|
Sedan gav han dem en liknelse: ”En rik man hade fått god skörd på
sina jordar. Han tänkte för sig själv: ’Vad skall jag göra? Jag har
inte plats för hela skörden.’ Han sade: ’Så här skall jag göra.
Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden
och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän
är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick
och roa dig.’ Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt
liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’ Så
går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför
Gud.” Luk 12:16-21
Liknelsen om den rike mannen som fick en bra skörd berättar Jesus som en
varning för habegär och som en kommentar till en begäran om hjälp att
rättvist skifta ett arv. Någon i folkhopen har en bror som tydligen vägrat
dela arvet med denne. Mannens krav verkar ju rimligt, rätt och lagenligt.
Ändå avvisar Jesus bestämt rollen som social fördelningsansvarig. Han
gör det med den retoriska frågan: ”Vem har satt mig till att döma
eller skifta arv mellan er?”
Jag vem har gjort det?
Vem gör det? Inte är det Fadern, det vet vi alldeles bestämt, eftersom
Jesus alltid gör vad Fadern vill att han skall göra.
Vem är det då som
rent av erbjuder honom makten att fördela förvandlade stenar till bröd?
Vem erbjuder honom politisk makt över folken? Och all detta utan att han
skall skada sin fot. Ja, det är jordanden som står i förbund med den
vars namn vi inte gärna nämner. Det är han som genom jordanden,
parasiten i den mänskliga naturen skapar det omåttliga habegäret
som håller på att äta upp jordens alla resurser och lämna skalet kvar
som föda åt Adams förlorade söner i kommande generationer. Det är han
som inbillar jordanden att den genom politisk makt och tekniska
innovationer kommer att fördela allt rättvist i en ständigt ökande
tillväxt. Jesus säger: Akta er för allt habegär! Allt! Jordanden vill
ha makt i överflöd, pengar i överflöd. Det måste flöda över av ära,
självförverkligande och materiellt överflöd.
Vi i väst är mannen
som har fått en god skörd. Och inte att undra på som vi har slitit, trälat,
byggt och arbetat. Vi har blivit välsignade enligt Herrens ord: Om icke
Herren byggt huset arbetar man förgäves. Utan den kristna tron är inte
den västliga världen möjlig. Aldrig har mänskligheten haft det så bra
som vi har det i den kristna världen.
Vi som samlas i den här
kyrkan hör till de framgångsrika. Vi är välutbildade, vi tjänar bra
och vi har tillgångar. Jag vågar påstå: i överflöd. Vårt problem är
att vi inte rymmer allt. Bokhyllorna är fulla. Mat kastar vi i massor.
Det ryms inte mer i frysen. Kylskåpen fyller vi när som helst. Vi har
inte plats med allt det vi har och framför allt inte med vad vi skulle köpa
om vi hade plats.
Vad skall vi göra? Förutom
att göra om oss själva, gärna inför en miljon TV-tittare. Förutom att
unna oss nytt kök genom att riva ut det gamla, göra om huset som någon
från TV först river medan vi är borta.
Så här ska jag göra!
ropar mannen i evangeliet. Lysande! Jag skall riva allt och bygga nytt.
Jag ska vänta lite med det jag innerst inne vill: vilan, stillheten och bönen.
Jag skall, är lösningen och lösenordet. Det är den förrädiska
drömmen om ett annat liv än att vara träl under jordanden och det habegär
han väcker och håller vid liv. Jag
skall, är den förrädiska drömmen som jordanden ständigt erbjuder
den som ännu drömmer om en rättvis fördelning av allt som livet ger. Jag skall, är människans stora självbedrägeri.
Det finns bara ett som
är ett ännu större bedrägeri än detta eviga jag
skall och det är sedan.
Sedan. Och drömmen om ett äntligen. Äntligen kan jag vara nöjd och säga:
nu min vän! Drömmen om ett nu som aldrig tycks komma. Nu är jag vän
med mig själv och mitt liv. Nu är jag nöjd.
I den drömda vänskapen
med mig själv, det vill säga i tillfredsställelsen av habegäret finns
det som jag hela livet har drömt om: vilan. Att få vila ut. Att inte längre
behöva söka orsaken till min trötthet i det förgångna. Att jag kan äta
gott utan stress och tanke på allt jag måste göra. Bara äta. Ta ett
glas vin, roa mig en smula, allt det där som aldrig blev av, eftersom
tiden gick till att mata habegäret.
Men det finns inget
utrymme för detta jag skall och
sedan. Där borta väntar sanningen på den människa som jordanden
bundit till denna världens furste: Du dåre!
Ditt liv ska tas ifrån
dig. Det enda du hade. Din absolut största tillgång, det som är förmer
än mat och kläder och jobb, ära och framgång, rikedomar och tillgångar.
Ditt liv är din gåva från Gud. Något annat har du inte. Det ska nu tas
ifrån dig och vad har du då kvar? Ingenting! Högen, som jordanden
bittert bevakar så att den skall delas rättvist mellan andra dårar. Vem
skall få den? Inte du! Du är ju inte kvar. Du är ditt liv och det är
taget ifrån dig.
Låt oss i dag ta detta
på fullaste allvar! Låt oss inte bli bedragna med att vi kan vänta med
högen i himmelen. Jag skall börja
vara aktiv och jag skall börja
fasta. Jag skall börja bedja
och jag skall börja ett annat
liv. Sedan kan jag. Nej, det
finns inget sedan. Låt oss nu börja helga vår tid och vårt liv åt
Gud. På det sättet växer en hög av rikedomar i himmelen hos Gud. Den
blir inte kvar här så att arvingarna kan tvista om den och dessutom
blanda in Gud i arvstvisten.
Låt oss i dag helga
tiden, ty den helgade tiden skapar rikedomar hos Gud. Den vanhelgade tiden
i habegärets tjänst samlar högar som ställer till problem för den som
äger den och för dem som skall ärva den.
F. Benedikt
|