.predikningar

23:e söndagen efter Pingst 

27 november 2005

Luk. 10:25-37

 


Vi möter i dagens text en jurist som ställer en viktig fråga: Hur ska jag leva detta livet för att nå det eviga? Han ställde frågan inte för att den angick honom, utan för att snärja Jesus. Ungefär som man kan gå till kyrkan för att ”höra vad prästen kan ha att säga.” Därmed förlorar en god fråga också sin positiva mening. Just så diskuteras andliga och religiösa frågor i dag. Man behöver inte ta dem på allvar. De är intressanta i debattprogram, men enbart som diskussionsämnen. Det är att missbruka Guds namn. Juristen som var säker på att han följde lagen, bröt den innan han citera den.
   Ska vi alls delta i sådana debatter? I princip nej. Ibland kan man dock göra som Jesus i dagens text: bortse från illviljan hos den som frågar och se till själva frågans angelägenhetsgrad. Jesus ställer ett par motfrågor som har med både innehållet och intention att göra: Hur står det skrivet i lagen? Hur läser du?
   Juristen kom för att fråga ut Jesus, kanske för att lära känna honom och hans undervisning genom att lite vårdslöst ta ett juridiskt snack med honom. Men det hela vänds till att Jesus frågar ut juristen och får denne att lära känna sig själv. Jesus antar att mannen som frågar är en skicklig jurist som vet vad lagen säger. Men kan han läsa den?
   ”Ni rannsakar Skrifterna”, säger Jesus till fariséerna och juristerna, ”därför att ni menar er i dem ha evigt liv; och det är dessa som vittnar om mig. Men ni vill inte komma till mig för att få liv.” (Joh. 5:39-40).
   Vad händer om vi med all vår kunskap om vad vi bör göra, ändå inte gör det goda som vi vill, utan i stället det onda som inte vill? Jesus talade ofta om dem som visste Faderns vilja, men struntade i den.
   Paulus kände lagen och den drev honom till Kristus, det eviga livet. Om vi läser lagen på rätt sätt, kommer vi också till Kristus, eftersom och profeterna vittnar om honom.
   Juristen har förstått lagen. Han krånglar inte till den. Han hänvisar inte till tolkningar som fariséerna ofta gjorde och lade tunga bördor på människorna utan att själva lyfta ett finger för att bära dessa. Juristen har läst rätt: ”Du ska älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv.”
    Trots att juristen kommit för att snärja Jesus, har han kunskap om vägen till det eviga livet. Och Jesus säger: ”Rätt svarade du.” Här finns dock ett litet men. Det eviga livet får man inte som gåva för att man HAR rätt. Inte heller kommer man in i himmelriket genom att SÄGA Herre, Herre, utan genom att göra den himmelske Faderns vilja. (Matt. 7:21).
   Detta blir också tillägget till juristen: ”Gör det så får du leva.” I dessa ord ligger förstås ett påstående: Du kan lagen, men du fullföljer den inte, du vet vägen, men du går den inte. Du talar om Gud, men du missbrukar hans namn.
   I Matteusevangeliet berättas om en ung rik man. Han ställde samma fråga som juristen i vår text. Till den rike ynglingen preciserade Jesus det dubbla kärleksbudet genom att uppmana honom att hålla de tio buden.
   Juristen ville rättfärdiga sig. Det var därför han ställt frågan. Den rike ynglingen ville också rättfärdiga sig genom att påstå att han hållit alla buden. Jesus sade då: Då fattas bara en sak: gå och sälj allt vad du äger, dela ut det och kom sedan och följ mig. Det vill säga: du har inte uppfyllt ett enda bud så länge det finns en sjuk, en fattig, någon i fängelset och någon ensam. Ynglingen gick sorgsen bort.
   Juristen var inte rik på pengar, han var rik i anden. Han hade kunskap och han var kunnig i retorik och juridik. Med sin kunskap vill han rättfärdiga sig. Men han blir an aning oroad. Han vill inte längre prata om Gud. Han vill diskutera solidaritet. Han är säker på att få ett formulerat svar från Jesus, ett svar han kan ifrågasätta och diskutera för att slippa följa det eviga livets bud. Så gör människor ofta: ställer frågor för att slippa svar! Ställa frågor som de är bäst på, för att få rätt. ”Vem är då min nästa?” Säkert hade han själv ett svar på frågan.
   Jesus berättar liknelsen om den barmhärtige samariten som svar på frågan. En man for från Jerusalem till Jeriko. Han råkade ut för grymma rövare, riktiga barbarer: dem tog hans pengar och kläder och slog honom och lämnade honom halvdöd. Han var verkligen illa däran: han var sjuk, han var förlamad, hungrig, törstig, husvill ensam och slagen. Om juristen hade läst lagen rätt skulle han ha hamnat vid vägen mellan Jerusalem och Jeriko. Han skulle ha känt igen Messias, Kristus Gud i Hans förnedring, när han inte räknade jämlikheten med Gud som ett byte utan blottade sig och var lydig intill döden på korset. Då skulle han ha ropar med den blinde Bartimeos: Jesus, Davids son! Han skulle brustit ut i lovsång med den gamle Simeon och han skulle ha ropat med kvinnan i folkhopen: salig är den kvinna som har fött dig. Då skulle Jesus en dag ha kunnat säga till juristen: ”Jag var hungrig och du gav mig att äta; jag var törstig och du gav mig att dricka.” I liknelsen finns en Kristusförkunnelse. Vem är min nästa? Du själv, jurist! Du är nästan som skall bevisa barmhärtighet. Gå och gör som den barmhärtige samariten. Det är inte svårt alls. Du är nästa för alla människor. De behöver inte först bevisa att de är din nästa och medmänniska. Det gör ju tullmännen också. De har sina etiska regler för tullverket. Det gör hedningarna också. De hjälper varandra. De är varandras nästa. Men du måste vara allas nästa. Älska även dina fiender. Då älskar du Gud, ty han låter sin sol gå upp över onda och goda. Då älskar du den slagne Kristus, då stannar du hos honom som Johannes och Maria. Då bär du kryddor till hans grav. Då gråter som Maria vid graven, du älskar med en kärlek som är starkare än döden. Du älskar Gud av allt ditt hjärta, av all din själv och av allt ditt förnuft.
   Nu vänder vi på den rika liknelsen. Mänskligheten är den som råkat ut för rövarna. Människan är slagen och plundrad, sårad, ensam och sjuk. Då kommer den barmhärtige samariten, Kristus, och förbinder såren, sätter människan på åsnan och för henne till lasarettet: till kyrkan som får i uppdrag att mot betalning sköta de sjuka tills han kommer tillbaka. Vem är den slagne mannens nästa? Jo, den som visar honom barmhärtighet. Inte bara tycker synd om honom, utan visar den.
   Hl aposteln Jakob säger i sitt brev: ”Om någon, vare sig en broder eller en syster, sakande kläder och vore utan mat för dagen och någon av er då sade till denne: ’Gå i frid, kläd dig varmt, och ät dig mätt’ – vartill gagnade detta. Såframt han icke därjämte gåve honom vad hans kropp behövde?” (Jak.2:16)
   Så gör inte Kristus. Han bryter brödet åt den fattige och den hungrige och husville skaffar han härbärge, han kläder den nakne var helst han ser honom. Så förväntas vi också göra, i all synnerhet under fastan.
   Gör det så får du leva. Gör vadå? Som den barmhärtige samariten. Han går fram till den slagne. Så kom Kristus ner till oss i ödmjukhet. Så skall vi i hans efterföljd under julfastan gå nära människan. Våga gå nära oss själva. Se våra sår, se vår sjukdom och låta den helige Andes olja gjutas i oss och över oss, låta botens vin rena såren och evangeliets band binda dem och framför allt låta Herren själv gå bredvid oss medan vi får vila på den åsna som Herren använder, nämligen sina tjänare.
   När vi väl har kommit till härbärget, till kyrkan börjar vården och vi hoppas att alla är friska den dag han kommer så att det inte skall bli för dyrt för honom att lösa ut oss.
Amen.

F. Benedikt
  

Tillbaka till Predikningar