.predikningar
 

Fjärde söndagen efter pingst

Matt 8:5-13


5När han gick in i Kafarnaum kom en officer fram till honom och bad om hjälp: 6”Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.” 7Jesus sade: ”Skall då jag komma och bota honom?” 8Officeren svarade: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. 9Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.” 10Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: ”Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. 11Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. 12Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” 13Och till officeren sade Jesus: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Och i det ögonblicket blev pojken frisk.

Stor tro

I dag möter vi en ödmjuk kapten och en förvånad Jesus. Kompanichefen är van att ge order, medveten om att han samtidigt står under andras befäl. Om han säger ”gå” så blir det så, om han säger ”kom” så utförs även den ordern. ”Jag är ju själv en man som står under andras befäl”, säger han. Jag är ju själv. Han jämför sig alltså med Jesus. Han måste ha hört att Jesus gett de spetälska order att gå och visa sig för prästerna, att han sagt ”för hit honom”. Men han måste ha förstått ändå mer. Jag är ju själv under andras befäl, underförstått: liksom du, Jesus! Han måste ha förstått mycket mer än Petrus, till vilken Jesus måste säga, du klentrogne. Kaptenen kanske hade hört Jesus säga att Han utförde sin Faders vilja. Men de har mer gemensamt än ordergivningen, nämligen ödmjukheten och empatin. Kaptenen struntar i sin värdighet. Han går till Jesus och ber för sin lidande tjänare. Han visar sin ödmjukhet i handling när han säger: ”Jag är inte värdig att du går in under mitt tak.” Inte har Johannes och Jakob en sådan ödmjukhet när de tillsammans med Jesus går upp till Jerusalem. De kräver höga ministerposter i Jesu rike. Kaptenen är en Theoforos, bärare av Guds egenskaper, ty Gud är ödmjuk och empatisk. Kaptenen säger: ”Jag är icke värdig att du gå in under mitt tak.” (Orden citeras ofta i Ortodoxa Kyrkans liturgiska texter.) Gud säger: ”Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, ’så skolen I finna ro för edra själar. Ty mitt ok är milt och min börda är lätt.” (Matt. 11:29-30). Gud är också empatisk. ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.” (Joh. 3:16) 
   Ingen har tvingat kaptenen att gå för att rädda sin tjänare. Han gör det av fri vilja. Ingen har tvingat Jesus att frälsa världen. Han gör det av fri vilja. Han gick och han steg upp på korset.
   Evangelierna berättar bara om två tillfällen då Jesus uttrycker förvåning. En gång i sin hemstad, Nasaret, där han på grund av otron inte kunde göra några kraftgärningar, förutom bota några sjuka genom att lägga händerna på dem. Den händelsen finns omtalad i Markus 6. ”Och han förundrade sig över deras otro.” (Mark. 6:6)
   Den andra gången är när han möter kaptenen som tror. ”När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som följde honom: ’Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro.” (Matt. 8:10a) Icke hos någon! Icke hos Petrus, icke hos Jakob, Johannes. Icke hos Johannes Döparen, va? Icke hos någon! Menar han allvar? Javisst! Till och med Johannes Döparen sänder bud och låter fråga: ”Är du den som skulle komma eller skola vi förbida någon annan?” (Luk. 7:19b) Är kaptenens tro större än deras som kommer från öster och väster för att sitta med Abraham, Isak och Jakob? Är hans tro större än Saras som log? Än Jakobs som fick höften ur led?
   Svaret finns i trons kapitel, Hebr. 11, där trons alla fäder räknas upp. Kaptenens plats är bland de allra största trons hjältar: Abel, Henok och Noa, Abraham, Moses och Rahab och alla martyrer.
   Vad är det då för en tro som skapar profeter, apostlar, martyrer, heliga och rättfärdiga? Svaret finns i Hebr. 11:3. Jag måste få citera orden på grekiska: Pístei nooumen katirtísthe tous eonas rímati theoú…Genom tron förstår vi noetiskt att världen har blivit fullbordad genom ett ord av Gud.  
   ”Men säg allenast ett ord, så bliver min tjänare frisk.” Dessa ord gör Jesus förvånad. Denna insikt placerar kaptenen bland trons stora män och kvinnor.
   De noetiska människorna, de troende, den andliga, de insiktsfulla, de finns där vi minst anar. Vi söker dem bland de fromma, men vi möter dem i armén. Vi söker dem i samfund och kyrkor, men möter dem på teatern. Vi söker dem på religiösa möten men stöter på dem i en självhjälpsgrupp. Vi söker dem bland rikets barn i norr och söder, men de kommer från öster och väster.
   Det blir en förvåningens och förundrans dag även för oss. Jasså, är den här och den där. Vi trodde tvärtom. Och då minns vi Herrens ord: De sista ska bli de första och de första de sista. Vi hör ett gå, där vi trodde fanns ett kom. Förvånat hör vi ”kom”, vi som var säkra på att det skulle heta: ”gå”
Amen!

f. Benedikt

Tillbaka till Predikningar