|
18En
uppsatt person frågade honom: ”Gode mästare, vad skall jag göra för
att vinna evigt liv?” 19Jesus
svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. 20Du
kan budorden: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall
inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna
falskt, Visa aktning för din far och din mor.” 21Mannen
sade: ”Allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” 22Då
sade Jesus: ”Ett återstår för dig: sälj allt du äger och dela ut åt
de fattiga, så får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” 23När
han hörde detta blev han bedrövad, för han var mycket rik. 24Jesus
såg att han var bedrövad och sade: ”Hur svårt är det inte för dem
som har pengar att komma in i Guds rike! 25Det
är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik
att komma in i Guds rike.” 26De
som hörde detta frågade: ”Vem kan då bli räddad?” 27Han
svarade: ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för
Gud.”
Mannen i dagens text är inte bara uppsatt och rik. Han är också vis.
Han vet att han är dödlig, att han är formad av en handfull jord och
att han skall bli en näve mull. Han vet att kroppen återvänder till
jorden, varur den är tagen, men han vet också att anden återvänder
till Gud, varifrån den kommer. Han är visare än kejsaren av Rom som måste
bära en påse jord i fickan och ha en slav som viskade i örat på honom:
Momento te mortalem esse, kom ihåg att du är dödlig. Insikten om dödligheten
är så ovanlig att inte ens läkarna någonsin lär skriva ”död av dödlighet”
i dödsattester. Jag kan inte minnas att jag under mina dryga fyrtio år i
det andliga arbetet en enda gång fått frågan så rakt på sak som i vår
text.
När filosofen Eubolios
av Alexandria fråga Hl Basileios den Store vilken visdom som var den högsta
i den kristna tron, svarade denne: ”Att vi alltid ser döden framför
oss!” Vår gudomlige fader Johannes Chrysostomos säger: ”Människa, gå
till en grav, stå där och begrunda att där ligger en människa så att
du skulle vinna insikten om att det som hänt denna döda skall drabba dig
i morgon.” Hl Ephraim av Syrien säger: ”Varför slutar vi att tänka
på Gud, varför slutar vi läsa de heliga skrifterna, varför slutar vi
att gå i kyrkan, tänka på dödsriket och döden som oväntad kommer? Jo
därför att vi kastat oss i tidens brusande och öppna hav för att ärva
evigheten. Men när döden kommer är vi inte redo.” Den uppsatte mannen
var vis, men han var också rik och rikedomen bedövar visheten, eftersom
den enligt Ephraim av Syrien ofta är människans svar på frågan om hur
hon skall vinna det eviga livet, nämligen i världens brusande hav av
framgång och rikedom, dessa bedrägliga tvillingar som viskar i människans
öra: Memento te inmortalem esse! Kom ihåg att du är odödlig. Det är
svårt att inse sin dödlighet på rikedomens vågtopp och framgångens öppna
hav.
Mannen i vår text är
uppsatt, rik och vis, en ovanlig kombination. Kanske har han som så många
andra undrat: ”Var skall jag finna en lärare, en andlig vägledare?”
De andliga vägledarna och lärarna behöver du inte söka. De kommer till
dig och du stöter på dem. De är dig närmare än du anar. Ställ då frågan:
”Mästare, vad skall jag göra för att vinna det eviga livet?” Mannen
har hittat en kompetent lärare, vår Herre och Frälsare Jesus Kristus.
Han får också ett svar i form av en uppmaning: ”Sälj allt du äger
och dela ut åt de fattiga, så får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ
mig.” Byt ut din skatt som du trott ger dig evigheten, men den är förgänglig.
Tjuvar kan ta din skatt, mal kan äta upp den och rosten kan förtära
den. Rikedom och framgång på havets vågtoppar och öppna vatten ger dig
inte evigheten. Där din skatt är, där är ditt hjärta. Det eviga livet
finns där den eviga skatten är: i himlen.
Hur skall vi då lära
denna läxa? Var är våra lärare?
Människans äldsta lärare
och läxa är fastan, som Herren Gud gav våra första föräldrar. Gud
gav oss en fri vilja: att lära oss läxan, lyssna på läraren och i
frihet lyda. Tyvärr var våra första föräldrar ouppmärksamma och lät
Guds fiende störa den äldsta lärarens undervisning. Det ledde till en
katastrof.
Men läraren är kvar.
Hl Basileios den Store säger: ”Människa, ödmjuka dig under fastan, ödmjuka
dig för dess gråa hår skull, ty den är lika gammal som världen. Den
rike mannen hade fastat och följt buden. Därav hans vishet, ty hl
Isidoros av Pelusion säger: ”Den som förenar andlig fast med kroppslig
sådan, den blir en ikon för all filosofi.” Hl Ephraim av Syrien svarar
på mannens fråga om hur man skall vinna det eviga livet. Han säger:
”Människa, tillverka två vagnar åt dig. Spänn för den ena vagnen rättfärdighet
och högmod, ödmjukhet och synd för den andra. Då ser du att man lättare
åker till himlen i vagnen som dras av ödmjukhet med synd i lasten än
ett lass goda gärningar, utförda i högmod.”
För ett grått huvud
skall du stå upp och den gamle skall du ära.
Om fastan är det grå
huvudet, den äldste läraren, är döden vår högskola och den Gamle som
vi skall ära. En av våra andliga fäder säger: ”Om du vill ha en god
lärare, som med all säkerhet leder in dig på frälsningens väg, välj
ingen annan än döden, ty den är den bästa guiden in i himmelriket. Hl
Johannes av Damaskos säger: ”Död, vi borde hellre kalla dig liv, ty
den som ständigt begrundar, skall leva för evigt.”
Den gudomlige Johannes
Chrysostomos säger: ”Gå till begravningsplatsen, broder, ty där finns
den allra högsta skolan för själen och den talar om Gud.”
Hl Johannes av Damaskos
sjunger:
Allt är tunnare än skuggan,
Allt är mer bedrägligt än en dröm,
En stund och döden ta allt i sitt våld.
Inte ens genom fastan och genom att begrunda döden kan vi vinna det eviga
livet. Ty i bägge vagnarna är ofullkomligheten, synden i den ena och högmodet
i den andra. Alltid kommer ordet att döma oss: Ett fattas dig…
Men fastan och tanken på döden ger oss i alla fall visheten att inse vår
dödlighet och att allt det vi skaffat oss skall bli kvar på jorden.
För oss är det omöjligt
men för Gud är allt möjligt. Bara vi inte drar oss undan i sorg och
hopplöshet utan blir vandrande kyrkor som Ephraim av Syrien säger: ”De
bär kyrkan på sin tunga och altaret i sitt hjärta.”
Den som med sin mun bekänner och i sitt hjärta tror. Det är Guds
möjlighet.
f. Benedikt
|