga.
Varför är denna
Maria av Egypten så viktig att hon fått en plats i Stora Fastan och att
hon till och med är ihågkommen i Andreas av Kreta botkanon som läses första
och femte veckan?
Svaret finns i dagens
evangelietext.
Lärjungarna som fått
sin undervisning av Herren själv hade begripit så mycket av Guds rikes
hemligheter att de ville få en plats nära Herren i Härlighetens rike.
De ville gå från en glad värld till en härlig himmel. Marias bön var
en annan. Hon var beredd att dricka Jesu kalk, dö med Honom för att göra
samma gärningar som Herren och uppstå med Honom. Vem vet: kanske hade
Herren denna Maria i tankarna när Han sade att platserna på Hans högra
och vänstra sidan redan var upptagna, av dem för vilka de är bestämda.
Han såg in i framtiden. Där var Maria, som genom att dricka Herrens kalk
i lidandet och ur Zossimas hand, kom att bli en förebild för många till
frälsning och evigt liv.
Amen!
F. Benedikt
|