.predikningar
 

27 söndagen efter pingst

Luk 13:10-17

¹⁰En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. ¹¹Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. ¹²När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, ¹³och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. ¹⁴Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” ¹⁵Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? ¹⁶Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?” ¹⁷Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde. Luk 13:10-17

”Jag är eländig, krokig och böjd, dagen lång går jag med ett sorgset ansikte” (Ps 38:7). Så klagar David i den trettioåttonde psalmen i Psaltaren.  Hans sorg och elände märks både på hans kroppsspråk och visar sig i hans allmänna hälsotillstånd. Det finns inte mycket som är helt på hans kropp, men allt har sin orsak i den sjuka själen. David har begått en serie svåra synder och därför är han eländig, krokig och böjd. Det är Herrens ande som slagit honom.  ”Se på vad Gud har gjort: vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt” (Pred 7:13). Om Herren inte hade sänt Natan till honom skulle han aldrig ha kunnat resa sig ur sin förtvivlan.
   I dag minns vi också Guds moders konception. Hennes föräldrar, Joakim och Anna, kunde också göra psalmistens ord till sina: jag är eländig, krokig och böjd, dagen lång går jag med ett sorgset ansikte. De hade kommit till en hög ålder och var som mänskonaturen själv: eländig, krokig och böjd, uttorkad och underställd döden. De visste att endast Gud kan upprätta dem och göra ett slut på sorgen. De fortsatte att bedja. När tiden var inne sände Gud sin ängel till Joakim, som ensam och sorgsen betänkte sitt öde. Anna var i sin trädgård, även hon betryckt och nerböjd av ålder och sorg. Hon fick också besök av en ängel och även hon fick veta att profetiorna nu skulle uppfyllas genom de två. De skulle få ett barn som skulle bli det nya förbundets ark, en gudomlig stege, en brinnande buske, klippan som Daniel såg, ett levande tempel som Gud Ordet skulle välja till sin boning. Denna dag, Guds moders konception, upprättas mänskonaturen, som döden skiljt från Gud och som blivit eländig, krokig och fått ett sorgset ansikte. Dess sorgetid är över. Mänskonaturen kan räta på sig. Budskapet till Joakim och Anna, de ofruktsamma, uppfyller profeten Jesajas ord: ”Jubla, du ofruktsamma, som aldrig har fått barn, brist ut i jubelrop, du som aldrig har fött” (Jes 54:1). Det förebådar också Kristi födelse av jungfrun. Även om konceptionen sker genom ett ingripande från Gud, måste den ändå ske i föreningen mellan Joakim och Anna. Maria är delaktig av mänskonaturen som i sin tur har del i Adams fall och därför dödlig. Men som Guds utvalda kärl och tempel är hon den allrarenaste av alla människor och därför kan hon företräda oss alla utan att ändå vara något annat till sin natur än Adams barn. Kristus är i inkarnationen fullt ut människa, utan synd, och därför föds han för att leva, men han dör en frivillig död för att göra oss som fötts dödliga odödliga, även Guds moder.
   Såsom Kristus var en frukt av Guds moders jungfrulighet, så var hon själv en frukt av Joakim och Annas renhet. Samma renhetens stig kan också vi vandra och få låta Kristus födas och växa i oss.
   De eländiga, krökta, krokiga och sorgsna vågar inte tränga sig på. David klagade. Joakim och Anna bad var för sig, Joakim på en kulle och Anna i sin trädgård.
   Kvinnan i dagens evangelietext tränger sig inte på, ingen hissar ner henne genom taket, hon ropar inte: Davids son, förbarma dig över mig! Hon lyssnar. Undervisar Jesus över texten ur Psaltaren? Är det därför han kallar henne till sig? Så kanske kvinnan tänker. Här får ni ett exempel på en som Herren gjort krokig! Det står ju att han undervisade i synagogan.  Hon har många gånger läst texten om de krokiga och böjda. Har Herren gjort henne så? Vad ont har hon gjort? Kanske får hon svar på det nu!
     Kanske undervisade han henne också. Kanske påminde han henne om den botade psalmistens ord: ”Herren rätar krökta ryggar”, säger psalmisten (146:8b).
   Men Herren är densamme när Han undervisar och när Han botar. Ord och handling är för Honom ett och detsamma. Själ och kropp likaså. Förlåtelsens ord och helandets kraft tycks vara samma sak. Kvinnan blir botad och då blir synagogföreståndaren förargad. Man får inte bota sjuka på sabbaten.
   Jesus kallar honom hycklare: alla ni som är här ger väl djuren vatten och mat, även fastän det är sabbat. Men ni förargas över att en själ blir upprättad och en kropp frisk. Ni säger: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.”  Vilken okunnighet! Det står inte i lagen att det finns sex dagar då man skall bota de sjuka. Det står att det finns sex dagar för de friska att arbeta på. Lagen förbjuder inte alls botande av sjuka på sabbaten, utan arbete för de friska. 
   "Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?” Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde." (vers 16-17).
   I den grekiska grundtexten läser vi: in édisen ho Satanás idoú déka ke októ éti, i tio och åtta år. Den helige Ambrosios av Milano säger att talen representerar lagen och nåden. Lagens tal är tio och nådens åtta, den åttonde dagen är uppståndelsens dag, den dag som inte har någon afton. ”Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus” (Joh 1:17). Han var full av nåd och sanning.
   Nådens ögon är alltid empatiska. Jesus ser henne. Han är ju de sjukas läkare och syndares vän. Han kallar på henne och tilltalar henne. Här har vi flera steg mot hälsa: ser, inbjuder, talar läkande ord, lägger händerna på henne. Hon blir både frisk och befriad. Hon rätar på sig.
   Här verkar den treenige Gud. Faderns kärleksfulla ögon, Sonen, det läkande Ordet och Andens helande kraft genom händers påläggning.
Fadern ser och Han sänder Sonen att göra de gärningar Han i sin kärlek till mänskligheten vill ha utförda på jorden, vilket Han också proklamerar i Nasarets synagoga när Han läser ur Jesajas bok: "Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren." (Luk 4: 18-19).  
Sonen och Anden är Faderns händer, säger vår helige fader Irenaeus av Lyon. Jesus upprättar och botar genom händers påläggning.
   Som kyrka, församling och kristna inbjuds vi till samma handlingar. Ni ska göra samma gärningar som jag, fast större, säger Jesus till sina lärjungar. De gärningarna skall också ske genom händers påläggning i den helige Ande som är utgjuten över oss och ingjuten i våra hjärtan så att vi bär Andens frukter i möten med våra medmänniskor och dessa Andes frukter är helande krafter och energier. Dessutom har församlingen fått Andens nådegåvor till vilka botandet av sjuka hör.
   Dagens text är ett härligt evangelium till alla krökta och av sorg nerböjda. Herren rätar på krökta ryggar. Men dagens text är också en utmaning till församlingen, en utmaning till att våga be om de Andens gåvor som är till uppbyggelse och till hälsa.
  
f. Benedikt