|
Kära Guds vänner! Kristus är uppstånden!
Vi är om en stund framme vid det stora intåget av vår Johannes
Chrysostomos liturgi, som Kyrkan firat i snart 2000 år. När vi med den
heliga kalken i händerna i församlingen bett Gud ihågkomma den
ekumeniske patriarken, Bartholomeos, och vår ärevördige fader, ärkebiskopen
Gabriel, så läser prästen tyst varje söndag: ”Den ärevördige Josef
tog Din heliga Lekamen ned från träet, svepte den i en ren linneduk,
beströdde den med välluktande kryddor och lade den i en ny grav. Med
kroppen var Du i graven, med anden i dödsriket såsom Gud, tillika var Du
i himmelen med rövaren och på tronen med Fadern och Anden, o Kristus, Du
som uppfyller allt, Du Obeskrivlige. Såsom livgivare, såsom skönare än
paradiset och i sanning mer strålande än något konungapalats har, o
Kristus, Din grav, vår uppståndelses källa, visat sig.”
Den ärevördige Josef
är den Josef av Arimatea som dagens evangelietext berättar om.
Han var en Jesu lärjunge i hemlighet, men älskade Jesus och tog större
risker än Petrus som lovat att aldrig förneka sin Herre och de lärjungar
som kaxigt och manhaftigt ropar, ”låt oss gå till Jerusalem och dö
med honom”!”
Josef tog stora risker
när han tog ner Jesu kropp från korsets trä och svepte den i en ren duk
och täckte den med doftande kryddor.
Kärleken tar alltid risker. När vi som ortodoxa kristna i ett
protestantiskt sammanhang berättar hur vi förhåller oss till de döda,
tar vi risker, att inte bli förstådda. Vi tar risken av att misstänkas
för teologisk-biblisk tvivelaktig verksamhet, ja, för att bedriva dödskult
och hänge oss åt irrläror såsom skärseld och annat.
Vårt förhållningssätt
till de döda är varken lära eller irrlära, det har ingen annan
motivering än traditionen från Josef av Arimatea, nämligen kärlek,
formad av tro, och myrhabärerskornas kärlek, formad av sorg. Av kärlek
ber vi för de döda. Av kärlek tänder vi ljus för de döda. Av kärlek
hoppas vi att Kyrkans böner genom våra läppar kanske kan vara till gagn
för dem som har gått före oss och som kan följa oss, enligt berättelsen
om den rike mannen och Lasaros.
Någon annan motivering
än kärlek och tradition har vi inte, men inte är kärleken någon usel
teologisk grund att bygga kyrklig verksamhet på, vilket hl aposteln
Paulus lovsjunger i 1 Kor. 13.
Kyrkan har sedan den allra äldsta tiden kommit ihåg den döda på
tredje, nionde, fyrtionde dagen samt på halv- och helårsdagen. Dessutom
finns det speciella dagar helgade till minnet av våra avsomnade fäder.
Vi gör det av kärlek.
Den tredje dagens
panihida, minnesgudstjänst, hålls till minnet av Kristi uppståndelse.
Vi tror att den döde då
känner lättnad i smärtan över att enheten mellan själ och kropp
slitits sönder av döden. Enligt gammal tradition får själen under två
dagar tillsammans med änglar vandra fritt, besöka platser där hon bott.
Själen håller sig gärna nära kistan, där kroppen är och hon söker
som en vilsen fågel sitt bo. På tredje dagen skall själen falla ner inför
Frälsaren.
Den nionde dagen skall
själen åter falla ner för sin Domare. Mellandagarna har själen fått
se de heligas boningar och Paradisets skönhet. Sorgen griper själen då
hon ser vad hon kanske går miste om därför att hon inte levt sitt liv i
tro.
Den fyrtionde dagen får
själen se lidandets platser och hon skall för sista gången föras inför
Gud och falla ner inför Honom. Nu får hon också veta var hon skall vänta
på den Yttersta dagen.
Halv- och helårsminnen
är uttryck för vår kärlek till våra döda. Vi börjar nämligen glömma
bort dem. Dessa dagar påminner oss om att kroppen visserligen förmultnar,
men själen lever. De heligas kroppar förmultnas inte. De står inför
Guds tron och deras böner stiger upp som rökelse. Liksom jag kan be en
levande medkristen om förböner, kan jag be om en levande bortgångens förböner.
Inte heller detta är någon lära utan enkel praxis.
Allt detta av tradition
och kärlek. Och av tron på uppståndelsen. Som apostlarna enligt
Lukasevangeliet höll för kvinnors prat. Det var nämligen dessa som först
– efter änglarna – förkunnade uppståndelsen.
Det påstås ibland att
män skrivit Bibeln. Det kan ju så vara, men om Kristus inte uppstått så
är hela kristendomen mäns pladder och kvinnors prat.
Dagens evangelietext framställer kvinnornas samtal med respekt och
stänk av humor. Med respekt, ty de tar risker som sörjande gör, de är
modiga som den som förlorat allt hopp och inte behöver vara rädd för något
mer. Med respekt därför att de inte bara pratar, utan handlar. Med stänk
av humor därför att det här finns en undertext av hur de planerat och
vad de kommit överens om:
a) när
ska vi gå?
b) vem gör kryddorna?
c) vilket recept?
d) Och så bekymret: Gentlemannen Josef av Arimatea, kan man störa den förnäme
herrn? Hur ska vi få bort stenen? Var ska vi hitta en karl? Dessa lärjungar!
Var håller de hus nu?
Har inte texten en underton av
besvikelse också:
a) männen är borta när dom bäst behövs
b) man vet inte ens om dom är kvar i sina gravar
De går till graven för att smörja en död, men blir själva smorda av
evangeli goda doft som fastnar i kvinnornas kläder och sprids över hela
världen. Som hl aposteln Paulus säger: vi är en doft av liv till liv för
dem som tror.
De gick för att stilla sörja en död, men sprang därifrån förvirrade
och darrande, ja, utom sig: en hel dimension av en ny verklighet hade
ramlat ner framför dem: de gick för att möta jorden och mötte himlen,
de gick för att sörja en död, men mötte en levande. De gick för att möta
en stum, men mötte en talande. De gick för att avsluta en period av sitt
liv men började en ny era för mänskligheten. De gick till en grav men
kom till en sprudlande källa av liv.
Ty Kristus är uppstånden
från de döda, med döden övervann han döden och åt dem som är i
gravarna gav han liv.
f. Benedikt
|