|
Guds vänner!
Ängsliga hjärtans dag, skulle vi kunna kalla denna söndag, den 29 efter
pingst då frågan ”vad skall jag göra för att vinna evigt”, väcker
så mycken ängslan att till och med den annars så kavate Petrus blir
orolig och börjar räkna upp sina egna och de övriga lärjungarnas
meriter då han i slutet av kapitel 18, som texten är hämtad ur säger:
”Vi har ju lämnat allt vi ägde och följt dig.”
Vi som är här i dag
vill vinna det eviga livet. Även vi bär eller har burit på denna ängsliga
fråga samtidigt som vi uppfångat ett löfte: ”… och samma kungavärdighet
som min fader har tilldelat mig tilldelar jag er. Ni skall få äta och
dricka vid mitt bord i mitt rike.” Ängslan och längtan drar oss.
Fruktan och kärlek manar oss.
Vi har kommit rätt. Här är
platsen för ängslan och frågor. Här kan vi få dröja för att sedan gå
bort med frågorna obesvarade, eller besvarade. Varje möte leder oss en
aning hemåt, eller bort. Vi kan gå härifrån fyllda av lovsång för
att Herren helat oss. Vi kan gå sorgsna som den rike mannen med Jesu kärleksfulla
blick brinnande i ryggen.
Här kan vi vara envisa
med vår fråga och vår begäran som änkan inför domaren som varken
fruktade Gud eller människor, här kan vi ställa oss längst bak med
publikanen och slå oss för vårt bröst, här kan barnen bäras till
Jesus för att han skall röra vid dem och här kan vi ropa ut vår ängslan
som den blinde mannen utanför Jeriko, ja, hela detta kapitel ger oss rätt
att i ängslan ställa vår fråga och för att ta en annan av Jesu
bilder: växa som ogräs eller blomma som min barndoms enda vallmo som förirrat
sig på timotejåkern och slagit ut till allas häpnad. Vi bestämde oss för
att det var en vallmo. Den var ju så vacker och den borde inte ha funnits
där. Här är platsen för alla frågor, för all fattigdom och för all
synd, för alla tillkortakommanden, all annorlundhet och alla vedervärdigheter
som livet ger oss och som kan få oss att krokna. Här finns också ovännen,
han som sår ogräs medan åkermannen sover. Här dukas bordet mitt framför
ögonen på denne ovän. Här smörjes mitt huvud med olja och här flödar
min bägare över. Utan dessa möten, detta Guds folk: inga löften, ingen
ängslan, ingen resa till riket och ingen kungavärdighet.
Vi har kommit samman.
Vi ställer vår ängsliga fråga: ”Vad skall jag göra för att vinna
evigt liv?” Jesus ser att frågeställaren är redlig. Äkta timotej på
en hederlig vall. Du kan buden. Ja, det har gått hyfsat. Inga äktenskapsbrott,
inga mord, inga dråp, inga stölder, ingen kriminalitet och en god
relation till föräldrarna. Månntro om äktenskapsbryterskan från
Johannes 8 var där? Hur ängslig ska hon inte ha blivit? Tur att den
kriminelle från korset inte var på plats. Och Sackeus. Vad tänkte Levi
som knyckt tull? Vad tänkte Tomas som tvivlade? Vad tänkte Simon med
dolken i manteln? Ja, vad tänkte de? Deras ängslan växte. Då är det
ju kört. Herre, vem kan då bli frälst?
Lämna allt? De rika
kan inte komma in i riket överhuvudtaget? Och de som lämnat allt blir
också ängsliga. Petrus säger: ”Vi har ju lämnat allt vi ägde och följt
dig.” Underförstått: driver du med oss? Vi
måste ju bli räddade. Vår insats måste väl ändå räcka. Nej, den räcker
inte. Det är bara Guds insats som är nog. Den insatsen betalas i
Jerusalem, där allt fullbordas, där lösen för inträdet betalas. Den
har en gång för alla betalats av den fattigaste bland de fattiga, den
mest ängsliga bland de ängsliga, den djupast gråtande av alla sorgsna,
av Honom som äger Rikets fullhet och kosmos härlighet, men som blev
fattig för vår skull. Som utblottade sig för att vinna Riket åt oss.
Som blev fattig för att komma in i Riket. Som genom sin Ande har gjort
oss fattiga och delaktiga av Hans död och Hans uppståndelse.
Nu är vi här, vi ängsliga
som tilltalas som Guds utvalda, heliga och älskade. Ni som är underbart
klädda i fattigdomens dyrbara kläder: innerlig medkänsla, vänlighet,
ödmjukhet, mildhet och tålamod. Vem kan komma in i Riket? Jo, de ängsliga
för vilka lösen är betald. De fattiga i fattigdomens kläder.
Nu är Ni här, förutan
vilka Rikets måltid inte finns. Nu är Ni här. Förutan vilka resan inte
kan genomföras. Nu är ni här, förutom vilka Kristus inte vore här. Nu
är ni här, förutan vilka församlingen bara vore ännu en organisation
i världen.
Församlingen är
Kyrkan och Kristi Kropp. Att mötas här är själva början av det
evcharistiska firandet, av tacksägelsen. Utan att vi samlas, ingen måltid,
utan att vi går, ingen resa och utan att vi samlas: ingen kyrka. Men där
två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag, säger Herren.
I den stund vi träder
in och blir församling, tilldelas vi kungavärdigheten med löfte om att
få göra hela resan från begynnelsen till ätandet och drickandet.
Vi gör hela Kyrkans resa i en bild, som en ikon idag. Från början
till bordet. Till bröllopet då församlingen, Kristi brud rycks upp till
himmelen.
I biskopsliturgin blir
detta alldeles tydligt och klart. Församlingen är först, hon är förutsättningen
för Rikets måltid, sedan inträder biskopen och församlingen ikläder
honom rikets klädnad.
Så är det också i
varje liturgi. Innan jag går in för att ikläda mig Rikets glädje bugar
jag mot en tom kyrka, eftersom vi inte hunnit samlas. Jag bugar mig inte
inför Kristi kropp, som är församlingen utan mot ett vackert Herrens
Hus där änglar och de heliga följer oss från himlen. Inte förrän Ni
gett mig signalen börjar resan. Det är tid att tjäna Herren. Det är
tid att helga tiden. Det är tid att ikläda sig kungavärdigheten, det
konungsliga prästämbetet ”i en och samma kropp” som hl Paulus säger.
Den gudomliga liturgin
inleds som ett svar på Jesu proklamation: ”Tiden är inne, Guds rike är
nära!” Vi svarar som Guds folk i alla tider svarat: ”Välsignat vare
Faderns och Sonens och den helige Andens rike!” I våra hjärtan ropar
Anden: Tillkomme ditt rike! Maranatha! Kom, min Herre! Målet för resan,
innehållet i den kristna tron, det kristna livet. Guds rike är det eviga
livet. Och det var själva frågan i dag: Hur ska jag vinna det eviga
livet? ”Och detta är det eviga livet: att de känner dig… (Joh.
17:3).
Här är vi och här är
riket. Här lär vi känna Honom. Hur? Jo, svaret finns i denna enda och
enade kropp, fullhetens Kyrka.
Kristi ord bor rikligen
här. I hela sin fullhet, sin rikedom och sin sofia, sin vishet. Och
evcharisto! Alltså bryt brödet! Vägled varandra. Hur? Ska vi först ha
lite gudstjänst och sen kyrkkaffe och lite föredrag och lite sång och
psalm. Kanske nån kan säga nåt. Ja, det kan man väl göra. Men Paulus
menar att vi i hymner, psalmer och en inre ohörbar sång i våra hjärtan
skall lära, vägleda och lovsjunga Herren. Allt detta sker i varje gudstjänst
i Kyrkan som är ortodox, firar just en rätt gudstjänst.
F. Benedikt
|