.predikningar
 

23 söndagen efter pingst

Luk 8:41-56

⁴¹Då kom det fram en man som hette Jairos och som var föreståndare för synagogan. Han kastade sig för Jesu fötter och bad honom komma med hem, ⁴²för han hade en dotter på tolv år, hans enda barn, och hon låg för döden. När Jesus var på väg dit pressade sig hela mängden på honom. ⁴³Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade gjort av med allt hon ägde på läkare men inte lyckats bli botad av någon. ⁴⁴Nu kom hon bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel, och genast upphörde blödningen. ⁴⁵Då sade Jesus: ”Vem var det som rörde vid mig?” När ingen ville svara sade Petrus: ”Mästare, alla knuffas ju och tränger sig på dig.” ⁴⁶Men Jesus sade: ”Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.” ⁴⁷När kvinnan förstod att hon var upptäckt kom hon darrande fram och föll ner för honom och berättade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och att hon genast hade blivit botad. ⁴⁸Då sade han till henne: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”⁴⁹Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ”Din dotter är död. Besvära inte Mästaren längre.” ⁵⁰Jesus hörde det och sade till honom: ”Var inte rädd, tro bara, så skall hon bli hjälpt.” ⁵¹När han kom fram till huset lät han ingen följa med in utom Petrus och Johannes och Jakob och flickans far och mor. ⁵²Alla grät och höll dödsklagan över henne. Men Jesus sade: ”Gråt inte! Hon är inte död, hon sover.” ⁵³Då skrattade de åt honom, de visste ju att hon hade dött. ⁵⁴Men han tog hennes hand och sade högt: ”Flicka, stig upp!” ⁵⁵Då återvände hennes ande, och hon reste sig genast upp, och han sade till dem att ge henne något att äta. ⁵⁶Hennes föräldrar häpnade, men han förbjöd dem att tala om för någon vad som hade hänt. Luk 8:41-56

I första Krönikebokens fjärde kapitel verserna 9 och 10 möter vi en mycket märklig man som heter Igabís (LXX), Jabes i Bibel 2000. Han nämns i ett släktregister som omfattar en hel massa kapitel. Namn efter namn, intetsägande och tröttande register! Plötsligt dyker denne Igabís upp och det sägs att han hade högre anseende än sina bröder, trots att han uppenbarligen var någon sorts förlossningsskada. Han mor gav honom namnet Igabís, ty hon hade fött honom Jabis, med smärta. Livet började illa för honom, men det står att ”Jabes åkallade Israels Gud: ”Välsigna mig och gör mitt område stort. Låt din hand stödja mig och befria mig från olycka och smärta.” Och Gud uppfyllde hans önskan.” Inget mer. Sedan fortsätter uppräkningen av Kalev som födde Shucha som födde Mechir och så vidare i all oändlighet.
   Det måste vara något speciellt med denne okände Jabis, eftersom krönikören stannar upp, nämner honom för att sedan gå vidare.
    Men av den korta texten kan vi utläsa en hel del om denne man. Han har en medfödd skada, han är trängd, eftersom han vill att Gud skall flytta hans gränser, eller vidga hans horisonter som det står i Septuaginta. Han behöver stöd och hjälp och han är hotad av någonting oerhört ont. Han vill att Gud skall sätta det onda på plats så att det inte skall kunna skada honom. Hans bön är ivrig och brinnande. Han säger till Gud: evlogón evlogísis, välsigna mig välsignande. Och Gud gav honom allt det han önskade, alltså: dubbel välsignelse, vidgade horisonter, avlägsnade begränsningar, hotet försvann, han fick stöd och det onda hölls på plats.
   Tankarna går förstås till hl aposteln Paulus, som också hade högre anseende än bröderna, vilket enligt honom själv berodde på att han var minst och sämst, han var inte ens värd att kallas apostel så illa som han burit sig åt. Och hans enda beröm var svagheten och han bekände den törntagg han bar i sitt kött.
   Han var betryckt och i stor nöd, men Herren hörde honom alltid och hans lovsång i fångenskapen nedkallade änglar som öppnade celldörren för honom.
   Jabes och Paulus vet vad de talar om och de kan därför uppmana till oavlåtlig bön. Och Herren gav dem allt vad de behövde.
   Även Jairos och kvinnan med blödningar är i samma situation som Jabes och Paulus: i yttersta nöd och betryck, och de vänder sig till Herren med samma iver, samma fysiska närhet och samma tillit.
   Dagens evangelietext andas också brinnande tro i situationer, där allt hopp är ute. Jairos dotter är döende, hon är död. Kvinnans alla utvägar är stängda. Bland alla dess människor som tränger på och samlas kring Jesus är det en handfull som har namn eller ansikte. Annars flimrar alla förbi. De är som släkttavlan i 1 Krönikeboken, kapitel efter kapitel flimrar förbi av människor och namn. Och plötsligt en Jairos, en kvinna med blödningar.
   Dagens evangelium, glädjebudskap, är frimodigheten att bli ett namn, ett ansikte, bli en som vågar vidröra, vågar be och vågar tro till häpnad, även om man är en Jabis, en förlossningsskada, en Paulus, som vågar likna sig själv vid ett ofullgånget foster, ett missfall (1 Kor 15:8). Och som därför Han åkallar Herren. Som Jairos, som kvinnan med blodgång. Åkallar med en bön full av tro och hopp.
Välsigna mig välsignande.
Flytta mina gränser!
Låt din hand vara med mig!
Sätt det onda på plats så att det inte skadar mig.
Välsigna mig på riktigt. Rör vid manteltofsen. Jag släpper dig inte, du måste bota mig. Du måste välsigna mig.
Kvinnan är begränsad av sin sjukdom och flickan är döende.
Jesus är Guds ena hand, säger Irenaeus. Anden den andra handen. Gud välsignar välsignande med händerna korslagda som hl patriarken Jakob. De korslagda händerna är i sig en bild för den dubbla välsignelsen i Kristus, ty Han dog på korset, steg ner i dödsriket, tömde det på dess skatter och återvände, flyttade mänsklighetens gräns, som är döden, och Han satte det onda, döden på plats till evig tid.
   Det är ett fysiskt evangelium vi fått lyssna till. Och en fysisk tro. Jairos faller ned för Jesu fötter. Folket tränger hårt på honom. Där är en kvinna som lidit av blodgång i tolv år och ingen hade kunnat bota henne. Hon närmar sig bakifrån och rör vid hörntofsen på Jesu mantel. Fysisk kraft utgår ur Jesus, vilket han också påpekar och Petrus undrar hur Jesus kan veta det i sådan trängsel. ”Jag kände kraft utgår ifrån mig.” Denna replik leder till nästa fysiska händelse: kvinnan faller ned för Jesu fötter hon också. ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid!”
   Vandringen fortsätter till Jairos hus, där dottern sägs vara död. Jesus tar med sig föräldrarna och de tre apostlarna som också är med honom på Tabor och i Getsemane: Petrus, som älskar Jesus mer än andra, Johannes, som Jesus älskar och Jakob, som bevisade sin kärlek till Herren genom att som den förste lida martyrdöden i Jerusalem. Föräldrarnas kärlek till dottern är starkare än döden. Där är kvinnans tro, där är både mänsklig och gudomlig kärlek närvarande. Liksom hoppet. Människorna gråter och jämrar sig. Jesus predikar hopp. Han är ju Kristus, vår Gud, vårt hopp, som vi ofta säger i den ortodoxa gudstjänsten.
   Även undret är fysiskt. Jesus tar flickan i handen och säger med hög röst: Flicka, stå upp! Hon stiger upp och Jesus tillsäger att man ska ge henne något att äta. Hon har blivit hungrig medan hon sovit. Jesus uppväcker döda i evangelierna av kärlek och barmhärtighet men också som ett messianskt tecken på Guds rikes närvaro. Såsom Jesus tar flickan i handen och reser upp henne, så griper han Adam och Eva i handen (på ikonen) och lyfter upp. Så skall han också uppväcka oss ifrån de döda. Även vi kommer att få äta det första vi gör. Jag skall inte smaka av vinträdet förrän i min faders rike och det skall han göra med sina frälsta.
   Vår ortodoxa tro är fysisk, därför att den är biblisk och apostolisk. Genom apostlarnas händer skedde många under. Folk bar ut sjuka för att Petri skugga skulle bota dem. Det finns heliga platser som är hälsosamma, det finns människor, levande och döda som sprider helande kraft, till ande, själ och kropp. Det finns reliker och ikoner som är undergörande. Vi tror att välsignat vatten är hälsobringande, vi tror att även vi kan falla ned för Jesu fötter när vi vidrör kyrkgolvet med vår panna. Vi tror att de heligas förböner är oss till gagn. Vi tror att våra läppars vidrörande av ikoner och varandras kinder genom helig kyss är oss till andlig nytta. Vi tror att Jesu manteltofs finns kvar på jorden och att Petri skugga är kvar. Vår tro är konkret.
   Vill du bli Guds Jabes, är evangeliets fråga till oss i dag? En som vågar se sin medfödda skada, sitt betryck, sitt misslyckande, sin litenhet, sin oförmåga, sin snäva horisont och hotet om en evig död. Vill du bli Guds Jabes som frimodigt går in i Jabes bön: 
Välsigna mig välsignande.
Flytta mina gränser!
Låt din hand vara med mig!
Sätt det onda på plats så att det inte skadar mig.
Bed så skall du få!

f. Benedikt