|
Josef av
Arimatea älskade Jesus och tog därför stora risker när han tog ner
Jesu kropp från korsets trä och svepte den i en ren duk och täckte den
med doftande kryddor. Det var en sorg, formad av kärlek, som drev myrrabärerskorna
till graven.
Kyrkan har sedan den
allra äldsta tiden kommit ihåg den döda på tredje, nionde, fyrtionde
dagen samt på halv- och helårsdagen. Dessutom finns det speciella dagar
helgade till minnet av våra avsomnade fäder. Vi gör det av kärlek.
Den tredje dagens
panihida hålles till minnet av Kristi uppståndelse. Den döde känner då
lättnad i smärtan över att enheten mellan själ och kropp slitits sönder
av döden. Enligt gammal tradition får själen under två dagar
tillsammans med änglar vandra fritt, besöka platser där hon bott. Själen
håller sig gärna nära kistan, där kroppen är och hon söker som en
vilsen fågel sitt bo. På tredje dagen skall själen falla ner inför Frälsaren.
Den nionde dagen skall
själen åter falla ner för sin Domare. Mellandagarna har själen fått
se de heligas boningar och Paradisets skönhet. Sorgen griper själen då
hon ser vad hon kanske går miste om därför att hon inte levt sitt liv i
tro.
Den fyrtionde dagen får
själen se lidandets platser och hon skall för sista gången föras inför
Gud och falla ner inför Honom. Nu får hon också veta var hon skall vänta
på den Yttersta dagen.
Halv- och helårsminnen
är uttryck för vår kärlek till våra döda. Vi börjar nämligen glömma
bort dem. Dessa dagar påminner oss om att kroppen visserligen förmultnar,
men själen lever.
Allmänna minnesdagar
är följande:
Två lördagar före Stora fastan: vi minns alla från Adam till våra
dagar.
Dagen för pingstdagen är den andra.
Lördagarna i andra, tredje och fjärde veckan i Stora fastan.
Tisdagen i Tomasveckan: radonitsan.
11 september: soldater och alla som dött för tron och fosterlandet
Demetrioslördagen, första lördagen i november. Släkt och vänner också.
I Liturgin läser vi:
Med kroppen var du i graven, med anden i dödsriket såsom Gud, tillika
var du i himmelen med rövaren och på tronen med Fadern och Anden, o
Kristus, du som uppfyller allt.
Såsom livgivare, såsom skönare än paradiset och mer strålande än något
konungapalats har, o Kristus, din grav vår uppståndelses källa, visat
sig vara.
F. Benedikt
|