|
10”Två
män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre
tullindrivare. 11Farisén
ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte
är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som
tullindrivaren där. 12Jag
fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’
13Men
tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen
utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig
syndare.’ 14Jag
säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty
den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall
bli upphöjd.” Luk 18:10-14
Ödmjukhet
Söndagarna i förfastan har alla botens olika aspekter som tema. Innan vi i
går in i den stora fastan behöver vi förstå den utifrån boten, som enligt
Hermas Herden är den stora förståelsen.
Den helige aposteln Paulus uppmanar de kristna i Kolossai att
kläda sig ”såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig
barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod” (Kol. 3:12).
Dagens tema är ödmjukhet. Vi möter två män: en farisé och en tullman.
Farisén bär på en hunger och tröst. Han är religiös och han vill mätta
sig med dygd och släcka sin andliga tröst med goda gärningar. Men han har
en fiende inom sig: egenrättfärdigheten som bedrar honom. Han tror att han
ber till Gud men han ber till sig själv, för sig själv: pros eavton
tauta. Han ger sken av att tacka Gud men egentligen tackar han sig
själv för att han inte är som tullmannen. Farisén är den självgoda
människans avbild och likhet.
Publikanen däremot är lik Gud. Han är ödmjuk. ”Ta på er mitt ok och lär
av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er
själ” (Matt 11:28).
Vila för själen. Bär med orden i förfastan. Vila för själen. Vet vi
längre vad det betyder. Vila för själen. Jesus säger att vi kan finna den
om vi tar på oss hans ok och lär av honom. Hans pedagogiska merit är ett
milt och ödmjukt hjärta. Han är vår förebild.
”Låt det sinnelag råda hos er som också
fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin
jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då
han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde
han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför
har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står
över alla andra namn” (Fil. 2:6-9).
Vår förebild är ingen teori, ingen idé, inte heller något program, vare
sig politiskt eller religiöst. Vår förebild är en person. Gud är person.
All godhet som är av Gud strävar efter att bli hypostaserad, bli
person. Kärleken, visheten, skönheten, rättfärdigheten, ja allt, har i
Kristus blivit person. Att efterlikna honom är att inbjuda Kristus att bo
i våra hjärtan. Även ödmjukheten har blivit en person, en hypostas i
Kristus. I berättelsen om de två männen i templet får vi en bild av hur
detta kan vara möjligt.
Två män står i templet och slår sig för bröstet: den ene i sin
förtvivlan, den andre i sin självgodhet.
Tullmannen står avsides och han vågar inte lyfta blicken. Han kan inte
möta himlens klara öga. Hans bön innehåller ett helt liv av bot och ånger:
Gud, var nådig mot mig syndare.
Han tilltalar Gud. Inte sig själv.
Farisén vill vara en förebild i dygd. Om inte självgodheten skulle
förgifta dygden kunde han faktiskt vara det.
Det är varken mina goda eller dåliga handlingar som för mig till Gud
och gör mig redo för rättfärdighet utan min attityd. Den som upphöjer sig
skall bli förringad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
Berättelsen om Sackaios förra söndagen ville väcka en längtan i oss, en
längtan att resa och lära känna vår Herre, Jesus Kristus.
Dagens evangelietext vill ge oss ödmjukheten som resgods: ”Låt oss
ödmjuka oss själva inför Gud såsom publikanen!/ Låt oss fasta och ropa:/
Gud, var oss nådig!” ropar jag till Dig som David: Förbarma Dig över mig,
o Gud, genom Din stora nåd.”
Ödmjukheten är grundtonen i dag.
Resan genom den stora och heliga fastan som en utdragen metanoia,
omvändelse, omvärdering och omprioritering. Samtidigt är den en vision av
andlig skönhet, av vårljus och väntan, spänning. Och vila för själen.
Liturgins tempus är presens. Liturgiskt är vi alltid en dag gamla. Min
andliga hälsa är alltid dagsfärsk. Att jag var andligt var frisk för tio
år sedan är ingen garanti för att jag är det i dag. Och den som för tio år
sedan var sjuk, kan i dag vara helt frisk. Och den som likt de stora
andliga kämparna känner sig själv vet att vi behöver ett långt liv för att
i bästa fall i slutet hinna börja tillfriskna noetiskt.
Hur många gånger har vi gjort den här långa resan?
Kronologiskt kanske tiotals gånger, men liturgiskt ingen gång, ty där
räknar vi inte i gånger utan i dag. Så länge det heter i dag.
Amen.
F. Benedikt |