5”En
man gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del på
vägkanten, och folk trampade på det och himlens fåglar åt upp det.
6En del föll på
berghällen, och när det hade kommit upp, vissnade det bort eftersom det
inte fick någon väta. 7En
del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp samtidigt och förkvävde
det. 8Men
en del föll i den goda jorden, och det växte och gav hundrafaldig skörd.”
Sedan ropade han: ”Hör, du som har öron att höra med.”
9Hans lärjungar
frågade honom vad denna liknelse betydde,
10och han
svarade: ”Ni har fått gåvan att lära känna Guds rikes hemligheter, men de
andra får dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de ser, och
inte förstå, fast de hör.11Vad
liknelsen betyder är detta: Utsädet är Guds ord.
12De vid
vägkanten är de som hör ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det
ur deras hjärtan, för att de inte skall tro och bli räddade.
13De på
berghällen är de som tar emot ordet med glädje när de hör det men som inte
har något rotfäste. De tror en kort tid, men i prövningens stund avfaller
de. 14Det
som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram
kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd.
15Men det
som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i
ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt.
(Luk 8:5-15)
Fullödigt eko
De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna
Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste,
säger Herren
(Jer 31:34a).
I det kommande Gudsriket finns inte längre någon undervisning. Rikets barn
blir alla mystiker: de får skåda Honom sådan Han är och genom skådandet
lär de känna Herren. Somliga får redan här i tiden gåvan att bli mystiker
genom att noetiskt lära känna Guds rikes hemligheter som de tolv
lärjungarna. Bland dessa tolv finns tre, Petrus, Jakob och Johannes, som
får erfara Guds rike på Tabors berg, där ingen längre undervisas, där
talar Moses med Gud såsom man talar med en människa och i det oskapade
ljusets härlighet finns ingen plats för predikan. De ser. Och det räcker.
Låt oss bygga hyddor här, säger Petrus.
“Men de andra får dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de
ser, och inte förstå, fast de hör.” Tydligheten är inte alltid den bästa
vägen till den djupaste kunskapen, och den är ingen väg alls till att lära
känna Gud. Evangeliet, som vi läser i den ortodoxa liturgin, kommer inte
från en gången tid och utgör primärt inte ”dagens predikotext” utan är en
eskatologisk proklamation från tronen bakom altaret. Evangeliet i liturgin
ljuder från framtiden och i den mån det skall förklaras, måste det ske ur
ett eskatologiskt perspektiv, från framtiden.
Inte heller episteltexten är en undervisning från en broder till en
annan, utan en gemensam bekännelse, en gemensam proklamation från
församlingen in i framtiden. Därför läser vi den i riktning mot tronen.
Jesus förklarar sin liknelse i dag, inte för att göra budskapet
tydligt, utan för att ytterligare understryka att det inte handlar om
tydlighet utan om ett gåtfullt växande som människan uppenbarligen inte
kan påverka, men som ändå kräver ett långt och uthålligt arbete av henne.
Målet är Guds rike. Målet är eskatologiskt. Det finns i allmänhet inga
genvägar till Guds rike. Det finns i allmänhet inga snabba klipp i det
andliga växandet. Kravet på tydlighet kan komma från människans högmod som
vill förstå, inte primärt för att lära utan för att kontrollera och
behärska. Ett dåligt träd bär inte god frukt. En smutsig källa ger inte
klart vatten. Människans högmod bär inte god frukt.
Vi bär frukt genom uthållighet, säger Jesus i dagens text.
Utsädet är gott. Det är Guds ord. Ordet katekumen kommer från orden
kata och echeín, som betyder ljuda/eka fullödigt. Den apostoliska
undervisningen finns i fullhetens kyrka.
Undervisningen är muntlig och synlig. Den sker i ord och bild.
Basileios den Store av Cesarea säger: “Det, som ordet berättar för örat,
förmedlas tyst av målningen till ögat. Genom dessa två kompletterande sätt
får vi kunskap om en och samma sanning.”
Målet för kyrkans undervisning är att de av tron intresserade ska kunna
bli troende och att de troende skall få vägledning. Denna undervisning
sker bäst i samtal. Att man ekar fullödigt för varandra medan vi ännu är
på vandring. När vi är framme skall vi skåda. Lukas berättar i
Apostlagärningarna:
24Till Efesos hade det kommit en jude vid namn Apollos. Han
stammade från Alexandria och var en bildad man, väl insatt i skrifterna.
25Han hade fått kunskap om Herrens väg, och han
predikade med glöd och undervisade noggrant om Jesus, men han kände bara
till Johannesdopet.
26Denne man uppträdde nu i synagogan och talade
frimodigt. När Priscilla och Aquila hade hört honom tog de sig an honom
och gav honom ännu noggrannare kunskap om Guds väg.
(Apg.18:24f).
Tro på fyra sätt
Jesus
gör i dag ett undantag. Han förklarar liknelsen. Utsädet är Guds ord, det
fullödiga ekot från himmelen. Gud har en fiende. Denne lurade människan in
på mänskogudens och egocentrismens slippriga vägar. Men också längs denna
väg bärs den himmelska bingen med den goda säden. I människans
dianoietiska förnuft har Guds fiende en tjänare som plockar bort den goda
säden. Det är inte så att den förkvävs eller torkar bort, den finns inte
där längre. Den är bortplockad av de dianoietiska korparna som är mycket
noggranna. Inte ett korn finns det kvar där förnuftet till slut sitter med
slutna ögon och skådar tomheten och tror sig existera genom att tänka.
Förnuftet är en själisk funktion och själisk kristendom bottnar i tron på
den tänkandes egen tanke. I sista hand är förnuftstron satanisk. Den tar
bort utsädet.
Glädjen är också en själisk funktion och just därför räcker inte heller
den, hur sprudlande den än ter sig, hur förväntansfullt och strålande den
än tar emot riket så håller den inte längre än till kyrkkaffet. Dessa tror
med entusiasm en kort tid, men när prövningen kommer, avfaller de.
Men viljan då? Den är också själisk och den tjänar människan i hennes
giriga strävan efter rikedomar, både religiösa och världsliga. Viljan kan
vara riktad mot att fixa livets bekymmer och inte minst nöjen. Var i vår
giriga strävan efter rikedomar ryms den som sade: samla inte skatter på
jorden? Var i våra mångahanda bekymmer ryms den som sade: gör er inte
bekymmer? Var ryms liljorna på marken i vår taggiga trädgård av törne och
tistel? Någon mogen skörd är inte att vänta.
Vilken
är då den goda jorden? Och var finns den? Den goda jorden är det goda och
rena hjärtat som betjänas av det upplysta nous, där människan i frihet kan
vårda sin jord och i uthållighet och bära god frukt. Hjärtat blir rent och
gott i Kristi blod som utgjutits för oss. Hans Ande kan upplysa vårt nous
och förena det med Gud så att vi blir delaktiga av gudomlig natur i
theosis, gudomliggörelsen, den största skörden som Herren väntar av oss
alla.
f. Benedikt
|