10En gång
undervisade han i en synagoga på sabbaten.
11Där fanns en
kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig
och kunde inte räta på sig.
12När Jesus
fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din
sjukdom”, 13och
så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon
prisade Gud. 14Men
synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten,
sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni
komma och bli botade, men inte under sabbaten.”
15Herren
svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe
eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den?
16Men här
är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon
inte få lösas från sin boja på sabbaten?”
17Dessa ord kom
alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det
underbara som han gjorde.
Luk 13:10-17
”Jag
är eländig, krokig och böjd, dagen lång går jag med ett sorgset ansikte”
(Ps 38:7). Så klagar David i den trettioåttonde psalmen i Psaltaren. Hans
sorg och elände märks både på hans kroppsspråk och visar sig i hans
allmänna hälsotillstånd. Det finns inte mycket som är helt på hans kropp,
men allt har sin orsak i den sjuka själen. David har begått en serie svåra
synder och därför är han eländig, krokig och böjd. Det är Herrens ande som
slagit honom. ”Se på vad Gud har gjort: vem kan göra rakt vad han har
gjort krokigt” (Pred 7:13). Om Herren inte hade sänt Natan till honom
skulle han aldrig ha kunnat resa sig ur sin förtvivlan.
I dag minns vi också Guds moders konception. Hennes föräldrar, Joakim
och Anna, kunde också göra psalmistens ord till sina: jag är eländig,
krokig och böjd, dagen lång går jag med ett sorgset ansikte. De hade
kommit till en hög ålder och var som mänskonaturen själv: eländig, krokig
och böjd, uttorkad och underställd döden. De visste att endast Gud kan
upprätta dem och göra ett slut på sorgen. De fortsatte att bedja. När
tiden var inne sände Gud sin ängel till Joakim, som ensam och sorgsen
betänkte sitt öde. Anna var i sin trädgård, även hon betryckt och nerböjd
av ålder och sorg. Hon fick också besök av en ängel och även hon fick veta
att profetiorna nu skulle uppfyllas genom de två. De skulle få ett barn
som skulle bli det nya förbundets ark, en gudomlig stege, en brinnande
buske, klippan som Daniel såg, ett levande tempel som Gud Ordet skulle
välja till sin boning. Denna dag, Guds moders konception, upprättas
mänskonaturen, som döden skiljt från Gud och som blivit eländig, krokig
och fått ett sorgset ansikte. Dess sorgetid är över. Mänskonaturen kan
räta på sig. Budskapet till Joakim och Anna, de ofruktsamma, uppfyller
profeten Jesajas ord: ”Jubla, du ofruktsamma, som aldrig har fått barn,
brist ut i jubelrop, du som aldrig har fött” (Jes 54:1). Det förebådar
också Kristi födelse av jungfrun. Även om konceptionen sker genom ett
ingripande från Gud, måste den ändå ske i föreningen mellan Joakim och
Anna. Maria är delaktig av mänskonaturen som i sin tur har del i Adams
fall och därför dödlig. Men som Guds utvalda kärl och tempel är hon den
allrarenaste av alla människor och därför kan hon företräda oss alla utan
att ändå vara något annat till sin natur än Adams barn. Kristus är i
inkarnationen fullt ut människa, utan synd, och därför föds han för att
leva, men han dör en frivillig död för att göra oss som fötts dödliga
odödliga, även Guds moder.
Såsom Kristus var en frukt av Guds moders jungfrulighet, så var hon
själv en frukt av Joakim och Annas renhet. Samma renhetens stig kan också
vi vandra och få låta Kristus födas och växa i oss.
De eländiga, krökta, krokiga och sorgsna vågar inte tränga sig på.
David klagade. Joakim och Anna bad var för sig, Joakim på en kulle och
Anna i sin trädgård.
Kvinnan i dagens evangelietext tränger sig inte på, ingen hissar ner
henne genom taket, hon ropar inte: Davids son, förbarma dig över mig! Hon
lyssnar. Undervisar Jesus över texten ur Psaltaren? Är det därför han
kallar henne till sig? Så kanske kvinnan tänker. Här får ni ett exempel på
en som Herren gjort krokig! Det står ju att han undervisade i synagogan.
Hon har många gånger läst texten om de krokiga och böjda. Har Herren gjort
henne så? Vad ont har hon gjort? Kanske får hon svar på det nu!
Kanske undervisade han henne också. Kanske påminde han henne om den
botade psalmistens ord: ”Herren rätar krökta ryggar”, säger psalmisten
(146:8b).
Men Herren är densamme när Han undervisar och när Han botar. Ord och
handling är för Honom ett och detsamma. Själ och kropp likaså.
Förlåtelsens ord och helandets kraft tycks vara samma sak. Kvinnan blir
botad och då blir synagogföreståndaren förargad. Man får inte bota sjuka
på sabbaten.
Jesus kallar honom hycklare: alla ni som är här ger väl djuren vatten
och mat, även fastän det är sabbat. Men ni förargas över att en själ blir
upprättad och en kropp frisk. Ni säger: ”Det finns sex dagar då man skall
arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.”
Vilken okunnighet! Det står inte i lagen att det finns sex dagar då man
skall bota de sjuka. Det står att det finns sex dagar för de friska att
arbeta på. Lagen förbjuder inte alls botande av sjuka på sabbaten, utan
arbete för de friska.
"Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton
år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?” Dessa ord kom
alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det
underbara som han gjorde." (vers 16-17).
I den grekiska grundtexten läser vi: in édisen ho Satanás idoú déka
ke októ éti, i tio och åtta år. Den helige Ambrosios av Milano säger
att talen representerar lagen och nåden. Lagens tal är tio och nådens
åtta, den åttonde dagen är uppståndelsens dag, den dag som inte har någon
afton. ”Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit
genom Jesus Kristus” (Joh 1:17). Han var full av nåd och sanning.
Nådens ögon är alltid empatiska. Jesus ser henne. Han är ju de sjukas
läkare och syndares vän. Han kallar på henne och tilltalar henne. Här har
vi flera steg mot hälsa: ser, inbjuder, talar läkande ord, lägger händerna
på henne. Hon blir både frisk och befriad. Hon rätar på sig.
Här verkar den treenige Gud. Faderns kärleksfulla ögon, Sonen, det
läkande Ordet och Andens helande kraft genom händers påläggning.
Fadern ser och Han sänder Sonen att göra de gärningar Han i sin kärlek
till mänskligheten vill ha utförda på jorden, vilket Han också proklamerar
i Nasarets synagoga när Han läser ur Jesajas bok: "Herrens ande är över
mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga.
Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de
blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från
Herren." (Luk 4: 18-19).
Sonen och Anden är Faderns händer, säger vår helige fader Irenaeus av
Lyon. Jesus upprättar och botar genom händers påläggning.
Som kyrka, församling och kristna inbjuds vi till samma handlingar. Ni
ska göra samma gärningar som jag, fast större, säger Jesus till sina
lärjungar. De gärningarna skall också ske genom händers påläggning i den
helige Ande som är utgjuten över oss och ingjuten i våra hjärtan så att vi
bär Andens frukter i möten med våra medmänniskor och dessa Andes frukter
är helande krafter och energier. Dessutom har församlingen fått Andens
nådegåvor till vilka botandet av sjuka hör.
Dagens text är ett härligt evangelium till alla krökta och av sorg
nerböjda. Herren rätar på krökta ryggar. Men dagens text är också en
utmaning till församlingen, en utmaning till att våga be om de Andens
gåvor som är till uppbyggelse och till hälsa.
f. Benedikt
|